Inlägg av Johnny Ewald, ordförande i Konstnärernas Riksorganisation, med anledning av den israeliske ambassadörens vandalisering av Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers installation ”Snow White and the Madness of Truth” på Historiska muséet i Stockholm:

Om våldet måste vi tala

Att en ambassadör överlagt skändar ett konstverk är ett mycket allvarlig tilltag. Ett övergrepp inte enbart mot konsten utan även ett av de fundament det civila samhället står på – yttrandefriheten. Att sedan den Israeliska regeringen inte enbart försvarar händelsen utan även kräver att konstverket skall tas bort är synnerligen anmärkningsvärt. Som alla människor har ambassadör Zvi Mazel, och den Israeliska regeringen, rätt att tycka och tänka vad de vill men inte begå övergrepp. Lyckligtvis har det från svensk sida funnits en rak och fast linje från första början genom museichef Kristian Bergs rättframma och handfasta handlande, som tar avstånd från ambassadörens agerande.

Men även om man tar avstånd från ambassadörens handlande och fördömer det, har konstnärerna och dess uttolkare också ett ansvar att förklara, förtydliga och fördjupa orsakerna bakom sina ställningstaganden. Konsten kan vara ett kraftfullt vapen, vilket många totalitära regimer fruktat och alltjämt fruktar. När en reaktion som denna uppstår finns det ett ansvar att fortsätta tala. Om man inte talar riskerar man annars att i framtiden tysta konstens stämma, isolera och förflytta den ut från samhällsdebatten av beröringsrädsla, eller för att det uppfattas som provocerande. Glädjande nog har både konstnärerna och dess uttolkare fortsatt tala och inte enbart gömt sig bakom yttrandefriheten.

Den Israeliska regeringens bristande omdöme och ambassadörens övergrepp är upprörande att bevittna, men det smärtsammaste med händelsen är inte detta, eller de sår som konstverket eventuellt kan riva upp. Nej det smärtsammaste är att se hur vi alla dagligen utsätts för kränkningar genom de bilder vi omger oss av. Bilder används som en form av sofistikerat underhållningsvåld, där förnedring, fördumning och olika kränkningar ingår som rekvisita. Det utställningen i sin helhet gör är att frysa detta flöde för några sekunder för att rikta uppmärksamhet på de ansikten och den verklighet som döljer sig i detta flöde.

Några dagar innan jul befann jag mig i Istanbul på ett möte med Turkcypriotiska och Grekcypriotiska konstnärer. Dessa ingår i nätverket Artists & Artists som arbetar för en fredlig lösning för ett enat Cypern. På mötet såg jag olika konstnärliga presentationer som gav ett djup och en inblick åt konflikten på Cypern, och de svårigheter som finns för att ena ön. Problem som inte enbart är politiska utan även kulturella.

Att se hur dessa konstnärer genom sitt konstnärskap kunde bygga broar och medverka till ett fredsarbete upplevde jag som ytterst uppfriskande. De hade ett mål, en sammanhållning och som jag upplevde det ett kulturellt sammanhang som de bottnade i. Detta tydliggjordes egentligen starkast på kvällarna då de samlades och hade fest. Men den fråga som infann sig var - vad är värst, att leva på en delad ö, eller som jag upplever det i Sverige, att som individ vara en isolerad ö i ett oändligt hav. Givetvis är det ingen fråga man kan besvara och min bild från mötet är alltför romantiskt beskriven i förhållande till den verklighet dessa konstnärer befinner sig i. Men trotts detta kan jag inte bli kvitt min känsla.

När jag nu ser reaktionerna kring utställningen ”Making Diffferences” kommer samma känsla tillbaka. Att konsten har en kraft att synliggöra, men även lyfta fram inbäddade upplevelser och känslor. Att det genom konsten går att förmedla sådant som inte går att berätta med andra uttryck, och att det kan gå att skapa broar till förbrödring.

Att konstnärerna Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler valt just en ensam båt på ett rött hav har en stark symbolverkan, också att de satt en självmordsbombare som segel. Men även om konstverket har väckt starka känslor har dessa egentligen lite med konstverket i sig att göra. Detta är sannolikt främst en effekt av nyhetsrapporteringen och de politiska reaktionerna. Men samtidigt går det inte att frånta konstverket sin roll. I det här fallet tror jag att det fungerar som katalysator för andra upplevelser och känslor. Som om vi plötsligt får ett redskap för att se de bilder, känslor och budskap som vi översköljs av, men vi inte kan bearbeta. Vi får då ett verktyg att se verkligheten i sin nakenhet. En verklighet som är skrämmande. Inför en sådan upplevelse tvingas man välja väg, antingen genom att gå vidare och försöka förstå, eller att fortsätta lindas in i skräckens och vanmaktens kokong.

Jag hoppas att folkmordskonferensen skall bli en framgång och att Israel kommer att infinna sig. Det vi idag behöver är att tala, tala och åter tala, men också erkänna att konsten i detta fall kan utgöra ett av det språk vi måste tala med.

Johnny Ewald

Ordförande KRO