KLYS – Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd – är en
samarbetsorganisation för konstnärligt yrkesverksamma inom olika konstområden.
Vi företräder genom våra 18 medlemsorganisationer ca 30.000 kulturskapare inom
ord-, ton-, bild- och scenområdet. KLYS har ända sedan bildandet 1959 spelat en
central och aktiv roll i utformningen av den svenska kultur- och
konstnärspolitiken. Genom regelbundna överläggningar med regering och riksdag,
genom att initiera utredningar och lägga egna förslag till reformer, genom
yttranden som remissinstans o s v har KLYS påverkat den faktiska
kulturpolitiken.
Utgångspunkten för KLYS arbete är kulturens fundamentala roll i ett demokratiskt
samhälle och dess växande betydelse för den sociala och ekonomiska utvecklingen.
Grunden är medborgarnas rätt att omfattas av och ha tillgång till kultur som
kännetecknas av bredd, mångfald, kvalitet och tillgänglighet. För att uppnå
detta krävs en offentlig kulturpolitik som kan ge stöd till kultur som inte
enbart kan leva på marknadens villkor.
Det krävs också en aktiv konstnärspolitik. Utan kulturskapare ingen konst och
det är först när konsten tillerkänns ett eget värde - när den är fri och obunden
- som den når sin fulla potential för publik och medborgare.
KLYS anser:
1. att staten ska ha ett övergripande ansvar för kulturpolitiken i hela
landet
2. att de nuvarande kulturpolitiska målen ska vara fortsatt vägledande, men
utvecklas och preciseras i den framtida kulturpolitiken
3. att den konstnärliga integriteten och kulturens egenvärde tydligt ska lyftas
fram i kulturpolitiken
4. att kulturen ska integreras i alla samhällssektorer och politikområden
5. att konstnärligt yrkesverksamma ska kunna verka, försörja sig och utvecklas
inom sitt yrke
6. att den enskilde upphovsmannen och den utövande konstnären bättre ska kunna
tillgodogöra sig sin upphovsrätt
7. att ytterligare medel måste tillföras det kulturpolitiska området
KLYS anser
1. att staten ska ha ett övergripande ansvar för kulturpolitik en i hela
landet
Staten bör ha det övergripande ansvaret för den nationella kulturpolitiken, för
att garantera att alla medborgare har tillgång till kultur och möjlighet att
delta i kulturlivet oavsett var i landet man bor. Kulturpolitiken bör ha ett
tydligt medborgarperspektiv. Det är en fråga om jämlikhet - allas lika värde -
och en förutsättning för demokrati.
Stat, region och kommun ska även fortsättningsvis ha ett delat ansvar för
genomförande av de kulturpolitiska målsättningarna. När det t ex gäller
offentligt kulturstöd till regionala kulturinstitutioner bör detta därför ske
genom statlig medfinansiering.
De kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturella verksamheter på
såväl nationell, regional som lokal nivå. Det är nödvändigt att de nationella
mål- och styrdokumenten också följs upp ekonomiskt från staten.
2. att de nuvarande kulturpolitiska målen ska vara fortsatt vägledande, men
utvecklas och preciseras i den framtida kulturpolitiken
De kulturpolitiska målen från 1974, som justerades och kompletterades 1996, har
varit av stor betydelse vid utformningen av svensk kulturpolitik. Målen lyfter
fram viktiga grundläggande principer som yttrandefrihet, tillgänglighet till
kultur, kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet, kulturens
oberoende samt internationellt kulturutbyte.
Målen har fungerat vägledande för arbetet med kulturen i hela landet.
Målsättningarna är fortfarande högst relevanta för dagens och framtidens
kulturpolitik och de bör även fortsättningsvis fungera som ledstjärnor i
kulturpolitiken.
Det finns dock anledning att utveckla och precisera de nuvarande målen. Av vikt
är att de tydligt kommer omfatta barn och ungdoms-, mångfalds- och
jämställdhetsperspektiven inom kulturområdet samt tar hänsyn till utvecklingen
av ny teknik/digitalisering och en kulturarbetsmarknad med en växande andel
visstids- och projektanställda samt egenföretagande konstnärer, framför allt när
det gäller målsättningen att kulturskapare ska kunna försörja sig inom sitt
yrke.
3. att den konstnärliga integriteten och kulturens egenvärde tydligt ska
lyftas fram i kulturpolitiken
En stark yttrandefrihet inom samtliga konstnärliga medier garanterar konstnärlig
integritet och frihet. Det är också av stor vikt att kulturens egenvärde hävdas
och klart uttalas i de nationella kulturpolitiska målen. Med en ökad
regionalisering kommer ett sådant nationellt mål att vara till stöd för
regionala och kommunala kulturpolitiker och leda till att en icke önskvärd
instrumentalisering av kulturen kan motverkas.
Det är nödvändigt att upprätthålla principen om armlängds avstånd, d v s att
politiker ska besluta om storleken på anslagen för konstnärlig verksamhet, men
inte ha inflytande över hur de fördelas.
Det är också viktigt att de konstnärligt yrkesverksamma och deras organisationer
bereds plats i styrelser och i övrigt ges reella möjligheter att delta i och
påverka utformningen av den konkreta kulturpolitiken.
