KLYS yttrande över departementspromemorian Ds 1999:58 'Kontrakt för arbete'
Stockholm den 21 februari 2000
Näringsminister Björn Rosengren
Näringsdepartementet
103 33 Stockholm
KLYS - Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd - representerar 18 medlems-organisationer inom områdena ord, ton, bild, scen och eter. KLYS företräder de konstnärliga och litterära yrkesutövarna i frågor av gemensamt intresse. Hit hör frågor om arbetsmarknad, kulturpolitik, upphovsrätt, skatterätt och yttrandefrihet.
I kulturpropositionen från 1996 framhåller regeringen att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan få oväntade och drastiska konsekvenser för konstnärer och att det därför bör vara ett övergripande mål att rimlig hänsyn tas till konstnärernas speciella förhållanden inom varje politikområde innan man väljer att lösa problemen inom kulturpolitikens ram. KLYS vill kraftigt protestera mot att dessa insiktsfulla ord inte haft genomslag i regeringens praktiska politik och i synnerhet inte i den aktuella utredningen Ds 1999:58 Kontrakt för arbete.
Utredningen utgår från tillsvidareanställningen som norm. I fokus har utredarna haft en löntagare som först har haft jobb i många år, sedan mister det, utsätts för sanktioner från samhället och skyndar sig att skaffa ett nytt jobb. De växande grupperna på arbetsmarknaden med osäkra anställningsförhållanden och/eller olika former av korta jobb existerar inte i utredarnas verklighet och passar inte in i deras förslag. Detta är anmärkningsvärt, särskilt som hela arbetsmarknaden blir allt mer flexibel och det inte längre går att konstruera trygghetssystem efter gamla tiders industrisamhälle.
Utredningens förslag kommer att få särskilt genomgripande och oönskade effekter på kulturområdet.
Orsaken till detta är att kulturarbetsmarknadens struktur i viktiga avseenden skiljer sig från vad som är normalt på arbetsmarknaden. Antalet tillsvidareanställningar är mycket begränsat. Kännetecknande för konstnärliga och litterära yrkesutövare är istället tidsbegränsade anställningar och kortare uppdrag. Det gör att flertalet bland dessa yrkesgrupper har återkommande perioder av arbetslöshet eller inkomstlöshet. Många konstnärer är också beroende av icke-konstnärliga försörjningsarbeten, s k brödjobb. Brödjobb som dessutom i betydande utsträckning finansieras inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Det finns således ett stort beroende av arbetsmarknadspolitik på området - både i form av arbetslöshetsförsäkring och arbets-marknadspolitiska stödåtgärder. Till skillnad från andra delar av arbetsmarknaden finns inte heller några tecken på att efterfrågan ökar och att arbetslösheten minskar.
Till bilden hör också att en stor grupp konstnärer många gånger är tvingade av uppdragssgivare att uppträda på arbetsmarknaden som egenföretagare och därigenom ställs utanför inte bara arbetslöshets-försäkringen utan också andra socialförsäkringssystem. KLYS beklagar att utredningen inte lagt några förslag som rör företagares och uppdragstagares ställning i arbetslöshetsförsäkringen.
Utredningens förslag innebär att stora grupper av etablerade och professionella konstnärer kommer att tvingas omskola sig medan andra kommer att hänvisas till en s k övergångsarbetsmarknad för sin framtida försörjning. Se vidare bilaga med typexempel på arbetsmarknadssituationen för konstnärer på olika områden samt utredningens konsekvenser för vissa av dessa grupper.
Att förändra kulturarbetsmarknadens uppbyggnad, så att den kan passa in i den 'normala' arbetsmarknaden är vare sig möjligt eller önskvärt. Inte minst regeringen brukar i sin kulturpolitik betona betydelsen av rörlighet och flexibilitet inom kulturlivet. Flexibiliteten måste ses som en tillgång och lagstiftningen anpassas därefter. Men med utredningens förslag riskerar vi att på kort tid få en frilansarbetsmarknad utan frilansare och på längre sikt en kraftigt begränsad mångfald inom kultursektorn.
