KLYS-Extra:
DEBATT OM UPPHOVSRÄTTEN
KLYS Skrivelse till Justitiedepartementet
Stockholm 25 november 1996
Till hovrättslagmannen Henry Olsson
Justitiedepartementet
Rosenbad 4
103 33 Stockholm
Angående WIPO-förslaget med påföljande pressdebatt samt Kungliga Bibliotekets yttrande
Denna skrivelse utgör ett inlägg från upphovsmanna- och utövande konstnärers håll vad gäller debatten angående WIPO:s förslag till tillägg i Bernkonventionen samt det yttrande som ingivits i frågan av Kungliga Biblioteket.
KLYS utgår i sitt ställningstagande från upphovrättens huvudregler, såsom de återfinns i svensk lag och rättspraxis. Upphovsrätten kodifierar upphovsmannens ensamrätt. Syftet med den upphovsrättsliga lagstiftningen är således inte i första hand att tillgodose allmänhetens informationsintresse utan att skydda upphovsmannens och den utövande konstnärens rätt till sina verk och prestationer. Lagstiftningen är till för att skydda verk och prestationer mot otillåten exploatering och att därmed samtidigt skapa förutsättningar för nyskapande, utan vilken ingen tradition kan överleva eller utvecklas. "Allmänintresset" måste också anses innefatta ett ansvar att slå vakt om nyskapande och därmed även om dem som i praktiken driver den innehållsmässiga utvecklingen framåt.
Alla konstnärer har ett primärt intresse av att på olika sätt nå ut med sina alster, produktioner och prestationer, men dessa upphovsmän och utövare såsom rättighetshavare vill, i lika hög grad som alla andra inblandade parter, kunna påräkna ett rimligt tillskott till sin försörjning när deras verk och prestationer utnyttjas.
Lagstiftaren har hittills sörjt för att allmänhetens intressen tillgodoses genom att, efter en avvägning mellan upphovsmannens och användarens intressen, införa bestämmelser om undantag från ensamrätten vid enskilt bruk. Rätten att göra kopia för enskilt bruk har aldrig ifrågasatts från upphovsmannahåll.
Vid implementering av nya konventionsregler eftersträvar lagstiftaren i Sverige alltid att en harmonisering med tidigare svensk lagstiftning sker. Det finns inte någon anledning att befara att man skulle göra en annan bedömning av nya medier, dvs. att vad gäller tillgängligheten för allmänheten, någon skillnad skulle göras avseende enskilt bruk för verk i digital form jämfört med traditionella verk.
I WIPO-förslaget har man valt en rent lagteknisk form för reglering av rättigheter som bygger på en "två-stegsreglering":
- en teknisk, oantastbar definition av "reproduction" (exemplarframställning)
och
- genom inskränkning i den generella ensamrätten, specificera de områden/förfaranden som skall undantas av ensamrätten.
Det är således felaktigt, såsom gjorts i tidningsartiklar och i vissa yttranden, att försöka få det att framstå som om upphovsrätten skulle begränsa informationsfriheten, då det egentligen är en fråga som rör bibliotekens klarerande av upphovsmännens ersättningar då verken tillgängliggörs. Vad det gäller traditionella nyttjanden av upphovsrättsligt skyddade verk vid biblioteken regleras detta genom den s.k. biblioteksersättningen. Frågan om bibliotekens digitala tillgängliggörande av nämnda verk och ersättningen till berörda upphovsmän för detta nyttjande återstår att lösa. I yttrandet från KB missförstår man de inblandade parternas strävan efter att skapa en för framtiden hållbar reglering av rättigheter i samband med digital spridning. Man talar om spridning av information utan att skilja mellan vad som är upphovsrättsligt skyddat (= verk) respektive annan inte verksanknuten information. Att "säkerställa tillgången till information och kunskap" förutsätter inte "undantag från upphovsrätten". Den linje som KB och IFLA förespråkar skulle snarare få till följd att en utarmning sker av det kulturskapande som kulturinstitutionerna skall tillgängliggöra och värna om. Den linje som framförs i yttrandet skulle i praktisk tillämpning leda till att rättighetshavarna bakom själva innehållet, dvs det som är den "produkt" och själva huvudsaken som biblioteken tillhandahåller, blir de enda oavlönade vid ifrågavarande informationsspridning.
Angående påståendet, att det kommer att ställa till svårigheter att ta del av upphovsrättsligt skyddat material på grund av att det krävs enskilda tillstånd från var och en av upphovsmännen, kan anföras att det redan nu, beträffande den traditionella upphovsrätten, finns upphovsrättsliga förvaltningsorganisationer med mångårig erfarenhet av att administrera individuella rättigheter och finna praktiska lösningar i samband med upplåtelser för olika massutnyttjanden.
Organisationerna företräder upphovsmännen och ombesörjer avtalen om till-stånd vad gäller rättigheterna. Genom den samordning som bl.a COPYSWEDE- och ALIS-organisationerna utvecklat har upphovsmän och utövande konstnärer lagt grunden för en service åt olika nyttjare av skyddade verk och prestationer.
Då administrationen av upplåtelse av individuella rättigheter kan ordnas på motsvarande sätt avseende de digitala verken, utgör detta argument inte något skäl för att upphovsrättens omfattning, såsom den nu föreslås, skulle inskränkas.
Upphovsmännen och de utövande konstnärerna har inte något att erinra mot att aktuella bestämmelser, såsom de är utformade i direktiven, implementeras i svensk lag. De farhågor som framförts om konsekvenserna av införandet av direktiven anser vi vara obefogade.
Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd - KLYS
Peter Curman
Ordförande
Christina Ridderman
Förbundssekreterare