Samarbetet mellan de Nordiska länderna är just nu statt i en våldsam omdaning
medan de olika tonsättarsällskapen funderar över hur man skall kunna vitalisera
och reorganisera sitt eget samarbete. Vad sker? Jonas Forssell försöker ge några
svar och resonera utifrån sina erfarenheter av olikheter under ytan.
Vid ett möte den 15. Juni-05 fattade MR-K, dvs. Kulturministrarna i Nordisk
Ministerråd, ett principbeslut om att bl.a. NOMUS, organet för internordiska
beställningsverk och musiksamarbete läggs ner tillsammans med övriga mindre
specialorgan som NORDSCEN, NIFCA, NORDBOK m.fl. Alla medel, utom NORDISK
KULTURFOND hamnar i stället direkt under ministrarna.
Varför gör man så och vad har det för betydelse? Är det något att oroa sig för?
Varför står hela det danska kulturlivet i form av DANSK KUNSTNERRÅD upp som en
man och protesterar samt lägger fram en alternativ organisationsplan och varför
hörs så lite om detta i svenska eller övriga Nordens kultur- och
konstnärskretsar?
Jag är själv nyligen tillbaka från en tre-och-ett-halvt år lång arbetssejour i
Köpenhamn och har under min tid som verksamhetsledare för den lilla nyskapande
musikteatern denandenopera kommit i kontakt såväl med det danska musiklivet som
skillnaderna inom Norden, men min institution har också njutit frukterna av ett
ibland riktigt väl fungerande nordiskt kultursamarbete.
Det står alldeles klart att ”systemskillnaderna” mellan de olika nordiska
länderna är långt större än den uniformitet våra samhällen verkar ha från t.ex.
en utomeuropeisk horisont, medan samma skillnader däremot är mycket mindre än
vad man vill göra gällande när det uppstår problem i de mellannordiska
relationerna.
Min betraktelse blir grundad på mina egna erfarenheter och då framförallt den
att de största skillnaderna i synsätt helt klart finns mellan de gamla nordiska
imperiebyggarna Danmark och Sverige. I fallet arbetsrättslagar, skattepolitik
och kulturstöd2 ser systemen helt olika ut, men det lustiga är kanske att
utfallet egentligen blir ungefär detsamma. Danskarna upplever sig, precis som
svenskarna, trygga och omfattade av ett välfärdssystem, de flesta betalar mellan
50 och 60 procent av sin totala inkomst i skatt och kulturlivet är, precis som
här, stark subventionerat av stat och offentlighet. De övriga nordiska länderna
kommer ”somewhere in between”.
Alla är vi nog överens om att en framgångsrik kulturpolitik ska omfatta såväl
stabilitet och långsiktighet som en öppenhet för nya strömningar och initiativ.
Här finns nu en intressant skillnad mellan framförallt danskt och svenskt
tänkande.
I det socialdemokratiska Sverige är ju förhållandena närmast att
”kulturpolitiken ligger fast” och de skickligaste förvaltarna av en traditionell
sådan har väl i själva verket varit de fåtaliga folkpartistiska inhoppen på
kulturministerposten. Konstnärer inbjuds så för att tillföra fackkunskap och
borga för nytänkandet i styrelser och nämnder som annars präglas av en kompakt
centralistiskt styrd politisk representation. Politikerna står för stabiliteten
och konstnärerna för förnyelsen.
Dansk kulturpolitik innebär ett ganska fragmenterat kulturliv med flera mindre
och självstyrande bidragsgivande enheter. Danska konstnärer är dessutom vana
att, i betydligt högre utsträckning än sina nordiska kolleger, själva styra över
fördelningen av de ekonomiska resurserna, dels genom en stark och i stadgar
formulerad och stadfäst representation i alla upptänkliga udvalg och råd, dels
genom att konstnärernas intresseföreningar i långt större grad än i övriga
norden förfogar över egna medel att fördela direkt till kulturlivet. DKF (DANSK
KOMPONIST FORENING) har t.ex. alltså, i likhet med övriga danska
upphovsmannaföreningar, kapellmästarföreningen o.a., uppdraget att mottaga
projektansökningar och själva besluta om och fördela projektmedel.
3
I ett land med ideliga nyval och regeringsskiften så upplever man naturligtvis
(och på goda grunder) denna ordning – att pengarna kommer på ett hälsosamt
avstånd från klåfingriga och trendkänsliga politiker (kallat ”armslængdeprincippet”)
– som stabilitetsbevarande. Konstnärerna skyddar m.a.o kulturpolitiken från det
man upplever som ideliga, äventyrliga, politiskt initierade, kursändringar och
opportunistiska omorganisationer. Jag vill här påpeka att jag inte på något sätt
föredrar den danska modellen eller attityden framför den svenska, jag redovisar
bara skillnaderna.