Regeringen måste vid behandlingen av förslagen från a-kasseutredningen i praktisk politik visa att man är beredd att ta konsekvenserna av det som sägs i kulturpropositionen. Arbetslöshetsförsäkringen är inte och ska inte vara någon yrkesförsäkring. Det är inte det frågan gäller. Däremot måste den ge utrymme för välutbildade och kvalificerade konstnärer att långsiktigt arbeta och försörja sig inom kultursektorn.
att eventuella förändringar i arbetslöshetsförsäkringssystemet ska utformas så att etablerade, professionella konstnärer med kortare mellanliggande arbetslöshetsperioder inte ska tvingas byta yrke eller tvingas försörja sig på en övergångsmarknad. För att garantera detta krävs särskilda tillämpningsföreskrifter för kultur-området i försäkringen.
att kulturarbetsförmedlingen måste ges en särställning inom arbetsmarknadsverket i enlighet med de förslag som lämnades i utredningen om Konstnärernas arbetsmarknad (SOU 1996:183). De kultur- och arbetsmarknadspolitiska målen skulle därmed kunna samspela med varandra istället för att motverka varandra.
att kulturens beroende av arbetsmarknadspolitiken måste minska genom att medel förs över till kultur-området där de kan fördelas efter kulturpolitiska prioriteringar och kvalitetsbedömningar; en politik som i liten skala inleddes med propositionen 1997/98:87 Konstnärernas villkor. Det behövs mer pengar till kulturområdet för att skapa rimliga arbetvillkor.
Utredningens förslag om att inträdesvillkoret i arbetslöshetskassa ändras så att den som har avtalat om och påbörjat en anställning som är avsedd att vara minst fem veckor med minst 17 timmar i veckan är svår att uppfylla för många konstnärer av ovan nämnda skäl. I utredningen uttalas att den som bara är anställd några dagar eller några veckor inte skall beviljas inträde i arbetslöshetskassa. Många av de konstnärliga yrkes-utövarnas arbetsmarknad utgörs av enbart korta jobb/engagemang för några dagar eller några veckor, utspridda över året. Dessa har ytterst sällan arbete i längre perioder och skulle genom det föreslagna inträdesvillkoret effektivt utestängas från försäkringen.
KLYS förordar därför att man i första hand återgår till de inträdesvillkor som gällde före den 1 januari 1998 och som innebar att man utan att ange någon särskild tidsperiod föreskrev att den sökande skulle ha ett förvärvsarbete som i genomsnitt inte understiger 17 timmar per vecka. I andra hand måste förslaget ändras så att det inom kulturområdet är möjligt att lägga samman enstaka uppdrag så att de motsvarar 17 timmars arbete under en femveckorsperiod.
KLYS förstår förslaget så att till skillnad från idag skall de 300 ersättningsdagarna indelas i tre intervaller om vardera 100 dagar, där den sökande för varje intervall förutsätts vidga sin yrkesmässiga sökradie, dvs byta yrke eller flytta. Frilansande konstnärer är generellt beredda att ta arbeten inom ett geografiskt obegränsat område och uppfyller redan nu utredningens krav på att de arbetssökande måste söka arbeten på andra orter. Den geografiska rörligheten utgör således inget problem för de flesta konstnärer. Men kravet på att byta yrke efter 100 dagar är orimligt för etablerade och professionella konstnärer. Kravet är möjligen rimligt inom andra delar av arbetsmarknaden, som präglas av tillsvidareanställningar. Men inom kultur-området, som präglas av frilansare och olika former av 'korta jobb', skulle konsekvenserna bli förödande.
De beräkningar som gjorts inom bl a teater, musik och bildområdet pekar på att förslaget innebär att hälften av dem med konstnärlig högskoleutbildning skulle tvingas omskola sig till andra yrkesområden ett par år efter sin examen. Behovet av daglig träning, övning och kontinuerlig vidareutveckling omöjliggör många gånger sysselsättning utanför yrket. Vissa grupper är särskilt sårbara i detta sammanhang, såsom sångare, dansare och musiker, som måste ägna många timmar åt att öva för att behålla sin professionalism. Om de måste ta brödjobb befinner sig övningstimmarna i farozonen (se vidare bilaga med exempel på konsekvenser för olika konstnärliga yrkesutövare).
Vad som sedan händer under perioden mellan 300 och 600 ersättningsdagar ger utredningen inget tydligt svar på. Den som inte kan bygga upp ett nytt arbetsvillkor genom 'riktigt' arbete ges på mycket oklara grunder möjlighet till en förlängd ersättningsperiod fram till maximalt 600 ersättningsdagar. Vilken rätt som individen har till fortsatt ersättning och vilka krav som i det sammanhanget skall ställas på t ex geografisk och yrkesmässig rörlighet framgår inte av utredningen, vilket KLYS anser vara en brist. Vidare är KLYS kritisk till nästa steg som innebär att den arbetslöse senast efter 600 dagar hänvisas till en övergångsarbets-marknad. Också regelsystemet kring denna är synnerligen oklart.
