Stockholm 2001-12-13

KNÄCK MED FEL SVÄNG
tillåtet och otillåtet i kvällstidningsjournalistiken 

- Vad är det för sväng på knäcket?
Så frågar alltid en rutinerad redaktionschef. Det duger nämligen inte att bara redovisa någonting som hänt. Det måste finnas en intressant vinkel.
     Att t.ex. skriva om Författarfondens stipendier är i och för sig ointressant. Men om man döper om stipendierna till statsbidrag och kopplar ihop dem med namn på kända författare - som t.ex. Per Wästberg och Henning Mankell - så blir det genast lite maffigare. Då kan man dra till med en säljande rubrik: Rika författare lever på statsbidrag!
     Visserligen stämmer det inte med verkligheten men det spelar ju ingen roll. Att som Författarförbundet komma sättandes med att fondens medel utgörs av upphovsrättsliga ersättningar är bara att krångla till det. Det skiter väl Svensson i!
     Eller - för att citera Staffan Heimerssons klassiska maxim:
     - Fö hilvitte! Kolla aldrig en story för då spricker den!

En annan sak är att det måste vara rätt story. När det gäller ministrar bör den helst mynna ut i avgångskrav. Ministrar sysslar som bekant med maktmissbruk, korruption och bedrägerier. Påstår du någonting annat riskerar du att bli uppfattad som köpt lakej. Påstår du någonting annat?
     Nedanstående artikel, ett svar på Lena Mellins angrepp på kulturministern i Aftonbladet i förra veckan, refuserades av såväl Aftonbladet som Expressen. Aftonbladet hade inte tillräckligt med plats och Expressens konspiratoriska motivering var att författaren PO Enquist är gift med Gunilla Thorgren, som är statssekreterare hos kulturministern, och att en publicering därför kunde uppfattas som ett politiskt beställningsverk
     Tror ni tidningarna hade refuserat om KLYS hade krävt ministerns omedelbara avgång?

Peter Curman

Snart är det val och då hör det till det till god och upplagebefrämjande journalistik att kräva ministeravgång. Nyss var det Maj-Inger Klingvall som fick lämna taburetten under stort massmedialt larm. Men det var inte många som visste vem hon var. Därför har nu sökarljuset riktats mot en mer kontroversiell regeringsmedlem, nämligen kulturminister Marita Ulvskog. Hon har gjort sig känd som en seg och envis minister på vänsterkanten och det är knappast en merit i ledande socialdemokratiska kretsar idag.

Aftonbladets Lena Mellin – en för opinionslägen påpasslig redaktör – frågade i förra veckan hur länge Ulvskog kunde tänka sig att sitta kvar efter misslyckandet med digital-TV:n. Enligt Mellin hade det mesta Ulvskog rört vid gått åt skogen. Att det inte blev något av maktkoncentrationsutredningen var bara ett av exemplen. Ledningskriserna på Sveriges Television var ett annat. Kulturministerns prövande hållning i bokmomsfrågan var ytterligare ett bevis på hennes inkompetens.

Inte ett ögonblick erinrade sig Mellin allt det som kulturministern faktiskt lyckats med; kassettersättningen, som redan inbringar ca 50 miljoner kronor till upphovsmän av skyddade verk, den av henne initierade forsmanska utredningen, som medfört en överföring av ca 40 miljoner kronor från arbetsmarknadsdepartementet till kulturområdet, den kraftfulla förstärkningen av kulturarbetarnas egna centrumbildningar, den efterlängtade utredningen om ett nytt socialförsäkringssystem för frilansande kulturarbetare. Lägg därtill Marita Ulvskogs internationella engagemang, t.ex. det av henne initierade nätverket av kulturministrar som årligen träffas för att hävda den kulturens egenvärde i de pågående frihandelsavtalen inom WTO och andra internationella organ.

Som ordförande för KLYS, som är de svenska kulturutövarnas paraplyorganisation, vågar jag påstå att ingen annan kulturminister vi haft under de senaste tjugo åren till närmelsevis kan mäta sig med Marita Ulvskog när det gäller att driva en konsekvent och metodisk reformpolitik på kulturområdet. Att hon sedan inte ensam kunnat genomföra grundlagsändringar och andra önskade omvälvningar får väl skyllas på hennes mänskliga begränsning och demokratiska sinnelag.

Peter Curman
Ordf. KLYS