Per Gahrton
Som Eu-motståndare har jag naturligtvis ändå aldrig betraktat alla aspekter av
EU som negativa. Det var framför allt ett löfte som gavs före Sveriges
EU-inträde som jag betraktade som hoppfullt – även om jag inte ansåg att det
vägde upp allt det negativa.
Det jag uppfattade som hoppfullt var löftet att EU-medlemskap skulle innebära en
renässans för europeisk kultur och en stark skyddsbarriär mot den amerikanska
kulturimperialismens alltmer förkvävande hegemoni.
Jag mindes att i min ungdom gick vi ofta och såg franska filmer som Les Tricheur
och Les Seur, vi visslade italienska slagdängor, t ex Volare, volare dipinto di
blu. När jag började läsa sociologi tog lärarna för givet att vi kunde läsa både
Habermas och Althusser på originalspråk. Visst fanns det massor av amerikanska
inslag i vår ljud- och bildmiljö. Men det var en stilla västanfläkt jämfört med
i dag.
Jag sätter på bilradion och låter den söka fritt. Nio av tio sjungande röster är
amerikanska, några enstaka brittiska eller svenska. Det går dagar och veckor
innan jag slumpvis träffar på en ljudsnutt på franska eller tyska eller
italienska eller något annat europeiskt språk – och då oftast i ett
specialprogram om Europa.
Jag kollar Aftonbladets TV-program en slumpmässig dag (25 maj) för TV1, 2, 3, 4
och 5. Jag räknar bara de program där nationaliteten är uttryckligen nämnd. Jag
räknar alltså inte svenska program. Resultat: Den dagen kan man välja mellan 48
amerikanska dramaserier, komediserier, äventyrsserier, realityserier,
deckarserier.
Om man är trött på The American Way of English kan man välja på ytterligare åtta
engelskspråkiga program, varav tre brittiska, tre australiska, ett
amerikansk-nyzeeländskt och ett kanadensiskt. Därutöver finns fem utländska
program: 3 danska, 1 holländskt, 1 tyskt.
OK, jag har inte kollat den smalare finkulturen, inte granskat konstgallerier,
teaterpjäser, jag har inte ens räknat boköversättningar.
Jag är säker på att varje mer allomfattande och mer vetenskapligt genomförd
analys skulle bekräfta att den amerikanska kulturimperialismen har segrat
totalt, att den med Gramscis term, utövar praktiskt taget total hegemoni över
våra sinnen och att det enda alternativ som lever någon sorts undanträngt
minoritetsliv är det svenska. Det europeiska är frånvarande, liksom det globala
– och det har inte blivit ett dugg bättre sedan Sverige blev medlem i EU,
sannolikt har det blivit värre.
Prioritetsordningen är solklar: Nyliberalism och fri konkurrens först,
kulturstöd sedan, om det inte kommer i konflikt med det förra.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att den europeiska kulturen förlorat i
kampen mot den amerikanska. Om man inte betraktar kultur som annat än en
handelsvara har man förstås ingen chans att hävda sig mot världens materiella
varugigant.
Av EU-länderna är säkert Sverige ett av de värst drabbade, men till och med i
Frankrike kan det vara svårt att på bilradion få in en sångröst som inte är
amerikansk. Och i Bryssel fick man leta länge för att hitta en och annan
franskspråkig film insmugen bland det enorma utbudet av amerikanska Star Wars
och Gladiators.
Jag tror inte det finns någon verkligt seriös motkampsstrategi vare sig i
Bryssel eller Stockholm. I Sverige ökade intresset för franska, tyska, spanska i
skolorna i samband med EU-inträdet. Nu har det svalnat av. Eleverna har förstått
de underförstådda signalerna: Sverige har accepterat engelskans envälde på den
internationella arenan. Än värre är att Bryssel också håller på att göra det.