4. att kulturen ska integreras i alla samhällssektorer och politikområden
Den professionella kulturen bör vara närvarande inom alla samhällssektorer
och politikområden. Kultur bör t ex införlivas som ett strategiskt inslag i
nationell och internationell utvecklingspolitik. Det är viktigt att Sverige på
internationell nivå, t ex inom EU, värnar om rätten för varje land att bedriva
nationell kulturpolitik och tar hänsyn till målsättningarna i UNESCOs konvention
till skydd för kulturell mångfald, som bl a är avsedd att tillämpas i
internationella frihandelssammanhang. Den s k mångfaldskonventionen måste
implementeras både internationellt, nationellt, regionalt och lokalt.
Genom att kulturen spelar en allt större roll i den ekonomiska utvecklingen, bör
vinsterna av denna utveckling i ökad utsträckning komma både kultursektorn och
kulturskaparna till del.
5. att konstnärligt yrkesverksamma ska kunna verka, försörja sig och
utvecklas inom sitt yrke
Det är kulturskaparna som skapar innehållet – kärnan – och värdet i det som
utgör konst och kultur. En nyskapande och livaktig kultur förutsätter att de
professionellt arbetande upphovsmännen och utövarna – kulturens kärnverksamma -
ges reella möjligheter att verka inom sitt konstområde. Men ofta är det just
kulturskaparna som har sämst villkor och lägst ersättningar inom kulturlivet .
Den statliga kulturpolitiken
måste därför inriktas mot att ge yrkesutövande konstnärer bättre förutsättningar
att kunna utöva och försörja sig inom sitt yrke och att utvecklas inom sin
konstart.
Staten måste via en aktiv och tydlig kulturpolitik och genom anpassningar av
arbetsmarknadspolitik, skattepolitik och trygghetssystem ta ansvar för att det
professionella kulturlivets villkor är rimliga. Utgångspunkten bör i högre grad
vara den förändrade arbetsmarknad som råder inom kulturområdet, där de flesta
kulturskapare idag är visstidsanställda eller egenföretagare. Att vara
visstidsanställd eller egenföretagande kulturskapare innebär idag en orimlig
utsatthet. Det krävs bl a en bättre samordning mellan olika departement för att
komma till rätta med de problem som konstnärligt yrkesverksamma ofta hamnar i
när det gäller inkomstnivåer och trygghetssystem.
Det bör därför uttryckligen framgå att kulturpolitikens mål är att främja
kulturskaparnas ekonomiska och sociala situation. Det är inte rimligt att staten
inom ramen för utbildningspolitiken bidrar till att människor utbildar sig till
konstnärliga yrken genom långa högskoleutbildningar - ofta upp till åtta år -
och sedan inte tar ansvar för att det finns en sådan struktur i samhället att
dessa kan försörja sig inom sina konstnärliga yrken. En politik som inte tar ett
sådant ansvar leder till kapitalförstöring av konstnärlig kompetens och
mänskliga resurser.
Främjandeåtgärder bör omfatta ett ansvar för skapandet av en långsiktig struktur
för kompetensutveckling inom kulturområdet. Ansvar måste också tas för den
konstnärliga skapandeprocessen, alltså tiden innan själva konstverket är
färdigt. Kulturskaparna måste ges möjlighet till återkommande perioder av fritt
skapande och utövande samt till långsam mognad.
6. att den enskilde upphovsmannen och den utövande konstnären bättre ska
kunna tillgodogöra sig sin upphovsrätt
Upphovsrätten får en allt större betydelse för både upphovsmän och utövande
konstnärers försörjning. Därför är det viktigt att upphovsrätten utvecklas och
att den respekteras också i nya digitala miljöer. Men upphovsrätten måste
utformas på ett sådant sätt att den säkerställer att den ursprunglige
upphovsmannen eller utövande konstnären får möjlighet att själv njuta frukterna
av sitt arbete, bl a genom att stärka dennes ställning som avtalsslutande part
och därigenom skapa en bättre balans mellan parterna på den upphovsrättsliga
avtalsmarknaden.
7. att ytterligare medel måste tillföras det kulturpolitiska området
Mot bakgrund av dessa att-satser är det nödvändigt att tillskjuta ytterligare
medel för att garantera att de kulturpolitiska målen kan uppnås. Det offentliga
stödet måste utgöra grunden för en ansvarsfull och långsiktig kulturpolitik.
Ett växande problem inom kulturpolitiken är att man i anslagen till befintliga
verksamheter lagt in mekanismer som gör att anslagen kontinuerligt gröps ur. En
prioriterad fråga bör vara att kulturanslagen kontinuerligt räknas upp med den
faktiska kostnadsutvecklingen. Därutöver behöver ytterligare medel tillskjutas
för bland annat det fria kulturlivet.
Kulturområdet präglas av en blandfinansiering där en stor del kommer från
biljett- och inträdesintäkter samt olika former av bidrag från företag,
stiftelser och privatpersoner. Denna ”mångfaldsfinansiering” bör fortsätta.
Skattelagstiftningen bör tydliggöras för att underlätta för stiftelser, företag
och privatpersoner att bidra till kulturen. En viktig faktor är också den s k
kulturmomsen, som bör utvidgas.
Sponsring kommer aldrig att kunna ligga till grund för finansieringen av icke
kommersiell kultur och den kan absolut inte bli ett substitut för offentlig
finansiering.
För att nå målet om att de professionellt yrkesverksamma upphovsmännen och
utövarna ska kunna försörja sig inom sina yrken krävs en aktiv och resursstark
kulturpolitik. I dag är det de yrkesverksamma som genom sina låga löner och
dåliga arbetsvillkor är de största ’sponsorerna’ av kultur.