Om sex veckor, söndagen den 29 maj, folkomröstar Frankrike om unionsfördraget. Inför detta avgörande har de välsinnades bekymmer övergått från att vara väljarnas liknöjdhet till att gälla deras ”alltför” djupa engagemang. Antagandet om att europasamarbetet bara är en fråga för diplomater och jurister hör helt plötsligt till det förgångna. Polariseringen trappar upp intresset till en hittills okänd nivå.
Schematiskt möter tre huvudlinjer. Högern vill omförhandla för att garantera, att Frankrike inte översvämmas av turkiska, nordafrikanska och östeuropeiska gästarbetare. Vänstern vill omförhandla för att säkerställa, att fri rörlighet för tjänster och arbetskraft inte försvagar vanliga människors sociala och fackliga rättigheter. Angripen från två håll tvingas president Chirac företräda en dubbel och därigenom svårförsvarad mellanståndpunkt. Hur väljarna skall ställa sig, måste han säga, är på en gång ödesdigert och utan märkbar betydelse.
Striden gäller hur långt principen om fri rörlighet bör utsträckas. Bör den även omfatta tjänster och arbetskraft och inte bara kapital och varor? Våren 2000 lovade stats- och regeringscheferna vid ett möte i Lissabon, att unionen år 2010 skulle vara lika effektiv och kunskapsbaserad som Förenta staterna. Detta skulle åstadkommas genom en dubbel ansats. Dels skulle social- och utbildningspolitiken samordnas i syfte att höja sysselsättningsgrad och kunskapnivå. Dels skulle genomförandet av den inre marknaden forceras i syfte att krossa de nationella monopolen också i fråga om tjänsteproduktion och arbetskraftsutbud.
Det är framför allt denna andra grundtanke, som engagerar de franska väljarna. Är det bara juridiska personer som inte får särbehandlas? Eller gäller förbudet mot diskriminering också fysiska personer? Får med andra ord löner och andra anställningsvillkor variera med hänsyn till var en arbetsgivare är registrerad?
På den punkten är fördraget otydligt. Jurister och diplomater hänvisar till framtida domstolsavgöranden. Sådant duger att säga opolitiska teknokrater emellan. När intresset hos vanliga människor har väckts, räcker det inte att referera till en ännu okänd praxis. Särskilt gäller detta om den som försöker släta över problemet inte personligen är berörd. För en ledarskribent, domare, diplomat, lärare eller forskare har krossandet av monopolen ingen privatekonomisk betydelse. Möjligheterna att leja en utförare av samma tjänst från ett annat unionsland för halva lönen begränsas av kravet på goda kunskaper i det egna landets språk. Utan ingående förtrogenhet med dess rättsliga, politiska och kulturella förhållanden vansköts arbetsuppgiften.
Att de som försöker lugna väljarna sällan är berörda för egen del är emellertid inte detsamma som att Lissabonstrategin saknar betydelse för den högst utbildade och därför, paradoxalt nog, mest skyddade delen av befolkningen. Också denna berörs. Det som inverkar för deras del är dock inte att arbetsmarknaden liberaliseras utan idén om en kunskapsbaserad samhällsform.
Sedan länge har det varit på det sättet i Amerika, att nationen eftersträvar bästa möjliga universitet. Med detta avses vad dessa själva menar vara bästa möjliga vetenskapliga utveckling. Önskemål om samverkan, utvecklingsarbete och utredningar tillgodoses genom direkta uppdrag på affärsmässiga grunder. Ansökningar projekt för projekt för uppdrag utan beställare är inte vad som praktiseras.
På europeisk botten, däremot, är den efter andra världskriget etablerade, och genom Lissabonstrategin förstärkta, inriktningen den rakt motsatta. Principen är att inte skilja mellan forskning och utveckling. Dessa båda strävanden förstärker varandra, säger man. På ett paradoxalt sätt anses det främja en mer kunskapsbaserad samhällsform, att sättet att finansiera omöjliggör för universitetslärarna att forska utan externt godkännande.
Nu föreslås en fördubbling av unionens stöd till forskning organiserad i stora projekt och program, som godkänns av kommissionen. Drygt 70 miljarder euro föreslås avsättas i det s k sjunde ramprogrammet från 2007 till 2013. Genomgående presenteras detta som en industripolitisk satsning. Inte ett ord sägs om hur unionens många universitet faktiskt är beskaffade jämfört med de amerikanska. Därmed blir heller inget sagt om den nivåhöjning, som ett jämställande av europeiska och amerikanska läroanstalterna skulle kräva.
Detta bortseende från de europeiska universitetens verkliga tillstånd liksom motsvarande blundande på nationell nivå – den aktuella svenska forskningspropositionen är ett bra exempel – vittnar om samma grundtanke. En kunskapsbaserad samhällsform utvecklas bäst, tror man, genom att inte skilja mellan forskning och utveckling samt genom att låta universiteten fjärrstyras projekt för projekt. Vid läroanstalterna arbetar personer, som i princip är heltidslärare. Det är tanken. Uppgiften är att locka ett antal av dessa att acceptera vad tjänstemän i Bryssel och Stockholm bedömer vara en bättre användning av deras vetenskapliga förmåga än om de fick utrymme att forska fritt inom ramen för sina tjänster.
