Våren 1998 var det ett stort internationellt Unescomöte i Stockholm med deltagande av många kulturministrar. Mötet diskuterade rapporten "Vår skapande mångfald" och antog ett handlingsprogram, Kulturpolitik för utveckling. Enligt handlingsprogrammet skulle både Unesco centralt och de deltagande staterna genomföra en rad åtgärder. Missnöje med bristen på handling från Unescos sida gjorde att nationella Unescoråd beslutade sig för att arrangera ett rådsmöte i Stockholm fem år efter det första.

Mötet ägde rum på ett hotell i Solna centrum. De flesta deltagare var officiella delegater från nationella Unescoråd eller ministerier. Frivilligorganisationer hade också bjudits in och av de runt 150 deltagarna var cirka 20 från frivilligorganisationer. Några tjänstemän från Unesco i Paris fanns också med. Från KLYS var vi två personer som följde de flesta sessionerna.

Mötet var organiserat i fyra huvudteman:

• Kulturpolitik och utrotande av fattigdom
• Kulturpolitik och kulturell mångfald
• Kulturpolitik och utbildning åt alla
• Kulturpolitik i informationssamhället.

Denna rapport är till största delen gjord som en bildberättelse med bilder och bildtexter. I slutet finns också några sammanfattande reflexioner.

Runt 150 personer deltog i Stockholm+5-mötet.

Ingegerd Wärnersson, ordförande i Svenska Unescorådet, hälsade välkommen. På den första Unescokonferensen 1998 rådde entusiasm, sade hon. Men vad hände sedan?

Lourdes Arizpe var drivande inom Unesco inför konferensen i Stockholm 1998. Hon påpekade att en snabb ekonomisk utveckling kräver offer på de sociala institutionernas område. Få länder vill betala det fulla priset för en snabb ekonomisk utveckling. Och hon citerade Ghandi: "ingen ekonomi har något annat värde än som bidrag till det sociala systemet". Utan kulturell mångfald kan inte globaliseringen fortsätta. Mångfald utgör en grund för utveckling. Det är folket som måste besluta om det ska avstå materiellt för att bevara sin kultur – det är inte en expert- eller politikerfråga.

-Vi behöver ett nytt språk för att kunna föra en inter-kulturell dialog där vi talar om traditionell kultur och ny kultur, sade Arizpe. Specialiseringen av konstnärer och av kulturområdet är led i en kommersialism som ger kulturella delcivilisationer. Istället behöver vi en ny kulturell förståelse i världen. Kultur är inte en sak utanför det människor gör. Och det är inte vissa människor som är kulturella. Kulturbegreppet ska reflektera människors känslor. När människor upptäcker sin omgivning är de redskap för sin egen utveckling. Processen att involvera människor i lokalsamhället måste vara mål för kulturpolitiken.

Vid en paneldebatt försökte deltagare och publik svara på frågan varför det behövs en kulturpolitik för utveckling. Angeline Kamba, till höger i röd klänning, sade att människor själva måste bestämma över sina liv, över sådant som ger bättre hus, vägar, vatten och möjlighet till bättre dialog med makten. Vi måste hitta en länk mellan kultur och alla andra politikområden, all utveckling. Och där ska människor lokalt bestämma över sitt eget öde. Politikerna måste lita på civilsamhället och tillåta ett fritt kulturellt uttryck. Politik ska inte komma från regeringen utan från folkets önskan. Regeringen måste konsultera folket.

-Men det har inte funnits något bra språk att beskriva det här på, menade Kamba. Myndigheterna har en mycket liten analytisk kapacitet på området och forskarna har inte heller kommit långt.

Den engelske forskaren Colin Mercer, längst till höger på bild, sade att den största svårigheten är avsaknaden av en definition av kultur. Han talade också om bra och dålig exploatering av upphovsrätten. Den måste kunna exploateras av upphovsmännen själva, även den lokala kulturens resurser.

Flera i publiken kom med kommentarer. Skulle vi inte utbyta erfarenheter av aktionsplanen från Stockholm här? Formulera något mindre akademiskt!

En representant från Sudan tvivlade på att regeringar kan genomföra handlingsplanen från Stockholm. Lokalsamhället måste göra det på egen hand! Men hur? Hur kan Unesco hjälpa till med det?

En representant från Togo sade att man på hans kontinent kopierat en modell som inte svarar mot de egna behoven. Väst har tryckt på oss en modell och politiken manipulerar kulturen.

En annan ur publiken sade att CNN, BBC och andra stora medier gör det svårt för lokalbefolkningen att definiera sin kultur.

Och Lourdes Arzipe sade att hon deltagit i World Economic Forum i Davos. Där inser ekonomerna att mycket har gått fel och att de måste ta in global etik i sina handlingsplaner.

