KLYS-Extra:
DEBATT OM UPPHOVSRÄTTEN
FÖRFATTARFÖRBUNDET:
De förändringar som den digitala tekniken möjliggör är det många intressen som vill använda. Många ser nya affärsmöjligheter. Andra ser risker. Medborgarna har förväntningar på lättare tillgång till kunskap, upplevelser och information. Författare och andra skapande personer prövar de nya uttrycksmöjligheter som den nya tekniken medför. Och de vill att det de skapat skall nå ut till publiken, läsarna, lyssnarna.
När DN den 11 november på ledarplats talar om upphovsrättsintressena som vill begränsa det man kallar den digitala informationsfriheten tror vi att det är klokt att skilja mellan upphovsrättsintressen och upphovsmannaintressen. Telekommunikationsföretagen t ex har sitt intresse av att deras elektroniska motorvägar trafikeras på deras villkor, d v s de vill tydligen kunna ta betalt för sina "hårdvarutjänster" utan att störas av krav från den som svarar för innehållet i trafiken, från den som gör texten, bilden eller musiken.
Telekommunikationsföretagen är emot förslagen till anpassning av Bernkonventionen om upphovsrätt till den digitala tidsåldern. I detta har de kuriöst nog fått sällskap av biblioteken. Vi trodde att biblioteken insåg värdet av ett väl utbyggt skydd för de prestationer som är förutsättningen för varje biblioteksverksamhet. Dessa för varandra främmande affärs- och institutionskulturer har mötts i en s k ad hoc-allians, som med massiva lobbyinginsatser nu motarbetar de framlagda reformförslagen. Denna allians måste bero på allvarliga missförstånd - åtminstone från bibliotekens sida. Ad hoc-alliansen förvanskar förslagen och argumenterar sedan mot den falska hotbilden.
Det påstås till exempel attt det skulle vara förbjudet att ta upp en text på bildskärmen på grund av att detta är en exemplarframställning. Ja, det är fråga om en exemplarframställning men lagstiftaren har sörjt för en avvägning mellan upphovsmannens och användarens intressen t ex genom bestämmelserna om kopior för enskilt bruk. Så har det varit och så kommer det att förbli.
Det är viktigt att hålla i minnet att det är den enskilde författaren, bildkonstnären, tonsättaren som har Bernkonventiones skydd för det han skapat. Frågan gäller hur Bernkonventionen ska vara utformad för att svara mot de krav och möjligheter som uppstår när t ex en text används i digital form. Bernkonventionen ger upphovsmannen både ekonomiska och ideella rättigheter till sitt verk.
Förutsättningarna för produktion och distribution förändras radikalt av den digitala tekniken. Den producent vars arbetsförutsättningar inte ändras i sin kärna är den skapande individens. Utan hans eller hennes skapande verksamhet, utan det innehåll som författaren och konstnären förser på marknaden verksamma producenter och distributörer med, blir det inte mycket kvar av informationssamhället.
För svenskt vidkommande kan man konstatera att de föreslagna preciseringarna och tilläggen väsentligen redan är införlivade i svensk lag och rättspraxis. Förslagen innebär att vi också fortsättningsvis upprätthåller balansen mellan olika intressen. I DN påstås att det nu föreslås en ny princip som innebär att undantag från upphovsrätten bara får göras så länge som dessa inte kommer i konflikt med upphovsmannens intressen. Faktum är att denna princip redan finns etablerad beträffande mångfaldigandeskyddet i Bernkonventionen. Principen förs nu vidare.
Principer skall naturligtvis brytas ner i praktisk tillämpning. Den statliga utredningen Kulturrådet sade på sin tid att allt utnyttjande av skyddade verk som sker yrkesmässigt eller systematiskt ska ge ersättning till upphovsmännen. D v s oavsett om verket sprids som lackskiva eller CD, som text på papper eller på skärm. Denna teknikneutrala ståndpunkt står sig bra fortfarande. Om det å andra sidan finns ambitioner hos telekommunikationsföretag, bibliotek och andra att använda sig av bestämmelsen om "det fria enskilda bruket" som grundval för att framgent arbeta som digital informationsförmedlare, så strider det naturligtvis mot varje rimligt sätt att tolka upphovsrättslagens och Bernkonventionens bestämmelser om enskilt bruk.
Diskussionen om informationssamhället tenderar att föras i något slags lufttomt rum. Det är nödvändigt att komma ihåg att informationsfriheten börjar i yttrandefriheten och i skyddet för yttranden. Yttranden är förutsättningen för att det ska finnas något att informera om. Yttranden måste således ha ett bra skydd, konstitutionellt och upphovsrättsligt.
Den ekonomiska upphovsrätten ger den materiella förutsättningen för att nya yttranden kan komma till stånd. Möjligheten för den enskilde att för sitt bruk ta del av information - i tryckt eller digitaliserad form - påverkas inte av detta. Den ideella upphovsrätten säkerställer att yttranden/texter återges oförvanskade och att vi vet vem som är avsändaren, d v s upphovsman. Det är ett vitalt medborgarintresse att man kan "lita på " texter och att man vet vem det är som skrivit. Upphovsmannens skydd och medborgarintresset sammanfaller.
Förberedelsearbetet för diplomatkonferensen i december om Bernkonventionen har pågått länge. Enligt upphovsmännen är förslagen huvudsakligen väl avvägda. De principer som bär upp de ekonomiska och ideella rättigheterna bibehålls och utvecklas. Man ställer inte konventionen på huvudet. De anpassningar som görs är föranledda av att mångfaldigandet och spridandet av fysiska exemplar av t ex böcker, tidningar och tidskrifter i framtiden kommer att kompletteras med digitalt genererade sätt att mångfaldiga och göra verk tillgängliga för allmänheten.
Biblioteken tror tydligen att förslagen innebär att deras framtida verksamhet omöjliggörs. Det finns från upphovsmännens sida ingen avsikt att medverka till att bibliotekens verksamhet skall påverkas negativt. Vi värnar om biblioteken, det behöver knappast sägas. Biblioteken kommer i framtiden att ha samma möjligheter som hittills. Om biblioteken nu har ambitionen att - i den digitala miljön - ta på sig producerande uppdrag i tillägg till det traditionella, förmedlande uppdraget, så måste naturligtvis detta genomföras med bibehållande av den balans mellan olika intressen som möjliggör och befordrar fortsatt skapande. Den svenska biblioteksersättningen är ett bra exempel på hur vi löst frågan om det allmännas användning av författarnas böcker i folkbiblioteken.
Avslutningsvis: de olika upphovsmannagrupperna och de utövande konstnärerna har påbörjat ett samarbete för att underlätta licensieringen av verk och prestationer. Denna utveckling skyndas på av de krav och möjligheter som informationssamhället ställer oss inför.
Max Lundgren
John Erik Forslund
Sveriges Författarförbund
Stockholm den 12 november 1996