Det går en bitande kall vind genom Europa. Det finns ett hårdnande politiskt klimat i vilket olika samhällsfunktioner definieras bort. Samtidskonsten står idag på tur, i morgon är det kanske yttrandefriheten, inte direkt, men indirekt. Det är inte svårt att dra paralleller till händelser i det förflutna, skillnaden är att utvecklingen idag drivs av andra mekanismer och är mer ansiktslös.

Den Danska Utvecklingsfondens ordförande Uffe Elbæk skriver i en artikel i Kulturkontakten 3/2000 att han ser konsten som kulturens salt - inte en extra krydda till att peppra upp vardagens rätter, men en avgörande ingrediens i vår överlevnad: utan salt dör vi. Men konsten är också en besvärlig ingrediens.

Utvecklingsfonden som bildades i juni 1998 har haft som primärt syfte att arbeta med multimedia och etnisk och tvärkulturell konst och kultur. Under sina tre och ett halvt år har fonden haft en stor betydelse för den samtida konsten i Danmark. Idag finns den inte mer. Den har fallit offer för den nya danska regeringens kultursyn. En regering som markerat mycket starkt att den vill ha större inflytande i olika råd och fonder och som iscensatt en storstädning på kulturområdet där 350 miljoner kronor ska bantas bort.

Kulturen har i Norden sedan andra världskriget reglerats via en armslängdsprincip. Styrelser, råd m.m. har huvudsakligen styrts av fackfolk från kulturområdet och det har inte funnits en direkt styrning från det offentliga samhället. Den danska regeringen bryter idag mot dessa principer för att få större kontroll och inflytande.

Att Utvecklingsfonden avvecklats och att regeringen sätter sig över rådande principer är en klar indikation på sakernas tillstånd. Ett annat land som slagit in på en liknande väg är Jörg Heiders Österrike. Där har man också gjort indragningar när det gäller resurser till samtida konstnärliga konstuttryck, för att istället satsa på folklore.

Tyvärr kan vi se tendenser i samma riktning i den svenska kulturpolitiken även om det inte finns samma främlingsfientliga undertoner. Moderaterna vill minska den statliga insatsen på konstområdet både vad gäller bidrag till konstnärer, stipendier (som man dessutom vill göra skattepliktiga) och de satsningar som görs för konst i gemensamma miljöer genom Statens konstråd. Deras inflytande över kulturpolitiken på riksplan är dock begränsad, men mer betydande i kommuner och landsting/regioner.

Ett av de grundläggande argumenten bakom de processer som idag pågår kallas marknadsanpassning. Det kan tyckas som en obetydlig förskjutning i definitioner från den vi har idag med den utbredning och de förhållanden som finns för konstnärernas arbetsfällt till en mer marknadsinriktad definition som utgår från en varuproduktion. Denna förskjutning skulle för flertalet konstnärer dock få mycket genomgripande konsekvenser. De delar som inte är varuproducerande vilket innebär i stor sätt alla samtida uttryck skulle definieras bort. Priset kommer att vara att konstnärer inte accepteras som fritt skapande individer och att konsten upphör att vara en gemensam angelägenhet i välfärdssamhället. Var tar då den kulturella mångfalden vägen?

De förändringar som sker i Danmark är mycket genomgripande för bildkonstnärerna där den nu inslagna vägen innebär att man inte enbart lägger ner Utvecklingsfonden utan även spikar igen möjligheter till viktiga sociala reformer. Om valet hade utlysts två veckor senare hade man fått igenom en avgörande reform för att förbättra socialförsäkringsskyddet för de egenföretagande konstnärerna. Där, precis som i Sverige tvingas flertalet bildkonstnärer vara både löntagare och företagare vilket betyder att de inte har ett fungerande socialt skyddsnät.

I en artikel som Milou Allerholm skrev i samband med Konstens vecka 1998 analyserade hon konstnärsrollen. Hon visade bl.a. på det systematiska utnyttjande av konstnärerna som sker i samhället. Hon avslutade med citatet: Det är något ruttet i det danska riket. Vilket idag måste sägas ha fått en helt ny innebörd.

Johnny Ewald
Förbundsordförande KRO

Läs vidare:

FRÅN GULDÅLDER TILL STENÅLDER
Offentligt samtal om den danska regeringens kulturpolitik. Köpenhamns Universitets festsal den 11/3 - 02