Under
en blytung decemberhimmel samlades vänner och fiender till den turkiske
författaren Orhan Pamuk utanför domstolen i stadsdelen Sisli i Istanbul.
Polisbussar blockerade trottoarerna och kravallpoliser paraderade med batonger
och sköldar, beredda på bråk och tumult. Även den mest fridsamma åskådaren kände
plötsligt adrenalinet rinna till.
Varför då denna våldsamma uppladdning? Hur kommer det sig att Orhan Pamuks
uttalande i en schweizisk tidning om den historiska massakern på den armeniska
befolkningen under den ottomanska tiden och 30.000 dödade kurder under de
senaste decennierna kunnat växa och djupna till ett sådant inflammerat
nationellt trauma?
Är det inte alla författares självklara rätt att lyfta fram obekväma
frågor och sätta historien i en ny belysning?
I en demokrati behöver man inte tveka om svaret. Men det är annorlunda i
Turkiet. Det turkiska rättsväsendet är en svåröverskådlig djungel av egendomliga
lagparagrafer och rättsliga institutioner och myndigheter som inte ens den
sittande regeringen rår över. Det finns en djup spricka i landet mellan de
liberala och de konservativa krafterna och den skär rakt genom alla
samhällsskikt och beslutsnivåer. De pågående EU-förhandlingarna har skapat en
explosiv politisk atmosfär där varje ansats till modernisering av rättssystemet
möts av en rekyl i motsatt riktning. En nationalistisk front är under framväxt
och har lockat till sig extremgrupper på både vänster- och högersidan.
Vid en informationsträff kvällen före rättegången på hotell Taxim Hill
arrangerad av den turkiska förläggareföreningen och den turkiska Pen-klubben
gjordes en pedagogisk genomgång av rättsläget i landet. Närvarande var förutom
utländska journalister och internationella observatörer också ett stort antal
misstänkta eller dömda författare, journalister, sångare och konstnärer som på
olika sätt påstås ha förbrutit sig mot fosterlandet. Det stod med ens klart att
Pamuk-åtalet ingalunda var ett undantag utan snarare ett fall som bekräftade en
dyster regel i turkiskt rättsväsende. Någon sammanfattade läget med att säga att
det är lättare att ändra lagar än att ändra sinnelaget i Turkiet. Därav
långsamheten i den inhemska opinionsbildningen.
Själva domstolsförhandlingen var en kort historia mycket snarlik den som för
inte så länge sedan ägde rum i säkerhetsdomstolen nere vid Bosporen och med den
kurd-svenske författaren Mehmet Uzun i huvudrollen och före honom den nu
legendariske Yasar Kemal, båda närvarande i rättssalen. Pamuk tog sig igenom en
allé av kravallpoliser till den minimala rättssalen tre trappor upp i huset. Den
såg närmast ut som en sluten avdelning på ett fängelse eller sjukhus. Därinne,
bakom en väl tillbommad dörr, väntade domaren och hans biträden och ett 20-tal
åhörare medan hundratals åskådare i likhet med mig trängdes utanför i
korridorerna, i trapphuset eller ute på gatan. Talkörer skanderade ”förrädare”
när Pamuk visade sig. Någon ville ta till handgripligheter vilket föranledde ett
blixtsnabbt ingripande från polisens sida.
Efter en dryg halvtimma var förhandlingen avslutad. Domaren konstaterade att det
lagrum som anklagelsen grundades på hade ändrats efter att det påstådda brottet
begicks och att därför justitieministern själv måste besluta om rättegången
skall fullföljas eller inte och i så fall enligt vilken lagparagraf.
Förhandlingarna sköts upp till den 7 februari 2006.
En egendomlighet under förhandlingen var att en av åhörarna iförd advokatkostym
med sedvanligt rött band reste sig upp och höll ett nationalistiskt anförande
utan att bli avbruten av domaren. En provokation? I så fall var den väl
samordnad med protesterna utanför på gatan. Dock är det möjligt att regeringen
väljer att lägga ner åtalet för gott eftersom det blivit en belastning i
förhandlingarna om medlemskapet i EU.
Media ägnade stor uppmärksamhet åt den EU-delegation som var på plats för att
bevittna rättegången. Där fanns också företrädare för flera internationella
frivilligorganisationer, Pen-klubbar och intresseföreningar. Internationella Pen
företräddes av norrmannen Eugene Schoulgin. Själv företrädde jag KLYS och
Sveriges Författarförbund. På plats fanns också Orhan Pamuks svenske förläggare
Svante Weiler från Norstedts förlag – som på nytt visade sin talang som
journalist i ett påpassligt referat i Dagens Nyheter – samt Sveriges alltid
alerte konsul Ingmar Karlsson.
Vid en informell mottagning på Pamuks förlag efter rättegången framförde jag
hälsningar från KLYS och Sveriges Författarförbund till Orhan Pamuk och
uttryckte vårt stöd till hans modiga försvar av yttrandefriheten. Själv
reagerade han tvärt på allt tal om ”modigt” försvar.
- Jag är ingen hjälte och vill heller inte vara det. Jag är bara en vanlig
författare, sa han dämpat.
Och där stod jag med alla pampiga ordföranderosor slokande i famnen.
Men kanske är det just så som kampen för yttrandefrihet i Turkiet måste gå
vidare. Inte med pampiga deklarationer utan med enkla, klara ord utan all
märkvärdighet.
Ute på gatan stack någon ett flygblad i min hand undertecknat av den
konstnärlige aktivisten och författaren Bedri Baykam. Han uppges ha grundat ”den
patriotiska rörelsen”. I flygbladet riktar han skarpa angrepp mot sin ”förre
vän” Orhan Pamuk för att ha svikit kampen mot islamiseringen av Turkiet och för
utebliven solidaritet med Irak. Pamuk är bara intresserad av att utnyttja
västpressen för sina egna motiv, säger han men beklagar att han ställts inför
domstol. Det gör honom bara till martyr och det är han inte!
Om det sista är Pamuk och Baykam således överens. Jag börjar också förstå varför
Pamuk betackar sig för att bli uppfattad som en yttrandefrihetshjälte!
Istanbul den 17 december 2005
Peter Curman
Ordf. KLYS
Den svenske konsuln Ingmar Karlsson
Svante Weiler, Orhan Pamuks svenske förläggare,
och den konstnärlige aktivisten Bedri Baykam
utanför domstolen