Det verkar som de flesta beslutsfattare är kulturellt tondöva och inte förstår
det intima sambandet mellan språk och kultur och identitet. De tycks se språk
som en teknisk/praktisk detalj, ett neutralt kommunikationsmedel som vilken
annan teknisk kommunikationspryl som helst. Många små folk har förstått bättre,
från samer till basker och walesare. De har förstått att språket bär hela
kulturen. Israelerna förstod det när de avvisade tyska, ryska och engelska som
Israels nationalspråk och i stället satte igång med det mödosamma arbetet att
återuppliva och modernisera hebreiskan. Le Monde-skribenten och en av ledarna
för det franska Konstitutions-nejet Bernard Cassens förstod det när han för en
tid sedan pläderade för en ökad samordning av de romanska språken så att
romanskspråkiga skulle kunna funka ungefär som nordiskspråkiga – dvs tala sitt
eget språk men förstå de andra. Tyvärr håller ju inte exemplet längre, jag har
personligen upplevt att stockholmsk assistent i Brysselkorridorerna tilltalar
danskar på engelska – hade vi inte haft LAS hade det blivit sparken! Och det
finns svenska EU-parlamentariker som lyssnar på tolkning när danskar talar! Så
kulturskymningen har nått långt.
Paradoxen är att alla högtidstal om EU brukar innehålla lyriska löften om att
man ska skapa en europeisk identitet. En identitet som skall vara skild från den
amerikanska, till och med ett alternativ, en motvikt till USA-dominansen. Man
förklarar inte hur det ska kunna ske i en omgivning där allt annat dränks i en
kakofoni av amerikanska, än mindre hur det ska kunna ske med det amerikanska
språket som verktyg.
Det är bra att EU-författningen har slaktats av folkviljan – av många skäl,
däribland kulturella. Om man betraktar kultur som handelsvara är man förlorad.
Om man menar allvar med en pånyttfödelse av de europeiska kulturerna krävs
förstås att EU-staterna får satsa hur mycket som helst på sina egna kulturer
utan minsta hänsyn till konkurrensregler och frihandel. Men dessutom behövs
förstås mer av en genomtänkt gemensam strategi för att hävda alla europeiska
kulturer.
Tänk om alla de pengar som används till hälsovådlig och djurfientlig
jordbrukspolitik och miljöskadlig och destruktiv regionalpolitik i stället hade
satsats på europeisk kultur! Det handlar om många hundra miljarder svenska
kronor!
När det gäller kultur kan man därför konstatera att i motsats till nästan alla
andra områden där EU lägger näsan och bestämmer för mycket är problemet med
kulturen att EU gör alldeles för lite. Och ingenting tyder på att det skulle ha
blivit bättre om EU-konstitutionen hade antagits. Den är definitivt inget
kulturfrämjardokument.
En liten antydan får man redan genom den enklaste av alla analysformer –
populära i dataåldern eftersom de blivit så lätta att genomföra: Ordräkning:
Ordet kultur eller kulturell förekommer 25 ggr i förslaget till EU-konstitution.
Det kan jämföras med bank (176 ggr), marknad (88ggr), handel (38 ggr),
konkurrens (29 ggr).
Tränger man djupare finner man att förstaintrycket bekräftas: EU-konstitutionen
sätter allt som har med pengar, marknad, handel, konkurrens före alla andra
värden – däribland kultur.
EU-konstitutionen är ju egentligen inte en konstitution, utan ett politiskt
program för nyliberalism. Marknadsliberalismens överhöghet över alla sociala och
solidariska hänsyn är så extrem att den blir absurd, t ex i artikel III-131 där
det fastslås att marknaden skall komma före till och med ”åtgärder som ett
medlemsland kan se sig tvingad att vidta … i händelse av krig”.
Just detta – att konstitutionsförslaget sätter marknadsliberalismen framför allt
annat var ju också huvudorsaken till att det blev dundrande nej-segrar i både
Frankrike och Holland.
Visst nämns kulturen på flera ställen i högtidliga former, t ex i Ingressen:
”Europa önskar förbli en kontinent som är öppen för kultur, kunskap och sociala
framsteg”.
I del III, kap V ”Områden där unionen får besluta om att genomföra stödjande,
samordnande och kompletterande åtgärder” finns ett helt avsnitt om Kultur
(artikel III-280) där det sägs att ”unionen ska bidra till kulturens utveckling”
och ”vid behov stödja och komplettera” medlemsstaternas kulturpolitik, bl a när
det gäller att ”bevara och skydda det kulturarv som har europeisk betydelse”. EU
får anta ramlagar för kulturstimulans, men detta ”får dock inte omfatta någon
harmonisering av medlemsstaternas lagar”.
