11 september 2005
Dagens Nyheters förtjust påhittade valstrategiska serieidé – Fem punkter – satte
i lördags fokus på kulturen.
(Fem punkter för kulturen, 2005-09-10) Tidigare har man anlagt fempunktsprogrammet på bl.a
kunskapsinhämtandet, byråkratin och Europa. I och för sig är varje tilltag att
blanda in kulturen i valrörelsen glädjande och därför ska DN först och främst ha
hjärtligt tack för kaffet! Sen är det förstås en annan sak att DN i sin
självpåtagna rättfärdighet blandar ihop korten. För kulturen låter sig inte
kategoriseras och beskrivas på det enkla sätt som DN:s ledarskribent (varför
anonym?) gör. Komplicerade sakförhållanden kräver oftast komplicerade svar och
lösningar. De gordiska yxhuggen hör bara hemma i sagan och möjligtvis i
populistisk journalistik.
Först det vi är överens om: Konstnärligt skapande och vetenskaplig forskning kan
inte styras av marknadens principer utan dessa verksamheter har ett egenvärde
som måste säkerställas.
Denna insikt ligger också till grund för samhällets kulturpolitik. Ändå menar
DN:s ledarskribent att ett system med ”kulturkonsulenter” med personliga mandat
skulle kunna ersätta kulturrådet och framhåller Svenska filminstitutets
konsulenter som föredömliga exempel. Den minnesgode kommer då genast att tänka
på de konstnärliga ”rådgivare” som Margot Wallström omgav sig med under sin tid
som kulturminister. Däremot hade hon inget till övers för konstnärernas egna
organisationer. Vem eller vilka skulle vinna på att personifiera
kulturpolitiken? Vilket innegäng skulle ha access till kulurministern? Varför
inte i stället skärpa bevakningen av kulturrådet, som ju faktiskt är regeringens
och riksdagens exekutiva myndighet? Menar vi allvar med en statlig kulturpolitik
eller inte? Och hur ska den förhålla sig till den tilltagande regionaliseringen
som bl.a. EU:s strukturfonder medför? Se där en fråga för DN:s ledarskribent att
grunna på!
Den irländska skattefriheten för upphovsrättsliga inkomster är förvisso en frisk
och upplivande vind i den svårutredda skattedebattens eviga stiltje, där
kulturarbetarna oftast kommer till korta. Men det irländska exemplet förutsätter
att de upphovsrättsliga inkomsterna verkligen kan försörja sina upphovsmän. När
man vet vad medianinkomsten är för poeter, tonsättare och konstnärer bleknar
dessvärre den irländska förebilden. Vill man attackera solidaritetstanken inom
konstnärskollektivet och öka klassklyftorna är det givetvis en framkomlig väg!
Men att bredda vägen för redan bästsäljande författare och konstnärer är väl
ingen kulturpolitisk triumf? Ändå är EU-kommissionen på god väg att göra just
det med sin attack på den svenska biblioteksersättningen. Genom att frånta
Sverige rätten att driva en egen kulturpolitik gör man i själva verket oss
kulturellt fattigare. Kultursverige har redan reagerat. Men vad säger våra egna
EU-parlamentariker? Vad säger DN:s ledarskribent?
Upphovsrätten. Här sladdar DN:s ledarskribent betänkligt. Vad menar han/hon (vem
skriver?) när han/hon skriver att justitieminister Thomas Bodström valt att
alliera sig med nöjesindustrin när han vill omsätta riksdagens beslut att
förbjuda piratkopiering på Internet i praktiken? Varför påstår sig i så fall DN
ha upphovsrätt till sina egna artiklar? Varför skulle upphovsrätten sättas ur
spel i just den digitala miljön? Upphovsrätten är i själva verket grunden för de
konstnärliga ersättningsanspråken på alla områden. Istället för att försvaga och
mjuka upp den är de konstnärliga förbunden överens om att vidta åtgärder för att
stärka den. Inom ramen för KLYS, som är de konstnärliga förbundens
paraplyorganisation i Sverige, har en arbetsgrupp tillsatts med uppdrag att se
över det 3:e kapitlet i upphovsrättslagen, som reglerar förhållandet mellan de
avtalsslutande parterna. Tyskland har här gått i spetsen för att stärka
upphovsmännens rättigheter genom ny lagstiftning . Också i vårt grannland
Danmark finns liknande initiativ. Ska Sverige visa sig sämre?
Jag är överens med DN:s ledarskribent (återigen: vem?) att SR:s och SVT:s public
service-uppdrag är av omistligt värde och att det är nära förknippat med
licensavgiften. Hur den erläggs är i grund och botten en teknisk fråga men det
är förstås viktigt att understryka att det inte handlar om att finansiera
propagandasändare för svenska staten utan att det är de sändande företagens egen
sak att bestämma innehållet i programmen. Det kan i sammanhanget också nämnas
att eterbolagen är kulturarbetarnas ekonomiskt viktigaste uppdragsgivare. Frågan
om vilka som sitter i styrelserna är i och för sig intressant men viktigast ändå
är att bolagen inte måste förlita sig på reklamintäkter för sin existens. Det är
också av stor betydelse att Sveriges radio och television producerar sina
program i hela landet och inte bara i de stora städerna. Dessvärre kan vi idag
konstatera centraliseringstendenser som innebär ett hot mot riksspridningen av
produktionen. Ett viktigt krav är därför att granskningsnämnden för Sveriges
radio och TV håller ett vakande öga på denna utveckling och ser till att de
berörda företagen uppfyller de krav på regional produktion som ställs i avtalen
mellan de sändande företagen och staten.
I övrigt är Dagens Nyheter att gratulera till den nu inledda granskningen av
kulturens roll i valrörelsen. Det är vår förhoppning att de fem punkterna på
lördagens ledarsida kommer att följas av många fler ju närmare valet vi kommer.
I avvaktan härpå hänvisas den kulturpolitiskt intresserade läsaren till KLYS
egen hemsida: www.klys.se.
Peter Curman
Ordförande KLYS
(Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd)