Öppet brev till näringsminister Björn Rosengren och kulturminister Marita Ulvskog med anledning av ett nytt arbetsmarknadspolitiskt förslag

Stockholm den 23 december 1999

Till Kulturdepartementet och Näringsdepartementet

Öppet brev till näringsminister Björn Rosengren och kulturminister Marita Ulvskog med anledning av ett nytt arbetsmarknadspolitiskt förslag

"Arbetsmarknadspolitiska, skattepolitiska och socialpolitiska åtgärder kan få oväntade och drastiska konsekvenser för konstnärer. Det bör därför vara ett övergripande mål att rimlig hänsyn tas till konstnärernas speciella förhållanden inom varje politikområde innan man väljer att lösa problemen inom kulturpolitikens ram."

Så uttrycker sig regeringen i kulturpropositionen från 1996. Dessvärre har dessa insiktsfulla ord haft svårt att få genomslag i regeringens praktiska politik.

Det senaste exemplet är den a-kasseutredning som gjorts inom näringsdepartementet och som nu är ute på remiss. Förslagen syftar till att få en mer enhetlig tillämpning av arbetslöshetsförsäkringen och förhindra rundgång mellan arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Medlet för detta är ett skärpt tryck på de arbetslösa att på ett tidigare stadium än idag öka sin yrkesmässiga och geografiska rörlighet samt en striktare tillämpning av regelsystemet inom arbetslöshetsförsäkringen.

Konsekvenserna av utredningens förslag på andra delar av arbetsmarknaden överlåter vi till andra att bedöma. Klart är emellertid att förslagen, i kulturarbetsmarknadens verklighet, kommer att få genom-gripande och dramatiska effekter. Stora grupper av etablerade och professionella konstnärer kommer att tvingas omskola sig medan andra kommer att hänvisas till en s k övergångsarbetsmarknad för sin framtida försörjning.

Utredningen föreslår att den som har mer än hundra ersättningsdagar från försäkringen ska vidga sin yrkes-mässiga sökradie, d v s byta yrke. Det kan vara ett rimligt krav på en arbetsmarknad som präglas av tillsvidareanställningar. Inom de delar av arbetsmarknaden, som präglas av frilansare och olika former av "korta jobb", blir konsekvenserna andra. De beräkningar som gjorts inom bl a teater, musik och bildområdet pekar på att det innebär att hälften av dem med konstnärlig högskoleutbildning skulle tvingas omskola sig till andra yrkesområden ett par år efter sin examen.

Till en del avspeglar detta svagheterna i kulturpolitiken. Vi står långt från målen i kulturpropositionen där stat och kommun förutsätts ta ansvar för att tillföra kultursektorn de medel som behövs för ett rikt kulturliv och för att ge de professionella yrkesutövarna möjlighet att leva av ersättningar för sitt konstnärliga arbete.

Men det avspeglar också kulturarbetsmarknadens struktur. I viktiga avseenden skiljer sig den från vad som är normalt på arbetsmarknaden. Antalet tillsvidareanställningar är mycket få. Kännetecknande är istället tidsbegränsade anställningar eller kortare uppdrag. Det gör att flertalet utövande konstnärer har åter-kommande perioder av arbetslöshet eller inkomstlöshet. Många konstnärer är också beroende av icke-konstnärliga försörjningsarbeten, s k brödjobb. Brödjobb som dessutom i betydande utsträckning finansieras inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.

Till bilden hör också att en stor grupp konstnärer av skattemässiga skäl mer eller mindre frivilligt uppträder på arbetsmarknaden som egenföretagare och därigenom ställs utanför inte bara arbetslöshetsförsäkringen utan också andra socialförsäkringssystem. Vi beklagar att utredningen inte lagt några förslag som rör företagares och uppdragstagares ställning i arbetslöshetsförsäkringen.

Dagens regler, som bland annat innebär att en arbetslös som tar enstaka uppdrag förlorar rätten till arbetslöshetsersättning, är inte rimliga. Ett minimikrav är därför att reglerna ändras så att det blir möjligt för den som är arbetslös att i begränsad omfattning ta arbete som 'självständig uppdragstagare' utan att räknas som företagare i arbetslöshetsförsäkringens mening.

Att förändra kulturarbetsmarknadens uppbyggnad, så att den kan passa in i den "normala" arbetsmarknaden, är vare sig möjligt eller önskvärt. Inte minst regeringen brukar i sin kulturpolitik betona betydelsen av rörlighet och flexibilitet inom kulturlivet. Problemet är bara att samma regerings arbetsmarknads-, skatte- och social- och kulturpolitik tvingar de yrkesverksamma att i växande omfattning subventionera den konstnärliga processen med allt lägre ersättningar för sitt arbete och i många fall rent ideellt arbete. Därigenom utvecklas en rovdrift på mänskliga resurser som i sin förlängning inte enbart drabbar de enskilda individerna utan på sikt utarmar kulturlivet som sådant.

Arbetslöshetsförsäkringen är inte och ska inte vara någon yrkesförsäkring. Det är inte det frågan gäller. Däremot måste den ge utrymme för välutbildade och kvalificerade konstnärer att långsiktigt arbeta och försörja sig inom kultursektorn.

Därför har vi två frågor till näringsminister Björn Rosengren och kulturminister Marita Ulvskog.

1. Kommer ni att verka för att förändra det nu aktuella a-kasseförslaget så att etablerade, professionella yrkesutövare med kortare mellanliggande arbetslöshetsperioder inte ska tvingas att byta jobb eller försörja sig på en övergångsarbetsmarknad?
2. Är ni beredda att gemensamt ta initiativ till att minska kulturens beroende av arbetsmarknadspolitiken genom att föra över medel till kulturområdet där de fördelas efter kulturpolitiska prioriteringar och kvalitetsbedömningar ?

KLYS - Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd - hemställer härmed om en gemensam uppvaktning av kulturministern och näringsministern i dessa frågor.

Med vänlig hälsning