Amareswar Galla berättade att hans föräldrar och en stor del av släkten dog i matförgiftning tillsammans med 40 000 andra indier. Under sin brokiga uppväxt, med bl a hippies från Väst, träffade han Moder Teresa som sade: "Använd aldrig ordet fattigdom." Galla betonade att det handlar om självrespekt och självkänsla, även bland vita. Vi måste hitta metoder att öka människors självkänsla. I Vietnam, där han arbetar med ett Unescoprojekt, hade projektet samlat goda modeller från många olika länder. Sedan fick deltagarna välja mellan dem.

- Handlingsplanen från Stockholm är viktig, sade Galla. Vi måste operationalisera den. De flesta verktyg som står till buds är externa, välmenande, uppifrån. De människor som verkligen berörs måste ha verktygen i sin hand. Det är ett problem att gå runt de grindvakter som finns för att ge verktygen till de berörda.

Och han pekade på att Stockholm+5 och Rio+10 är två strömmar som måste slussas in i samma fåra.

Penina Mlama från Kenya menade att det är mycket komplicerat nationellt att länka kultur och utveckling. Hur göra det? Har vi verkligen försökt? Här måste lokalsamhället ha en viktig roll.

- Jag hade väntat mig att Unesco skulle gjort mer mot fattigdomen i världen, sade Jean-Pierre Boyer, franska Unescorådet. Istället har fattigdomen ökat också i de rika länderna. Detta är en etisk och demokratisk fråga, att få människor att själva ta saken i egna händer. Finns förslag till Unesco hur de ska gå vidare?

Aida de Fishman, specialist på mänskliga rättigheter, kultur och utveckling från Costa Rica, sade att många ekonomer vägrat erkänna kulturen som värde. Experter har föreslagit demokrati av västerländsk typ utan tanke på att det handlat om radikalt annorlunda samhällen.

- Det har varit vanligt med den typen av lösningar, en given uppsättning av lösningar.

Och hon frågade sig om kulturen kan hjälpa till med att radera ut fattigdomen. Ja! IMF och Världsbanken är ännu inte tillräckligt starka på området men en gemensam aktion av internationella organ kan ge framgång.

Flera ur publiken satte frågetecken för IMF och Världsbanken. Visst måste de göra en läpparnas bekännelse när människor demonstrerar på gatorna. Men det ändrar inte mycket. Gapet fattiga – rika ökar, även i rika länder som Österrike. Välfärdsstater skärs ner, inklusive pensionssystem. Och kulturen blir en vara bland andra varor.

Men Katerina Stenou från Unesco menade att om vi ska vara praktiska och hitta lösningar för kulturell utveckling måste vi vara positiva till IMF och Världsbanken. En man från Togo sade att IMF och Världsbanken inte har tid att se på deras kulturprojekt och den uthålliga aspekten glöms bort.

- Vi behöver en Unesco-intervention.

Alberta Arthurs arbetar för American Foundation och andra USA-fonder. Hon pekade på att mångfald är ett komplext begrepp i USA. Amerikaner har två strategier för att hantera olikhet, att dölja den, alternativt att markera den. En lite underlig sak är den mångkulturella bakgrunden hos filmmakarna i Hollywood. Där har konsten kommit över olikheten. Och hon menade att världen är mycket mer känslig för kulturella frågor idag än 1998. Idag finns ett intresse för kultur på den globala dagordningen.

- Alla kulturer måste kunna uttrycka sin identitet, sade Angeline Kamba från Zimbabwe, en av författarna bakom "Our Creative Diversity". Unescos deklaration om kulturell mångfald är ett oerhört steg framåt. Vi måste ha mer förståelse för varandra, inte se kultur som något som skiljer oss åt. Mycket av våldet på senare tid skylls på kulturell mångfald. Ofta är det då manipulerat i vissa gruppers intresse, det är inte mångfald som är boven. Vi måste interagera för att fungera tillsammans, kulturell mångfald existerar inte i ett vakuum.

Också konsten används av politiker i propagandasyfte. Det är något av det värsta som kan hända. Det måste vi fortsätta bekämpa.

Kamba poängterade massmediernas roll. I Afrika är lokala tidningar och radio viktiga. De kan använda de lokala språken. Och hon citerade Nelson Mandela – medierna ska ses som ett fönster mot världen genom vilket folket kan se resten av världen. Mediapolitiken måste vara känslig inför folkets kultur. Och medierna måste ge full exponering åt folkets kultur.

Cathrine Tasca från Agence de la Francophonie i Paris hade uppfattningen att ämnet kulturell mångfald avancerat sedan 1998. Det är inte längre en sak för få länder eller grupper. Men vi måste hitta ett sätt att implementera idéerna. Vi måste bestämma oss inför framtiden. Det blir ett slag mellan marknadskrafterna och andra krafter. Varje kultur måste ha ett eget utrymme och möjlighet att uttrycka sig.

