Europas kulturarbetare: Säg nej till EU:s skadliga kulturpolitik!
Franz Kafka och Joseph Heller har båda beskrivit tillvarons absurditeter. Hos Kafka vaknar Gregor Zamsa en morgon och finner sig förvandlad till en skalbagge. Själva har vi på rekordtid förvandlas till "EU-medborgare". Yossarian i Joseph Hellers roman "Moment 22" förstår inte varför fienden skjuter på just honom. I Sverige tycks vi ha svårt att fatta att vi nu måste underkasta oss EU:s regelsystem. Redan har vi tvingats offra en del av offentlighetsprincipen - vår medborgerliga rätt till insyn i de offentliga beslutsprocesserna - och nu står kulturpolitiken i tur att "européiseras". Vad hjälper det då att Sveriges riksdag fastslagit att kulturen skall vara en fri och självständig kraft när den samtidigt skall mått- och innehållsbestämmas av nya makthavare i Bryssel?
I det nya Europa är inte kulturen längre fri; den ska gå ärenden. EU-kulturen ses framför allt som ett medel att lyfta fram "europeiska värden"; alltså en renodlat instrumentell syn på kulturens roll. Kulturen har inte ett värde i sig själv utan är bara som ett redskap för att uppnå någonting annat. I alla kulturprojekt anses det viktigt att kommissionen i Bryssel apostroferas. Det kulturella samarbetet ses uteslutande som en inomeuropeisk angelägenhet - som ett europeiskt kitt - och måste strikt följa EU:s regelbok. Endast av EU godkända länder duger som samarbetspartners.
Från att ha varit en fri och obunden kraft har kulturen betslats och reducerats till en byggsten i den europeiska fästningen. Inte heller är kulturen ett fönster ut mot världen utan den får snarare tjänstgöra som mörkläggningsgardin. Medan all erfarenhet säger oss att det kulturella nyskapandet och nytänkandet uppstår i mötet mellan olika kulturer förordar de nya makthavarna kulturell inavel och incest. Projektansökningar som i Unesco:s anda försöker slå bryggor mellan olika kulturer och världsdelar avvisas. Dessutom har kulturen schemalagts. Den 4 april måste alla ansökningar vara komissionen tillhanda - annars uteblir bidraget. Att formulären som ska fyllas i är på över 50 sidor och för många kulturutövare totalt obegripliga gör ju ingenting eftersom en ny kader av projektledare erbjuder sina tjänster, givetvis mot rundhänt betalning. De ordnar också lämpliga partners för att uppfylla de speciella fordringar som EU-programmen stället. På så sätt skapas en ny kulturell infrastruktur som bokstavligen är gjord för att passa in i EU-formulären. Ansökningarna avgörs sedan av en "hemlig" jury bestående av kulturföreträdare från de olika medlemsländerna. Att man valt att hemlighålla namnen på jurymedlemmarna förklaras med att de annars skulle kunna utsättas för hot och mutor från sina respektive landsmän. Resonemanget säger förstås mer om EU-byråkratins egna vanföreställningar än om det kulturliv de påstår sig betjäna. Mot denna bakgrund är det djupt olustigt att bevittna hur kulturarbetarna i hela Europa tycks finna sig i denna nyordning. Åtminstone avstår man från att protestera högljutt för då kan det bli nobben från Bryssel. Joseph Heller, var är du?
