Intressant det du skriver om fildelning. Jag skulle vilja komplicera bilden
något.
För det första vill jag inte betala för fildelarnas verksamhet genom en avgift
på mitt bredband. Legaliseras fildelningen kommer den att växa och det kommer
att handla om stora pengar. I ett annat, mer solidariskt samhälle, kan vi kanske
betala maten via skattsedeln och sedan bara hämta ut den i butiken efter behov.
Det kan fungera bra om bara bönderna får vettigt betalt. Men inte i ett
individcentrerat, extremt marknadsorienterat samhälle med starka mellanhänder.
Den allmänna mediebilden av striden om fildelning och upphovsrätt är starkt
förenklad. Ursprunget till upphovsrätten var som du antyder att den som
exempelvis skrivit en bok också skulle få intäkterna från den. Utan en
fungerande upphovsrätt skulle vem som helst kunna trycka upp boken och tjäna
pengar på den och författaren stå där lottlös. Samma sak med musik, bilder, film
och andra konstnärliga uttryck. Idag får många konstnärer helt eller delvis sin
försörjning från upphovsrättspengar. Man kan se en kulturpolitisk avsikt med
upphovsrätten – den är till för att det ska finnas verksamma konstnärer och ett
rikt kulturliv.
Sedan något drygt decennium pågår det ett globalt krig om upphovsrätten.
Producenterna försöker ta över så mycket de kan av alla rättigheter.
Multinationella medieföretag dammsuger marknaden, köper vad de kan av exempelvis
rättigheter till musik. När konstnärer i Sverige ska sälja något de gjort gällde
det tidigare nästan alltid ersättning för en publicering. Men idag råkar de
ständigt ut för krav på att sälja alla rättigheter så att medieföretagen ska
kunna utnyttja dem i alla medier, i alla länder, utan tidsbegränsning. Oftast
utan större ersättning än för en enstaka publicering. Trots mediernas expansion
har de flesta upphovsmän haft ersättningsnivåer som legat stilla eller sjunkit
de senaste femton åren. Även kända namn kan tvingas leva på en inkomst som är
usel jämfört med vilken löntagares som helst. Denna försämrade position för
konstnärerna tycks för många ha gått hand i hand med en minskad konstnärlig
frihet. Innehållsleverantören ersätter den fritt skapande konstnären.
Mika Sjögren, förespråkare för fri fildelning, skriver på debattsidan att
politikerna kriminaliserat fildelning. Sanningen är att fildelningen alltid
varit en kriminell handling. Att det blivit enklare att stjäla med digital
teknik ändrar inte den juridiska grunden. Men med det debattklimat som varit om
fildelning har det framstått som att verksamheten inte drabbar någon fattig, om
man kopierar något från ett stort musikföretag så går det inte omkull för det.
Plus att det är bekvämt att kopiera fritt utan att behöva betala. Och ju mer av
upphovsrätten som övergår till producenterna, desto mindre anledning att tänka
på upphovsmännen och -kvinnorna. Faktum kvarstår att fildelningen drabbar också
den som skapat det kopierade.
Naturligtvis är konstnärer intresserade av ett levande kulturliv och att deras
verk sprids och engagerar många människor. Men det får inte vara så att en
resurssvag grupp ”bjuder” på sina prestationer bara för att det finns andra som
inte har lust att betala. Redan idag är det delvis så.
Du anför argument för att situationen ska lösas med en kollektiv avgift,
exempelvis på bredband. Det är en tilltalande tanke med en ”kulturell
allmänning”. Och visst, i Sverige finns redan en rad olika fördelningssystem för
kassettavgift, biblioteksersättning, skolkopiering m m. I Skandinavien är vi bra
på sådana system, de är ganska effektiva. Men de har också nackdelar. Alla
kostar pengar att administrera och inget av dem är till hundra procent
”rättvist”. En del av pengarna fördelas i form av stipendier eller på andra sätt
som kan slå ganska fel. Plus att staten träder in som mellanhand och försätter
konstnärerna i en beroendeställning.
En princip måste väl ändå vara att den som utnyttjar upphovsrättsligt skyddat
material betalar för det, så långt möjligt, och att just den upphovsman som får
sin musik, sin bild eller text kopierad får betalt i proportion till det. Man
kan vända på teknikargumentet – med datorteknikens utveckling blir det allt
lättare att betala över nätet och att koppla ihop köpare och säljare.
I nästa led handlar det om fördelning av pengar mellan upphovsmän och
producenter, om att en så stor del av pengarna hamnar hos upphovsmannen att det
går att leva på dem. Hos rikspolitiker har vi på senare tid sett en stor
ambivalens till upphovsrätten. Det finns en tendens att alltmer betrakta kultur-
och mediaområdet som en kommersiell sektor, ungefär som verkstadsindustrin.
Konstnärerna är få och resurssvaga och ingen intressant väljargrupp. I grunden
borde konstnärer och publik ha gemensamma intressen och försöka hitta gemensamma
lösningar. Sådana lär inte applåderas av mediaindustrin men skulle kunna
befrämja ett öppet, levande kulturellt klimat.
Bernt Lindberg