Tasca tog upp globaliseringen genom informationsteknologin. Den är på både gott och ont. Idéer och varor kan cirkuleras. Men IT innebär samtidigt en stark kraft i riktning mot ett uniformt tänkande. Därför är det bråttom att göra något. För detta behövs en stark budget och en mediapolitik. En av de stora luckorna idag såg hon i bristen på regler om mediakoncentration. Allmänt får vi inte tillåta en fortsatt liberalisering av kulturen. Vi måste konkretisera kulturell mångfald i en internationell lagtext inom ramen för Unesco. Det måste ske snabbt inom Unesco innan WTO hinner besluta om Gats. Då kan det bli en harmonisk samexistens med handelsavtalen.

En representant från Kroatien höll med. Om liberaliseringen gått för långt kan inte regeringar ge stöd till den egna kulturindustrin. Och då kan man inte stödja den egna mångfalden.

Och Sveinn Einarsson från Island gav exempel från hemlandet. 80 procent av TV-programmen och filmen i isländsk TV är från USA eller England – utan text. Restauranger och butiker har engelska namn. Dataspråket är en blandning av isländska och engelska.

-Jag hatar de här tendenserna! Det handlar om vår värdighet.

Arief Rachman från Indonesien utlöste välbehövliga skrattparoxysmer när han skildrade hur landet delats i två läger av en ultramodern sexdansare. De religiösa grupperna reagerade våldsamt negativt men dansaren vann en rättegång i namn av yttrandefriheten. Och Rachman bad om råd om vad han skulle säga till dansaren. Mötet gav honom en rad välvilliga råd.

Den sydafrikanske journalisten och pulitzerprisvinnaren Allister Sparks menade att kulturimperialismen delar världen i internationalister och fundamentalister. USA frågar sig varför vi hatar dem. De får inget svar. Hatet beskrivs som avund. Vi måste visa dem hur det fungerar med ekonomi och demokrati. Enda vapnet mot kulturimperialismen hittills är terrorism. Inga andra redskap har kommit fram. Om man vill bekämpa USA-hatet måste man förstå det men smältdegeln förstår så lite, den vill inte, den är monokulturell.

Sparks kunde se att mycket hänt sedan 1998. Vi har haft två krig och en bushdoktrin. Värdesystem trycks på länder med en helt annan bakgrund. Unescokonventionen såg han som defensiv. Det finns också behov av kulturell utbildning, inte bara för regeringar, också för företag, för "the electronic heard" som flänger runt jorden. De har en radar för att hitta ställen på jorden att investera i. Om ditt land inte erbjuder det så är det borta från radarskärmarna. Rika blir rikare, fattiga blir fattigare.

Och medierna måste hålla sig väl med eliten. Om de vill vara rebeller så är de snart borta.

Sparks citerade kulturrådets tidigare chef Göran Löfdahl, en av dem bakom Stockholmskonferensen: "Vi ger Unesco en chans. Nu är det deras sak att bevisa det." Han skulle blivit besviken, trodde Sparks. Frågan nu är hur konventionen ska användas i medlemsstaterna.

Carl-Johan Kleberg höll tidigare i forskningsfrågor vid Kulturrådet, nu pensionär och rådgivare åt Riksbankens jubileumsfond. Han tog upp svårigheterna med kulturforskning. Universiteten är delade i sektorer som försvårar en gränsöverskridande kulturforskning. Men forskning kunde ge ett bättre kunskapsunderlag för diskussion om kulturell mångfald. Han såg ändå en möjlighet i att Unesco planerar att bygga ut sin statistikenhet. Det finns också fristående planer på att ge ut en World Cultures Yearbook.

Alberta Arthurs efterlyste forskning som kopplar konsten till samhället och Amerswar Galla sade att på australiensiska universitet finns 262 forskare som är intresserade av partnerskap med europeiska forskare. Med ett bättre nätverk kan flera projekt genomföras.

Colin Mercer talade om en ny kunskapsarkitektur. Forskning om och med lokalsamhället ger nya förutsättningar. Ett exempel: Aborigines i Australien lärde sig se i vilken värdekedja de deltog när de sålde sina konstnärliga alster. Det gäller att få dem att se sin plats i ett större sammanhang. Kvalitetskontrollen av aktionsforskning, forskning i partnerskap med lokalsamhället och liknande får också en annan karaktär.

Milagros Del Corral, Unesco:
- Slusatser? Mission impossible. Fem år är för kort för en utvärdering. Den verkliga utmaningen är en sann dialog. Unesco är ni!

Marita Ulvskog avrundade mötet. Hon pekade på att det visst hänt en del på fem år men inte lika mycket som hon hade hoppats. Nu måste varje land ansvara för en egen diskussion om kulturell mångfald, både om globala och interna förhållanden. Mångfald måste både handla om att bevara sin kultur och om öppenhet mot andra kulturer. Då kan det uppstå en rikedom av kulturer.

