Kultur som redskap för ett politiskt projekt
Det förhållningssätt som finns till kultur bland EUs politiker och tjänstemän (och också bland en del konstnärer i Europa) är diskutabelt ur ett nordiskt perspektiv. Armlängds avståndsprincipen existerar inte, den som säger att politikerna ska ge ramarna för kulturlivet men inte blanda sig i innehållet. EU som idé tar över och kulturlivet med konstnärer och kulturinstitutioner förutsätts medverka. Det avspeglar sig inte tydligt i förslaget till konstitution men vi har sett många exempel på att värderingarna finns där. Om förslaget arbetas om borde kulturens självständiga ställning regleras där.
Successiv inskränkning av kulturområdet
Förslaget till konstitution för EU visar att när kulturen kommer i konflikt med marknaden sitter kulturen ganska löst. Sådana konflikter ska EUs myndigheter i detalj reglera i ett senare skede eller de ska avgöras av EUs domstol. Undantag för kulturen – ja, men bara om det inte inkräktar på den gemensamma marknaden. Det är innebörden i regelverket. Marknadshindren ska successivt undanröjas.
Speciellt med tanke på att författarna till konstitutionsförslaget fortfarande inte har löst problemet med det demokratiska underskottet är det oroande med de här detaljregleringarna. Kommer de att göras utifrån en måttstock graderad utifrån den harmoniserade marknadens principer? Om man läser konstitutionsförslaget – ja!
I och för sig tror jag inte att undantag för kulturen är den stora Lösningen men det är bättre än ingenting och markeringarna måste bli tydligare i en omarbetad konstitutionstext. Om nu en avreglerad marknad ska vara grundregeln i ett kommande förslag måste det finnas ett tydligt undantag för kulturområdet.
Successivt vidgad marknad fungerar allt sämre
Marknadens funktion är viktig för konstnärerna. De flesta av oss arbetar med medier, de utgör en kanal för att kunna kommunicera med publiken. Och medierna är beroende av marknaden. Därför räcker det inte med garantier för att konst och kultur ska ha en självständig ställning. Gång på gång ser vi hur liberaliseringar av marknaden slår in på kulturområdet. Vi är inte motståndare till marknaden i sig. Det som blir fel är att mer småskalig aktivitet slås ut och ersätts av en globaliserad enhetskultur och att ett mer krasst marknadstänkande slår igenom också hos de producenter vi har kvar.
De principer för liberalisering som finns inom EU – det gäller både den nuvarande konstitutionen och den föreslagna – är mycket lika de principer som finns i frihandelsorganisationen WTO. I bägge fallen ska enligt reglerna marknadshinder successivt undanröjas på område efter område. Man kan undra när vi får läromedel producerade av Walt Disney som blir så billiga att skolorna anser sig inte ha råd att köpa andra. Mer generellt: Kultur blir enligt det marknadsliberala synsättet produkter i ett enkelriktat flöde, med passiva mottagare. Detta istället för att ses som en funktion som kan utveckla samhället.
Här skiljer sig WTO och EUs konstitutionsförslag radikalt från synsättet bakom våra svenska kulturpolitiska mål som ju bland annat handlar om bred folklig delaktighet i kulturutövande och i tillgång till kulturella uttryck.
Konstitutionsförslaget är också som en negation av den konvention om kulturell mångfald som Unesco just nu arbetar med (åtminstone innehöll förslaget ursprungligen regler om att skydda kultur och kulturpolitik mot frihandelsregler). Det var också för att skapa ett skydd mot frihandelns intrång på kultur- och mediaområdet vi var med och bildade det globala nätverket INCD. Delvis som en följd av INCD arbetar Unesco för närvarande med en konvention om kulturell mångfald. Förslaget till Unesco-konvention går inte alls ihop med EUs förslag till konstitution.
Det vore bra om författarna till en omarbetad konstitution tog till sig det synsätt som ligger till grund för Unesco-konventionen. En avreglerad marknad är inte detsamma som en fungerande marknad på kulturområdet. På kultur- och mediaområdet måste det finnas en marknad som bidrar till kulturell utveckling, inte stjälper den. Om konstitutionen ska arbetas om: glöm inte Sveriges kulturpolitiska mål eller Unescos tankar om mångfald.
Kan vi lita på svenska förhandlare?
Sverige är ett mycket frihandelsvänligt land. Frågan är om vi kan lita på att våra egna företrädare försvarar kulturen i en förhandlingssituation där kultur och medier ställs mot fördelar för svensk storskalig exportindustri. En anledning till att Kanada varit mycket aktivt i vårt globala nätverk INCD är att de utsattes för utpressning: USA skulle stoppa Kanadas stålexport om inte USA fick tillträde till kanadensisk tidskriftsmarknad. Vad gör svenska förhandlare i en motsvarande situation?
Och kan vi lita på EU? Kommer EU att utgöra ett försvar för kulturell mångfald? Faktiskt tycks EU haft en positiv roll i förhandlingarna om Unesco-konventionen. Men den demokratiska kontrollen över vad EU gör är oroande dålig. Och det finns mycket – bland annat hanteringen av förslaget till EUs tjänstehandelsdirektiv – som visar att det inte var så viktigt med nationell kulturpolitik eller TV-direktiv som skyddar nationell public service-TV.
För konstnärerna finns här ett problem i att vi inte riktigt kan lita på våra politiker och tjänstemän. Demokratin, både i Sverige och EU, har tagit skada av EU-projektet och måste repareras.
Hållbar utveckling?
Sverige ska ju vara föregångsland när det gäller hållbar utveckling, socialt, ekologiskt och ekonomiskt. Ett antal forskare jag lyssnat på poängterar att alla de här dimensionerna måste vara med samtidigt. Idag prioriteras kortsiktig ekonomi som sedan ska lösa övriga problem i samhället. Ett bra samhälle måste bygga på också ekologisk och social hållbarhet och där är kulturen en viktig del i den sociala dimensionen. Detta prutade författarna till EUs konstitutionsförslag bort. En genomtänkt hållbarhetssyn måste genomsyra en kommande konstitution om den ska få bred acceptans och inte bara vara ett elitprojekt.