INCD-möte i Luzern Schweiz 21-23 september 2001

Foto: Bernt Lindberg

Katarina Marinaki, grekiska och ordförande i både grekiska och europeiska dramatikerförbunden. Hon sade bland annat att globaliseringen de senaste fem åren lett till att ytterligare 200 miljoner människor lever i absolut fattigdom, trots att den var tänkt att ge ökad levnadsstandard. "Vad vi fördömer är att resurser används bara för att tjäna pengar. Det blir Big Brother-serier på TV. I Grekland är 95 procent av all film på TV från USA. Och publiken har vant sig. Förr kunde den som gjort en resa ha något att berätta. Nu är allt standardiserat. Vi har sålt själen. Visst kan en poet fortsätta skapa men han har ingen publik längre."

Japan Mthembu, generalsekreterare i Sydafrikas utövande konstnärers organisation, blir värd för nästa års INCD-möte, på Robin Island, fängelseön där Nelson Mandela satt inspärrad i femton år. Han berättade om hur TV-program i Sydafrika produceras med vita förtecken. Program om och för svarta produceras av vita. Kampen mot apartheid i Sydafrika måste ha sin motsvarighet globalt. Istället har vi en globalisering som tar bort gränsen mellan global och nationell kultur. Om vi nu utvecklar ett instrument för kulturell mångfald måste det vara för alla länder, inte lämna en del utanför. Och vi måste ha en övervakning av att instrumentet efterlevs.

Irma Pietrasanta från Mexiko och Mohan Agashe från Indien. Irma sade att 90 procent av innehållet i det mexikanen ser på TV är från fyra andra länder. Innehållet kontrolleras av få som inte är mediafolk. Varför ska en monopolgrupp ockupera vår tid? Resultatet blir impotenta medier där vi inte kan arbeta med kulturella eller mänskliga rättigheter. Vi måste ha ett instrument som garanterar kulturell mångfald och yttrandefrihet. Mohan Agashe sade att han gått i en indisk skola där han fick använda det egna språket men det var engelsk modell på undervisningen. Han blev först så småningom medveten om den kulturella rikedomen i indisk kultur. "Fattiga kulturer" är rika! Konstnärens uppgift är att göra det bästa av det värsta. Men konstnärerna kontrolleras av ekonomer.

Ivan Bernier, professor i internationell lagstiftning från Kanada, är rådgivare till kulturministrarnas nätverk INCP. Han berättade om det "instrument" som nu förbereds. Det har en lång historia som började redan vid slutet av andra världskriget när USA försökte bryta ner nationella hinder mot USA:s filmindustri. Synen att kulturprodukter är något speciellt gick inte att skydda i handelsförhandlingar under 1990-talet. "Vår skapande mångfald" och UNESCO-mötet i Stockholm 1998 kom som en ögonöppnare. Och det har varit en rörelse som startat i skydd av kulturprodukter men som vidgats till kulturell mångfald i vidare bemärkelse. Det har satt spår i bland annat Europarådet. UNESCO har en lång rad överenskommelser men inte ur perspektivet kulturell mångfald. Och de överenskommelser som finns saknar bindande karaktär. Nu måste vi konstruera något som har en bindande karaktär, som garanterar kulturell mångfald. Vi måste analysera ur kulturellt perspektiv istället för ur kommersiellt. Instrumentet måste referera till bland annat deklarationen om mänskliga rättigheter

James Early, chef för Smithsonian Institute, Center for Folklife and Cultural Heritage, USA: Årets möte är det andra i en anti-globaliseringsrörelse. Vi fokuserar på att bygga ett instrument där vi ser på mångfald nationellt och regionalt. Det handlar också om vad nationell kultur är för den som är indian, från en viss samhällsklass, som är homosexuell, som är kvinna.

Biologen Christine von Weizsäcker, ledare för Ecoropa, programmet för biologisk mångfald och bioteknik. "Framgång är möjlig", sade hon. "Om ni har tur så kan ett dokument ratificeras år 2002. Ni behöver 50 länder som skriver under det. Om kulturministrarna möter varandra är det bra. Det blir nya allianser, ni skapar en grupp som är föräldrar för utvecklingen. Ni blir vaccinerade mot argumentet att vara bakåtsträvare, ni kan citera varandra så att ni inte spelas ut mot varandra. Och det är inte nödvändigtvis WTO som ska vara arenan, där makten är starkast. Det skulle revitalisera dem. Det finns traditionella FN-organ och organisationer för uthållig utveckling att gå in i istället. WTO är svagt nu och går inte emot multilaterala överenskommelser." Och hon varnade för USA:s metod att förhandla och förhandla tills en konvention inte innehåller någonting. Sedan skriver de på men de ratificerar nästan aldrig en konvention.

Walton Littlejohn har arbetat med internationella konventioner i många år. Han menade att användningen av ett politiskt instrument beror på den politiska viljan. Länder måste ratificera konventioner och sedan följa dem. Det viktigaste är att länder ratificerar dem. Varje konvention måste accepteras av urbefolkningarna. Och vi måste skydda vår gemensamma kultur mot stöld.

Katerina Sténou, ansvarar inom UNESCO för kulturpolitik: Vi har 186 medlemsländer med många politiska och ekonomiska system. Ett UNESCO-instrument för kulturell mångfald blir inte bara till för några få. Problemet med oss är att vi representerar regeringar, inte frivilligorganisationer. Hos oss ska varje land kunna känna sig jämställt med andra i kulturellt avseende. Vi behöver ett moraliskt ramverk som leder till politiska åtaganden. Nu ska aktionsplanen från Stockholm realiseras, om medlemsländerna vill. Människor inom ett geografiskt område ska kunna samexistera.

Vera Boltho, Europarådet, till höger på bild. Boltho sade sig vara övertygad om att frivilligorganisationernas arbete har drivit på arbetet när det gäller miljöfrågor, kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter. Europarådet omfattar hela Europa och arbetar för mänskliga rättigheter. Man försvarar också kulturella rättigheter i vid mening. Efter 1989 arbetar Europarådet också med minoriteters rättigheter och minoriteters språk. Och sedan 1998 genomför man en stor studie där man jämför länders kulturpolitik. För att Europarådet ska kunna driva frågan om kulturell mångfald behöver man en laglig bas, ett protokoll som kan dras inför domstol. UNESCO kan gå vidare med detta.

Sheila Copps, kanadensisk kulturminister, är starkt pådrivande för att skapa globala kulturnätverk. Hon påpekade att det aldrig varit möten mellan kulturministrarna före mötet i Stockholm. De tre senaste åren har visat att det är en vits med att samarbeta. Det är ett samarbete som inte ska ersätta UNESCO-arbetet men alla kulturministrar har svårigheter i sina egna regeringar att få förståelse för kulturen. Kulturen kan inte vara knuten till kommers. I Kanada har vi 55 minoritetsspråk som dör ut inom en generation om vi inte gör något. Världspopulationen måste hävda rätten till en egen kultur. Att skydda kulturen är något som inte kan göras vid förhandlingsbordet för handelsfrågor. Vi behöver en internationell organisation som fokuserar på kultur. INCP, det vi byggt med andra kulturministrar, gör att vi finns på samma våglängd. Svårigheten är att övertyga handels-, industri- och statsministrarna.

Biologen Christine von Weizsäcker och forskaren Ben Goldsmith från Australien. Han forskar bland annat kring konstnärernas globala nätverksbyggande.