Ekonomisk globalisering och mediakoncentration har gett en dominerande mediaindustri. Detta ger behov av att bevara kulturell mångfald. Det behövs en politik för att alla kulturer ska göra sig hörda – svårt men nödvändigt.

-Jag vill att ett internationellt ramverk för kulturell mångfald ska stå på Unescos generalförsamlings agenda på mötet i höst.

-Mediasektorn står i centrum för globaliseringen, det är en snabb och radikal förändring. Koncentrationen av mediaägandet nationellt och globalt kan bli farlig. Där kan public service utgöra en stark motkraft.

Inför framtiden ville Ulvskog se ett stöd för public service, en mediadiskussion – om vem som äger medierna och om makten över mediasektorn. I den här diskussionen utgör Unesco en viktig mötesplats för erfarenhetsutbyte och gemensam aktion.

Och hon lovade att Sverige ska föra fram det som sagts på Stockholm+5-mötet.

Utgångspunkten för Stockholm+5-mötet var att det finns ett utbrett missnöje med Unesco centralt för att inte ha gjort något utifrån den handlingsplan som antogs i Stockholm 1998. Mötet Stockholm+5 skulle ha till uppgift att anta en resolution att skicka till Unesco med en sammanfattning av vad som hänt sedan 98 och synpunkter på Unescos agerande.

Av detta blev inte mycket. Ett par svenska forskare gjorde en enkät till ländernas unescoråd där de skulle fylla i hur de ansåg att staterna hade uppfyllt målen sedan 98. Enkäten var omfattande och krånglig att fylla i, få länder svarade, ännu färre i tid. Det var omöjligt för forskarna att bearbeta materialet statistiskt. Det man kunde konstatera var att mycket lite har gjorts för att uppfylla målen för staterna i handlingsplanen. Detta konstaterades före Stockholm+5-mötet. Däremot sades i flera svar att diskussionen runt Stockholmskonferensen 1998 hade påverkat landets egna diskussioner runt kulturpolitik.

Den del av handlingsplanen som handlade om vad Unesco centralt skulle göra behandlades luddigt. De fyra temana för mötet var innehållsliga teman och som sådana var de intressanta. Men här fanns alltså ingen systematisk granskning av hur frågorna hanterats av Unesco eller hur händelserna i världen sedan 98 påverkat utfallet. Kritik framfördes av flera talare, för unescorepresentanterna att kanske ta till sig.

Till utgången av mötet bidrog karaktären av officiellt Unescomöte. Frivilligorganisationerna bjöds in mycket sent och egen finansiering av resan krävdes. Runt 20 NGO-representanter fanns med på mötet. I kombination med en Unesco-tradition blev detta olyckligt. De officiella delegationerna ser sig uppenbarligen själva som sitt lands delegation som ska ha ett statsmannamässigt mottagande. Några uttryckte besvikelse över att det inte var ordnat några utflykter e d. Unesco har tidigare lagt stora resurser på delegationerna, de har blivit vana vid att få allt uppdukat. Till mötet i Solna kom de nu med sina regeringars tack till Sverige för att de blivit inbjudna. En del av dem hade uppenbarligen inte en aning om handlingsplanen från 98.

Karaktären av officiellt Unescomöte var negativ. Temadiskussionerna avbröts hela tiden av officiella deklarationer (som moderatorn tydligen inte kunde avbryta utan att vara oartig). De moderatorer som skulle hålla i respektive tema hade en passiv roll och när de skulle sammanfatta sina respektive teman blev det mer korta sammanfattningar av de enskilda inläggen än någon gemensam slutsats. Om man istället hade tagit fasta på att här också fanns NGOer och gjort ett mer allmänt möte, utifrån mer allmänna debattregler, med tuffa mötesordföranden (som då kunde ha kortat enskilda inlägg med upp till en halvtimme), kunde vi fått en debatt värd namnet. Mötet var ju intensivt, från 9.30 på morgnarna och till 22 på kvällarna. Ordridåerna var massiva, med en och annan ljusglimt.

Katerina Stenou är högsta chef för kulturfrågorna inom Unesco och hon deltog under hela mötet. Också hennes företrädare och andra unescoanställda fanns med. De fick vid några tillfällen kritik från talare för att Unesco inte gjort något utifrån handlingsplanen. I stort sett blev kritiken obesvarad. Vad händer nu inom Unesco? Det kan man bara gissa.

Man kan väl ana att den här luddigheten är en del i unescokulturen. Den kan vara bra att vara medveten om i KLYS framtida agerande. Säkert är det en kultur som är ägnad att bevara status quo. Om vi ska vara med någon mer gång måste vi kräva öppna möten, med rakare rör.

Bernt Lindberg