NORDISKA MINISTERRÅDET har sitt säte i Köpenhamn och är som organisation, fram
till nu, på många sätt ganska präglad av danskt tänkande. Jag kunde, för
denandenoperas räkning söka produktionsstöd hos minst tre av
underorganisationerna och det har hänt att jag fått pengar från fler än en till
samma projekt. Kritiken mot denna struktur som helhet är i huvudsak densamma som
riktats mot det danska systemet för statligt stöd i allmänhet och kulturstöd i
synnerhet, nämligen:
• svåröverblickbarheten (många varandra delvis överlappande delar)
• att det är oerhört svår att evaluera och avläsa konkreta resultat av de
enskilda projekten.
• ministrarna kommer helt enkelt inte åt att styra inom dessa strukturer och att
inom ramen för dessa ta egna initiativ, t.ex. de inom EU så populära ”tidsbundna
programmen”.
Till dessa, ganska välgrundade, kritiska argument har också anförts att de
nordiska projekten har en alltför svag koppling till det nationella, eller att
de helt enkelt lever sitt eget liv utanför de involverade ländernas kulturliv,
eller egentligen bortom det mesta. Så en reformering är nog helt på sin plats.
Finns det nu grund till en så pass våldsam reaktion som den danska, de reagerar
ju alltid med ryggmärgen när politikerna vill ändra i deras ”støttestrukturer”?
– Ja, jag menar att det finns det den här gången!
Nordiskt kultursamarbete skall, enligt det här förslaget, i fortsättningen, och
i likhet vad som är fallet i EU, framförallt formuleras i termer av program och
teman som skall generera tvärkonstnärliga projekt. Man vill alltså slakta alla
permanenta kommittéer, bestående av i huvudsak konstnärligt fackfolk, till
förmån för mera ad hoc, alltså tillfälligt inkallade experter på allehanda
områden under en starkare central styrning.4 Den danske kulturministern Brian
Mikkelsen, som tillträdde samtidigt med att jag kom som institutionschef till
Köpenhamn, gjorde ett försök till våldsam förändring av systemet för fördelning
av statliga kulturpengar, som egentligen bara fick till resultat att alla
involverade bytte plats med någon annan i förvaltningen, alltså en mycket
kostsam och ineffektiv variant av ”hela havet stormar”. Samme Mikkelsen, som nu
leder arbetet med kulturfrågorna under Danmarks ordförandeskap i ministerrådet,
är givetvis hjärnan bakom denna nya förändring av den Nordiska kulturstrukturen,
och som är ännu mera långtgående än den han redan misslyckats med på hemmaplan.
Till sin hjälp i förändringsarbete har han, liksom övriga danska ministrar på
andra områden, en ovanligt tjänstvillig, samt i sak och ambition enig, svensk
generalsekreterare för ministerrådet, nämligen tidigare moderate riksdagsmannen
och utbildningsministern Per Unckel.
Ur ett musiklivsperspektiv är det naturligtvis en katastrof att NOMUS läggs ner.
NOMUS är ett fantastiskt exempel på framgångsrikt Nordiskt samarbete på
kulturområdet. Listan över verksamheter som NOMUS sedan 40 år är navet i kan
göras mycket lång och vad som skall hända med de tvärnordiska beställningsverken
och turnéstödet, med UNM (= festivalen UNG NORDISK MUSIK) och satsningarna på
seminarier, de nya samtidsmusikfestivalerna och Nordisk amatörmusik vet ingen
idag. Inte ens vem som skall besluta om Nordiska Rådets Musikpris finns med i
den plan ministrarna håller på att driva igenom. Att NOMUS varit föredömligt när
det gäller uppföljning av de projekt som beviljats medel kan jag dessutom själv
intyga. Vi på denandenopera arbetade i veckor med att uppfylla de högt ställda
kraven på dokumentation av vårt eget lilla projekt.
Det danska motförslaget som det formulerats av DANSK KUNSTNERRÅD är mycket
genomtänkt, och går att lägga ovanpå det hastverk till omstrukturering som nu
påbörjas även efter det att den genomförts. Det är inriktat på att öka
genomsiktigheten och flexibiliteten, såväl som möjligheten till politisk
styrning inom systemet, men behåller (eller återinför) fyra vitala organ från
den gamla strukturen för litteratur, bildkonst, scenkonst resp. musik. Därigenom
tillmötesgår man de viktigaste kraven på nödvändig reformering och möjligheten
till genomförandet av teman och fleråriga program, samtidigt som man räddar
framgångsrik och fungerande verksamhet undan alltför vildsint styrning via en
mild variant av den redan omtalade ”armslængdeprincippet”.