Utredningens förslag att varje arbetssökande tillsammans med arbetsförmedlingen ska få rätt att under arbetslöshetens tre första månader upprätta ett individuellt sökkontrakt är i många avseenden positivt. Förslaget förutsätter dock att arbetsförmedlingarna har både kompetens och resurser. När nu nedskärningar sker inom arbetsförmedlingen och omorganisation pågår av kulturarbetsförmedlingen bl a i Stockholm, finns stor anledning till oro.
Utredningen föreslår att 500 miljoner kronor skall tillföras AMS för ökade förmedlingsinsatser. Detta går givetvis inte ihop med att regeringen samtidigt aviserat att man vill minska AMS förvaltningsanslag med 700 miljoner kronor från 2002. KLYS befarar att konsekvensen blir att det positiva i utredningen - de individuella sökkontrakten - inte går att realisera som avsett, medan de skärpta kraven och den ökade kontrollen av de arbetslösa blir kvar.
För arbetsförmedling på kulturarbetsmarknaden med dess speciella karaktär krävs kompetens på området, både beträffande upprättande av sökkontrakt och bedömning av vad som är lämpligt arbete. Ett sätt att få till stånd en väl fungerande arbetsförmedling inom kulturområdet är att ge kulturarbetsförmedlingen en särställning inom arbetsmarknadsverket. Detta var också en av slutsatserna i utredningen 'Arbete åt konstnärer' SOU 1997:183. Dessvärre har den utredningen inte lett till några förändringar. Tvärtom innebär den nu pågående omorganisationen av AF Kultur i Stockholm att de proffessionella konstnärerna kommer att placeras på sina hemförmedlingar och att AF Kultur omvandlas till en uppdragsförmedling. Det blir då arbetsförmedlarna vid hemförmedlingarna, med begränsade kunskaper om kulturarbetsmarknaden, som får till uppgift att upprätta sökkontrakt och ta ställning till vad som är lämpligt arbete för den enskilde konst-nären. Om arbetsförmedlarna dessutom strikt tillämpar utredarnas avsikt att efterfrågan skall ha en överordnad betydelse för sökkontraktets utformning kommer utvecklingen av arbetsförmedlingens verksamhet att få förödande konsekvenser för yrkesverksamma konstnärer.
Ett annat växande problem inom kulturområdet är att de jobb som anmäls till arbetsförmedlingen inte är av professionell karaktär och/eller inte bygger på avtalsenliga villkor, vilket också är ett viktigt motiv för att hålla samman arbetsförmedlingen inom kulturområdet i en särskild organisation.
Ett argument som ibland anförs mot att att ge kulturarbetsförmedlingen denna särställning är svårigheterna att avgränsa de professionella konstnärerna. KLYS vill här peka på de avgränsningskriterier för arbetsmark-nadspolitiska åtgärder på kulturarbetsmarknaden som regeringen beslutade om i december 1998. Avgränsningskriterierna är exempel på hur man i samråd med berörda konstnärsorganisationer kan vidare-utveckla intentionerna om en särskild organisation för AF Kultur och underlätta bedömningen av vilka konstnärer som hör hemma på kulturarbetsmarknaden. Även om det finns viss kritik bland KLYS yrkes-grupper mot Af Kultur som det ser ut idag, anser KLYS således att en särställning åt Af Kultur med ökad kompetens och resurser på området, ger bättre förutsättningar för en effektiv arbetsförmedling på kulturområdet än ovan nämnda utveckling.
Till skillnad från idag skall enligt förslaget deltagande i eventuella arbetsmarknadspolitiska åtgärder räknas in i antalet ersättningsdagar. Den som deltar i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd förbrukar således ersättningsdagar i försäkringen samtidigt som dessa inte heller kan ligga till grund för att upparbeta en ny ersättningsperiod. KLYS avvisar denna förändring.