Under det svenska ordförandeskapet
Från början var man inom EU överens om att subsidiaritetsprincipen - alltså varje nations rätt att själv bestämma - i hög grad skulle gälla just kulturpolitiken. Den europeiska mångfalden framhålls ofta i EU-retoriken - liksom inom Unesco - som föredömlig. Ändå har de kulturella maktanspråken i Bryssel ökat med åren. Framför allt har man lagt sig i de kulturella samarbetsprojekten och uppställt en rad villkor, inte sällan med förödande konsekvenser. Det är tveksamt om ens Kafka eller Heller skulle kunna tävla med kommissionens tjänstemän i argumentation när det gäller att bevilja sig själva ansvarsfrihet och vända svart till vitt. Låt mig ge ett färskt exempel:
1996 invigdes ett internationellt författar- och översättarcentrum på Rhodos, "The Centre of Three Seas". Centret var resultatet av en historisk författarkryssning i Svarta havet och Aegeiska havet i vilken 400 författare och översättare från 30 länder deltog. Två år tidigare hade en liknande kryssning i Östersjön ägt rum med 300 författare och översättare på det ryska fartyget "Konstantin Simonov" och med bildandet av Östersjöns författar- och översättarcentrum på Gotland som resultat. Också på Svarta havet ombord på det grekiska fartyget "World Renaissance" fördes debatter och seminarier om kultursamarbete över gränserna, under strandhuggen gavs uppläsningar och bjöds på offentliga diskussioner. Efter fullbordad kryssning hölls ett uppföljningsmöte i Thessaloniki, där företrädare för Rhodos kommun förklarade sig intresserade att erbjuda värdskap för ett internationellt författar- och översättarcentrum. De båda initiativen kan ses som kulturlivets och framför allt författarnas svar på de historiska omvälvningarna i Europa efter 1989.
Att det litterära Europa på detta sätt fått till stånd två unika mötesplatser för arbete och idéutbyte öppna året runt borde, kan man tycka, röna uppskattning hos alla dem som säger sig värna om internationellt kulturellt samarbete. Följaktligen ansökte och beviljades Rodoscentret medel från EU att användas som resestipendier till behövande författare och översättare. Den 13 december 1999 undertecknade kommissionens Martine Van Driessche ett kontrakt som sedan sändes till mig i min egenskap av vice ordförande i Rhodoscentrets styrelse. Jag skrev under detta lovande kontrakt vari 50.000 Euros garanterades som resestipendier. Någon månad senare fick jag tillbaka mitt exemplar det av båda parter undertecknade kontraktet. Av stämpeln på kontraktet framgår att det registrerades den 11 januari 2000.
Det var alltså med stor glädje jag underrättade vår styrelse på Rhodos om att vi nu kunde fördela ett 25-tal stipendier. Men det blev en kortvarig och abrupt avbruten glädje. För när jag på begäran hade inlämnat min slutrapport och rekvisition av de beslutade medlen fick jag veta att pengarna skulle ha rekvirerats och konsumerats under 1999 eftersom de lydde under "Arianeprogrammet", som alltså upphörde i och med utgången av är 1999. När jag genmälde att vi ju inte kunde betala ut pengar som vi inte fått fick jag till svar att tyvärr kunde man inte längre bidra med några stipendier eftersom bidraget hänförde sig till räkenskapsåret 1999. Men kontraktet då? Det som registrerades i början av januari 2000? Spelar ingen roll. Pengarna skulle ha betalats ut under 1999. Moment 22!
Nu visade sig dock att 18 av de 25 tilltänkta stipendiaterna faktiskt hade besökt centret under 1999 varför jag ånyo tillskrev de vise männen i Bryssel. Svaret var: om vi kunde bevisa att vi faktiskt betalat ut stipendierna till dessa 18 som bevisligen vistades på centret under 1999 så skulle man kunna tänka sig att göra en utbetalning. Men förutsättningen var att vi kunde förete ett skriftligt intyg undertecknat av en betrodd revisor. Vad skulle Kafka ha gett mig för råd?
Eftersom varken Kafka eller Heller är anträffbara i Bryssel idag har jag fått vända mig till den svenska representationen och be omhjälp. Bysantinska förhandlingar lär nu pågå i ärendet m3ellan Sveriges kulturråd Hans Sand och företrädare för DGX, som ansvarar för hanteringen av EU:s kulturprogram. Summan av denna EU-kardemumma är alltså hittills okänd men har man läst sin Kafka gör man klokt i att kunnat betala ut dessa stipeutgpå från att allt kommissionen rör vid faller samman. Att av stipendierna blir en ändlös process och inte en enda stipendiat.
Återstår således att konstatera att EU:s s.k. "kulturpolitik" inte bara har visat sig vara ett fiasko utan den framstår ju mer tiden går som direkt skadlig för kulturen. Europa håller på att få en foglig beställningskultur beordrad av kulturfunktionärer i Bryssel. Det är illavarslande. Vad säger Sveriges kulturminister?
Peter Curman
ordf. KLYS