Jag tycker alltså att vi som svenska tonsättare, musikmänniskor och konstnärer
bör göra allt för att stödja och lobba för detta danska förslag, eftersom jag, i
likhet med många andra, inte tror att förändringsprocessen går att stoppa, eller
ens bör hindras.
Är det då bara danskarna som väsnas? Nejdå, t.ex. har Synne Skouen, ordförande i
NORSK KOMPONISTFORENING skrivit en humoristisk och vildsint debattartikel i
Aftenposten d. 19. augusti – ”Nordisk hastverk” som kan läsas på webben.5
FST agerar i denna sak dels som medlem av KLYS (KONSTNÄRLIGA och LITTERÄRA
YRKESUTÖVARES SAMARBETSNÄMND – Sveriges motsvarighet till DANSK KUNSTNERRÅD) och
dels som medlem i NKR (NORDISK KOMPONISTRÅD). Den svenske kulturministern Leif
Pagrotsky6 sägs i övrigt vara en varm tillskyndare av denna reform medan det
svenska kulturlivet, åtminstone ännu så länge, tiger still. Vi är ju, som jag
tidigare påpekat (och alltså till skillnad från våra danska kolleger), vana vid
att politikerna alltid styr och har styrt och att vi inbjuds att deltaga och
därmed känner oss delaktiga.
Den 26 oktober skall de nordiska kulturministrarna träffas igen i Reykjavik för
att fatta det avgörande beslutet i denna sak och NORDISK KOMPONISTRÅD räknar med
att vara på plats i Reykjavik och genomföra en intensiv lobbying till förmån för
NOMUS och musikpriset.
Sammanfattning:
• Under danskt ordförandeskap reformeras nu samarbetet inom NORDISKT MINISTERRÅD
i en ursinnig takt, också på kulturområdet.
• Det är välbehövligt, strukturerna behövs ses över, men det förslag som är på
väg att genomföras är alltför grovt och slänger ut barnen (= unika institutioner
som NOMUS) med badvattnet och kommer antagligen att bli långt dyrare, och
möjligen ineffektivare, än kalkylerna visar.
• Danskt kulturliv (i form av DANSK KUNSTNERRÅD) har, vana som de är vid
omvälvande politiska initiativ av detta slag, reagerat föredömligt snabbt och
presenterat ett väl genomtänkt motförslag, som har den stora fördelen att kunna
komplettera en redan, efter Ministerrådets önskan, genomförd förändring.
• Vi bör lobba för och stödja detta förslag, som räddar vitala delar av det
unika i det nordiska musiksamarbetet.
Det ironiska är förstås att Norden, som alltså historiskt uppfattas som en sådan
homogen enhet i världen utanför, och som omfattar en så i europeiska sammanhang
gigantisk yta – avståndet från Sønderborg på södra Jylland till Kirkenes i
Nordnorge (2529 km) är ungefär det samma som mellan Malmö och Madrid (2522 km7)
– valt fem så olika strategier i det nya EU-landskapet, att denna areal om ca.
25 miljoner människor t.ex. verkar med fem olika valutor. Det underlättar
naturligtvis ingenting för en sann nordist!
Behöver vi nu överhuvudtaget ett nordisk samarbete på tonsättarområdet?
Varför är jag nordist? Är det bara nørdigt? Till detta ska jag återkomma i en
senare artikel.
Jonas Forssell, d. 5. Sept. 2005.
Styrelseledamot i FST sedan april-05.
Fotnoter
1 Den första deckaren i en serie om tolv av Köpenhamnsbohemen och
beatnikdiktaren Dan Turèll (1946-93) heter ”Mord i mörker”
2 Jag har utförligt beskrivit skillnaderna mellan det danska och svenska
”Stöttesystemet” i en artikel i denandenopera’s jubileumsskrift inför
10-årsjubileet, översatt och införd i tidskriften Opera’s senaste (3/05) nummer:
”Ett musikaliskt möte mellan Danmark och Sverige. Jonas Forssell, avgående chef
för denandenopera i Köpenhamn, sammanfattar sina erfarenheter från det
danska musiklivet.”
3 Samma förhållanden har de norska föreningarna till skillnad från vad som är
fallet i t.ex. Finland och Sverige.
4 Vill man läsa en elegant politisk formulering av reformeringsplanen kan man gå
till:
http://www.norden2005.um.dk/da/menu/Formandskabsprogrammet/Sektorvis/Kultur/
5
http://www.aftenposten.no/meninger/signert/article1099158.ece
6 De nordiska samarbetsfrågorna som helhet ligger annars under
Socialdepartementet och socialminister Berit Andnor.
7 www.viamichelin.com