Vidare vill utredarna höja ersättningstaket från 580 kr till 640 kr per dag under de första 100 ersättnings-dagarna. Sedan återgår ersättningen till dagens nivå, d v s 580 kr. KLYS är positiv till en höjning av dagpenningtaket, men kritisk till utredningens förslag om sänkning av ersättningen efter 100 dagar. Förslagets tekniska utformning är dessutom direkt diskriminerande mot frilansare. För att åter kvalificera sig till den högre ersättningen måste arbetsvillkoret uppfyllas genom en sammanhängande arbetsperiod om minst sex månader. Sådana långa sammanhängande anställningar är sällsynta för frilansare inom kulturområdet. Den som upparbetar ett nytt arbetsvillkor genom olika korttidsanställningar måste alltså först förbruka de 300 ersättningsdagarna innan han eller hon kan erhålla en ny ersättningsperiod med 640 kr per dag.
Senast efter 600 ersättningsdagar hänvisas den arbetslöse till en s k övergångsarbetsmarknad. Enligt KLYS uppfattning är utredningen mycket oklar vad beträffar innebörden av en sådan övergångsarbetsmarknad. Ytterligare klargöranden behöver göras, innan förslaget kan ligga till grund för beslut. KLYS vill dock understryka att en eventuell övergångsarbetsmarknad inte får användas för att bedriva eller ersätta professionell kulturverksamhet. KLYS förutsätter också att de fackliga organisationerna inom de berörda områdena får ett starkt inflytande över besluten kring verksamheten.
KLYS är kritisk mot utredningens strävan att öka centraliseringen av försäkringen. Det skulle bryta den boskillnad som finns idag mellan arbetsförmedlingen och a-kassan och som är viktig för den enskildes rättssäkerhet. Idag gör a-kassan en självständig bedömning av den arbetssökandes rätt till ersättning bland annat utifrån kassans branschkännedom. Utredningen fastställer dock att för att upprätthålla kvaliteten i försäkringen är 'utrymmet för bedömningar i dessa avseenden mycket begränsat'. För att säkerställa den enhetliga bedömningen föreslås att de statliga representanterna i kassornas styrelser byts ut mot personer med 'juridisk kompetens'.
KLYS anser att tillsynen av försäkringen inom kulturområdet måste ske med hänsyn till områdets särart och att man säkerställer att det finns erfarenhet och kompetens på området.
KLYS ser till sin besvikelse att utredningen i likhet med flera tidigare utredningar avstått från att lämna några konkreta förslag beträffande egenföretagare. Det föreslås istället en ny översyn av reglerna för företagare och uppdragstagare inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen.
Ett problem som borde kunna lösas utan ytterligare utredande är att allt fler arbetsgivare som erbjuder korta jobb förutsätter att den enskilde uppträder som egenföretagare. Dagens regler, som innebär att en arbetslös som tar enstaka uppdrag förlorar rätten till arbetslöshetsersättning, får orimliga konsekvenser. Ett minimikrav är därför att reglerna ändras så att det blir möjligt för den som är arbetslös att i begränsad omfattning ta arbete som 'självständig uppdragstagare' utan att räknas som företagare i arbetslöshets-försäkringens mening.
Den eftersträvade vinsten för egenföretagande konstnärer är ofta av annan karaktär än direkt ekonomisk. Det som skall uppnås är framförallt det konstnärliga resultatet och inte en utvidgning av verksamheten eller en ekonomisk vinst i den. Därför passar de regler som finns för egenföretagare i allmänhet illa in på konstnärerna.
KLYS anser inte att det underlag som lämnas i utredningen utgör en tillräcklig grund för att göra en så genomgripande förändring i a-kassesystemet. KLYS delar utredningens uppfattning att de arbetsmarknads-politiska insatser som hittills koncentrerats kring olika typer av uppehållande insatser i ökad utsträckning måste inriktas på att skapa långsiktigt stabila lösningar för den enskilde. Detta kan dock ske utan att man samtidigt gör genomgripande förändringar i arbetslöshetsförsäkringens struktur.
Om utredningen ändå genomförs helt eller delvis är det enligt KLYS nödvändigt att anpassa regelsystemet till de konstnärliga och litterära yrkesutövarnas verklighet. Annars blir det dessa som straffas för kultur-arbetsmarknadens strukturella särart. En anpassning till de konstnärliga och litterära yrkesutövarnas speciella situation på arbetsmarknaden kan inte överlåtas till Arbetsmarknadsverket utan måste förankras i riksdags- och regeringsbeslut.