Alltså fritt fram för nationellt kulturstöd utan EU-hinder?
Det är inte säkert. I artikel III-167, angående Stöd som beviljas av
medlemsstaterna finns först ett avsnitt som i princip förbjuder allt statsstöd
som ”snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen”. Därefter kommer ett
avsnitt om stöd som ”är förenligt med den inre marknaden”. Det handlar om visst
social stöd, stöd för att avhjälpa skador efter naturkatastrofer och, tyskt
näringslivsstöd till f d Östtyskland (vilket alltså nämns särskilt i en
konstitution!!!).
Först därefter kommer en lista på stöd som ”kan anses” förenligt med den inre
marknaden – och där nämns som näst sista punkt ”stöd för att främja och bevara
kulturarvet” – dock med en omedelbart tillfogad inskränkning – ”om sådant stöd
inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom unionen i en omfattning som
strider mot det gemensamma intresset”.
Jag skulle till och med kunna tänka mig ett tvingande EU-direktiv om att högst
hälften av all skvalmusik i radion får vara amerikansk. Tvånget att sjunga på
nationalspråk i Melodifestivalen borde omgående återinföras. Jag skulle
gladeligen rösta för ett nytt och tuffare TV-direktiv som tvingar alla TV-bolag
i EU – privata som statliga – att varenda dag visa minst lika många europeiska
program och serier som amerikanska.
Ingen borde kunna ta universitetsexamen utan att kunna läsa kurslitteratur på
minst två språk utöver engelska och svenska.
Det är lite löjeväckande att man just nu råkar i panik och fruktar EU:s
sammanbrott bara för att en dålig textmassa förpassats till papperskorgen.
Långsiktigt är det strunt. Det verkligt stora hotet mot Europa – med eller utan
EU – ligger på en helt annan nivå. Det handlar om ifall man politiskt,
ekonomiskt, kulturellt menar allvar med att bli något annat än en sämre kopia av
USA. Vill man det, vill man verkligen skapa Un Autre Europe som nej-segrarna i
Frankrike kräver, vill man skapa en europeisk identitet med eget innehåll, ja då
måste man omgående bana bort allt nyliberalt stoff ur EU-fördragen och
koncentrera sig på det viktiga – att främja en europeisk mångfaldig motkultur
mot den amerikanska endimensionella kulturhegemonin!
Det dummaste man gjort i Europa skedde för flera hundra år sedan. Det var när
latinet avvecklades som diplomatins och vetenskapens gemensamma språk. Här fanns
dock ett etablerat språk för samhällseliterna ända upp till Norden och Ryssland.
Det borde man tagit fasta på och utvecklat. Det krävs ett beslut, ett måldatum,
allmän skolundervisning, allmän folkundervisning – men på ett par årtionden är
det fullt möjligt att skapa ett nytt gemensamt språk, särskilt om det inte är
helt konstgjort utan har en känslomässig anknytning. Det handlar om att
tillsätta en kommitté för att modernisera latinet till dataåldern. Det kan ta
några år. Och sedan införa det i alla skolor från första klass. Och så gratis
kvällskurser över hela unionen. I jätteprojekt. Men genomförbart på 25 år,
högst. Enklare än hebreiskprojektet eftersom ambitionen ju inte är att ersätta
nationalspråken utan att komplettera dem med ETT NEUTRALT EUROPEISKT SPRÅK. En
konkret och handlingskraftig symbol som tar över euron många gånger om.
Sedan kan vi alla göra som Axel Oxenstierna – om en stormaktsdiplomat tilltalar
oss på sitt stormaktsspråk svarar på svenska! Men blir vi tilltalade på
moderniserad latin svarar vi på moderniserad latin!
Se där en kulturreform som skulle betyda hundra gånger mer för den berömda
europeiska integriteten än alla felslagna emu-reformer och EU-konstitutioner.
Per Gahrton
Ordf gröna tänketanken COGITO
Författare
Ordf i Palestinagrupperna
Ledamot i mp:s partistyrelse
Ledamot Advisory Board Regional Environmental Center, Tbilisi, Sakartvelo