En positivt syftande politik bör i motsats till denna perversa uppläggning avse den samlade universitetsforskningens omfattning, inriktning, organisation och lokalisering. Hur stor bör den vara och hur bör den vara fördelad på vetenskapliga områden? Hur mycket bör uppdragsfinansieras och hur mycket bör vara egenstyrt? Vad krävs för att vidmakthålla och utveckla den ämnesmässiga och regionala struktur som är historiskt skapad?
Ingen av dessa fyra frågor uppmärksammas av vare sig kommissionen i dess förslag till ramprogram eller av den svenska regeringen i dess forskningsproposition. Bäst skickade att ta emot de sjuttio miljarderna euro är antagligen de norra och nordvästra delarna av unionen. Det är också troligt att de största svenska universiteten och fakulteterna hyser de starka miljöer, som forskningspropositionen enligt samma tanke säger sig vilja prioritera. Det som frapperar är att våra förtroendevalda – i Stockholm och i Bryssel – avstår från att ta ställning till vad som är i strikt mening politiskt. Konsekvent överlåter de åt förvaltningen att bedöma vilken vikt som bör läggas vid eftersatta ämnesområden och universitet.
Varpå beror då denna i system satta misstro mot universiteten? Varför ställer europeiska politiker inte problemet positivt? Med detta menar jag att de borde koncentrera sig på strukturen i stort och överlåta den inomvetenskapliga bedömningen åt forskarna. Är orsaken den alltför långt drivna kapitalismen, som den vänstersinnade gärna vill tro? Eller är anledningen den alltför långt drivna demokratin, som den högersinnade på motsvarande sätt gärna vill föreställa sig? Ingetdera förefaller troligt. Ty vad man än säger om Förenta staternas krigslystnad och högervridning går det inte att hävda annat än att USA är minst lika kapitalistiskt och demokratiskt som något av våra tjugofem europeiska unionsländer.
Rätt sätt att undanröja andras misstro brukar vara att söka orsaken hos sig själv. Kan det vara något hos oss europeiska universitetsakademiker, som gör att våra samhällen inte tilltror oss att själva kunna formulera fruktbarast möjliga forskningsproblem?
Kjell Goldmanns personligt hållna och därför mycket läsvärda bok Statsvetenskap som yrke (Studentlitteratur 2005) handlar om detta. Enligt hans mening är det universitetsfolkets destruktiva flirtande med allsköns relativism och kunskapsförakt, som förklarar misstron. Därför är politiker, företagare och opinionsbildare säkra på att europeiska forskare inte lika bra som amerikanska kan bedöma vad som är bättre och sämre vetenskap.
Boken redovisar trettio års erfarenheter från verkstadsgolvet vid en bestämd institution och i ett bestämt ämne. Vardagligheten och detaljskärpan blottar effektivare än mången tjusigare anlagd vetenskapsteoretisk traktat det principiellt viktiga och allmängiltiga. Inom universitetens hela bredd ser vi alltför sällan, menar Goldmann, forskare framträda med anspråk på att bättre än konstnärer, uppfinnare, affärsmän, präster, politiker och ledarskribenter kunna bedöma vad som är vetenskapligt försvarbara verklighetspåståenden, värderingar och handlingsrekommendationer. Det finns med andra ord ingen rimlig paritet mellan vad ett lands universitetsforskning faktiskt kostar – för Sveriges del ungefär tjugo miljarder kronor om året – och vad utövarna av denna verksamhet med en rimlig grad av självförtroende gör anspråk på att kunna åstadkomma.
Här har vi pudelns kärna. Allmänheten låter sig inte imponeras av hårklyverier om skilda synsätt och vetenskapliga identiteter. Det som inger förtroende är att ställa problem av typen vad är sant, vad beror det på, vad bör eftersträvas, vad bör göras och vad är effektivt. Sådana frågor bryggar över till sunt förnuft. Det är bara i ljuset av den sortens spörsmål, som skillnader vad gäller teori och metod förtjänar att mer djupgående diskuteras.
Idealet om tillspetsade frågor och omstridda svar är gemensamt för all försvarbar forskning och folkbildning. Poängen är att detta alltför litet kommer till praktiskt uttryck. Alltför mycket ger europeisk universitetsforskning intryck av en mondän orkeslöshet och en i system satt ovilja att vare sig undra eller hävda. Att inte ge syn för sägen på den punkten är vad som krävs för att kunna åstadkomma den förändring, som krävs för att kunna hålla jämna steg med Förenta staterna. Allmänheten måste våga tro, att universiteten utvecklas bättre på eget programansvar än genom projektvis finansiering av uppdrag utan beställare.
Sverker Gustavsson
Professor i statskunskap vid Uppsala universitet