För att komma till rätta med de problem vi ovan visat på föreslår KLYS att det i lagen införs angivelser om hur arbetslöshetsförsäkringsreglerna skall tillämpas på professionella och etablerade konstnärer. Dessa måste ges rätt att under en pågående ersättningsperiod söka arbeten som man har utbildning och erfarenhet för utan att riskera sanktioner inom arbetslöshetsförsäkringen eller att tvingas byta yrke. För vägledning vid avgränsandet av denna grupp vill KLYS återigen hänvisa till de avgränsningskriterier som används för arbets arknadspolitiska åtgärder på kulturarbetsmarknaden. Slutligen vill KLYS framföra att vi gärna står till förfogande vid en eventuell tillsättning av referensgrupp på området.
Med vänlig hälsning
Peter Curman
ordförande KLYS
BILAGA
ARBETSMARKNADSSITUATIONEN FÖR OLIKA TYPER AV KONSTNÄRLIGA
YRKESUTÖVARE
Tonsättarna har ingen egen A-kassa och någon fullständig eller övergripande statistik över yrkesgruppen är därför svår att upprätta. En tonsättare har i typfallet en högskoleutbildning på minst fyra år. Många tonsättare har någon form av anknytande yrkesverksamhet vid sidan av tonsättaryrket, exempelvis arbete som musiker, lärare etc, vilket kan innebära anslutning till olika A-kassor. Vissa tonsättare bedriver sin verksamhet som egenföretagare. Efter genomgången utbildning är utsikterna att omedelbart få tonsättar-uppdrag på heltid närmast obefintliga. Tonsättaruppdragen innebär i stort sett aldrig tillsvidareanställningar inom institution. Tonsättaren är ett typexempel på en frilansengagerad kulturarbetare.
Från tonsättarnas sida skall särskilt poängteras följande;
det förslag till förändringar av reglerna för a-kassan som utredningen föreslår skulle drabba frilansarna (såväl tonsättare som musiker) inom musiklivet mycket hårt.
tonsättaren kan inte praktisera sitt yrke på egen hand utan är beroende av ett musikliv med ett stort antal aktiva frilansmusiker
även mycket etablerade frilansmusiker är i dagsläget på grund av branschens struktur och beskaffenhet periodvis beroende av stöd från a-kassan.
frilansmusikerna är dessutom nödvändiga för branschen som en rekryteringsbas för både projektrelaterad produktion av exempelvis fonogram, men även för att upprätthålla kvalitén inom institutionerna
Populärmusikens upphovsmän skaffar sig utbildning till stor del utanför de av samhället reglerade studiegångarna. Detta är en följd av de starkt uttalade kraven på personligt och individuellt musikskapande. Efter grundkunskaperna får man själv välja vad man vill ta till sig från musikaliska och andra erfarenhets-områden. Man lär så länge man lever. Det utesluter emellertid inte att det finns många medlemmar verksamma inom populärmusikens område med en högt kvalificerad musikutbildning som grund.
Den helt dominerande gruppen inom SKAP består av frilansare (ca 90 %). Deras arbete kännetecknas av uppdrag/korta jobb med mellanliggande arbetslöshetsperioder. Populärmusikens arbetsmarknad är ojämn. En försvarlig stor bit är dessutom trendberoende. Beroende av a-kassa är uppemot hälften av gruppen.
Ca 75 -80 % av frilansmusikerna inom Svenska Musikerförbundet kompletterar ständigt med a-kassa. Detta beror på branschens karaktär, tillsvidareanställningar förekommer inte och mer än tre arbetstillfällen per vecka är sällsynta. Arrangörer har dragit ner på verksamheten, turnerande dansband spelar normalt sett fredag-lördag, ibland bara en gång per vecka. En positiv följd av dagens ordning är att musiker och orkestrar har stor möjlighet till personlig övning och repetitioner i olika sammanhang under drägliga ekonomiska villkor och kan därmed också hålla en hög nivå konstnärligt sett. Därför kan musikerna inte acceptera det aktuella a-kasseförslaget, som är ett dråpslag mot musikersektorn.
Sveriges Yrkesmusikers förbunds medlemmar har minst fyraårig högskoleutbildning i botten alternativt erfarenhet som kan bedömas likvärdig med högskoleutbildning. Nästan 30 % av förbundets medlemmar är frilansande musiker. Den normala arbetssituationen för de flesta frilansande är att kortare engagemang, tre till fem dagar i stöten, varvas med arbetslösa prioder, då medlemmarna ofta nyttjar a-kassa. Skulle utredningens förslag slå igenom fullt ut, finns stora risker att många frilansande musiker blir tvungna att slussas in på andra yrkesområden. Stora delar av det svenska musiklivet skulle komma att lida kännbara förluster i avsaknad av flexibla och professionella frilansare. Detta gäller institutionerna, privatteatrarna, kyrkorna, fonogramverksamheten mm.
Teaterverksammas a-kassa har tagit fram underlag som belyser konsekvenserna av utredningens förslag. Såsom kultursektorn idag fungerar når många av Teaterförbundets medlemmar snabbt upp till 100 ersätt-ningsdagar. För att illustrera hur detta kan slå mot välutbildade och professionella yrkesutövare har a-kassan gått igenom samtliga avgångsklasser från teaterhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö under åren 1994-97. Av dessa 124 personer har åtta av tio erhållit a-kassa någon gång sedan de utexaminerades. Sex av tio har erhållit mer än 100 ersättningsdagar och de bör alltså, enligt utredningens förslag, byta jobb. Då ska man ha i minnet att det rör sig om en fyraårig högskoleutbildning (3 ½ före 1995) som kostar en och en halv miljon kronor per utbildningsplats. Den enskilde har dessutom fått studieskulder på en kvarts miljon kronor.
Effekterna av att ta bort de nuvarande möjligheterna att bygga upp en ny ersättningsperiod genom olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har a-kassan belyst genom att gå igenom samtliga medlemmar som beviljats en ny ersättningsperiod under juni till november 1999. Av dessa, ca 400 personer, skulle drygt en tredjedel falla bort och hänvisas till den framtida övergångsarbetsmarknaden med utredningens förslag.
Låt oss ta filmbranschen som exempel. Det görs drygt tjugo långfilmer om året i Sverige. Varje regissör och producent väljer skådespelare efter roller i manuset och filmteam efter inspelningens karaktär. Dessutom anställer de personal efter personliga preferenser. Scener som utspelar sig utomhus på sommaren måste spelas in under sommarmånaderna liksom andra utomhusscener under respektive årstid. Filmproduktion förutsätter alltså rätt så korta arbetsperioder. Det är inte troligt att ens en del av de anställda i en filmproduktion kan få nästa jobb att börja direkt efter det tidigare. På samma sätt är det med TV-produktion, privatteater, konsertframträdanden osv.
Samtliga Regissörsföreningens medlemmar har flerårig utbildning och verksamhet som regissörer. Det existerar i princip inga fasta regissörstjänster inom teater/TV. Tillsvidareanställda regissörer existerar endast om dessa samtidigt är skådespelare eller teaterchefer. Samtliga regissörer arbetar med uppdrag om två-tre månader och med mellanliggande arbetslöshetsperioder. I stort sett alla regissörer är beroende av a-kassa mellan jobben. Andelen egenföretagare bland medlemmarna är uppskattningsvis 30-40 %. Siffran är högre bland filmregissörer än bland teaterregissörer.
De flesta fotografer har ingen anställning och ingen egen a-kassa. Tidigare var det möjligt att vara uppdragstagare med många olika uppdragsgivare. Uppdragsgivarna vill numera att fotograferna ska vara egna företagare. Den konstnärliga verksamheten bedrivs som ett eget företag, fastän villkoren för att bedriva företag som skall gå med vinst inte alltid överensstämmer med den konstnärliga verksamheten. Många fotografer har därför, för att kunna fortsätta med den konstnärliga verksamheten, anknytande verksamheter. För fotografer som arbetar med egna långa projekt kan det gå år av kostnader utan inkomster. Fotografen genomför projekten med sparade medel, lån, stipendier eller kortare uppdrag av annan art.
En fotograf måste hela tiden utbilda sig; det tillkommer hela tiden nya tekniker att göra bilder samtidigt som gamla tekniker får nytt liv. En fotograf har många gånger lång utbildning, antingen via Fotohögskolan eller många år som praktikant eller assistent kombinerad med olika teoretiska studier, kurser och seminarier. Många fotografer är beroende av arbetsförmedlingen för att få uppdrag och vidareutbildning.
Den fotografiska bilden är en viktig del av vår kultur. Fotograferna förmedlar beskrivningar och upplevelser. Fotografierna påverkar våra värderingar och blir grund för våra beslut. Fotografier utgör en del av vår tids individuella och kollektiva minnen. Villkoren för att vara verksam som fotograf försämras nu hela tiden. De föreslagna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna tar inte heller de någon hänsyn till fotografernas speciella förhållanden.