(baserat på nästan tjugo års personligt intresse för frågan)
Citat är markerade med kursiv – särskilt viktiga eller
anmärkningsvärda sådana har jag markerat med fet kursiv
Häromdagen gick jag ner i Sveriges Radios bibliotek för att hitta dokumentation i statliga utredningar och propositioner kring svensk reklam-tv och reklamavbrotten så länge som de på allvar diskuterats, d.v.s. sedan Nordisk Television – det som så småningom skulle bli TV 4 – startade som en lobbyorganisation 1984. Jag besökte också radions pressarkiv för att kunna belysa frågan ytterligare. Till de tidigare artiklarna hörde några jag skrivit själv. I Aftonbladet den 6.3 1986 fanns t.ex. en lång artikel med rubriken ”TV som god miljö för tvål”. Där berättar jag att stora kommersiella aktörer inte bara vill få ut sina reklambudskap i tv utan också strävar efter att påverka utbudet i stort. Den stora tvål - och tvättmedelsproducenten Procter & Gamble sa redan då klart ut att Vi satsar på televisionen framför allt för att skapa en god miljö för våra annonser. General Electric, gigant inom vitvaru- och elektronikindustrin, framför samma ohemula anspråk: Vi kräver en programmiljö som förstärker bolagets budskap. Man har alltså en strategi som avser hela tv-utbudet. Näringsfriheten ställs mot yttrandefriheten och det är just om det som reklamavbrottsfrågan i själva verket handlar.
I artikeln lyfte jag även fram ett viktigt tillägg till public service-begreppet som Harry Schein en gång gjorde i en verksamhetsberättelse för Sveriges Radio. Han skrev att det borde handla om en radio och television i allmänhetens och det svenska kulturlivets tjänst. I artikeln påminde jag också om en formulering från 1969 av dåvarande TV 1-chefen Håkan Unsgaard: Televisionen kan i sig självt fungera som ett konstskapande medium. Med sådana definitioner i sändningstillstånden för SVT och TV 4, hade upphovsmännen och deras publik stått bra mycket starkare i dagens medieverklighet.
I mitten av 80-talet arbetade en statlig kommitté med ”reklameffektutredningen”. Kulturminister Bengt Göransson ville framför allt få reda på vilka konsekvenser svensk reklam-tv skulle få för pressen och idrotten. Hur publiken och kulturlivet skulle påverkas ingick från början inte i det som skulle undersökas. Först i utredningens elfte timme fick utredaren på eget bevåg igång Konsumentverket som i en faktasammanställning konstaterade att konsumenterna inte kommer att ha någon fördel av TV-reklam.
Våren 1989 skrev den svenska socialdemokratiska regeringen för Sveriges vidkommande under EU:s TV-direktiv om gränsöverskridande television– sex år innan vi blev medlemmar av unionen. I direktivet fanns och finns samma regler om reklamavbrott i tv som först tretton år senare togs in i den svenska Radio- och TV-lagen. Vi filmare oroades redan för femton år sedan och uttryckte det i artiklar och vid uppvaktningar. Men de ansvariga på departementet lugnade oss - även i fortsättningen skulle vi i Sverige vara helt fria att formulera våra egna regler för tv-utbudet. Det är fortfarande innebörden av EU:s TV- direktiv…Lagen är dock ändrad på vår bekostnad.
Hösten 1989 lade kulturministerns egen statssekreterare Sverker Gustavsson fram den första utredning som förespråkar anpassning till kommersiell europeisk tv-praxis - den som 2002 blev lag i Sverige. Gustavsson föreslår nämligen att TV-direktivets maximinivåer om placering och omfattning av annonserna ska gälla för en tredje marksänd och reklamfinansierad tv-kanal: enligt min mening utgör detta förslag en rimlig kompromiss mellan önskemålet att ett helt reklamfinansierat tv-företag skulle kunna få tillräckliga inkomster och publikens intresse av att tv-tittandet inte i onödigt stor utsträckning skall störas av tv-avbrott. I opinionsundersökningar har det visat sig att publiken överhuvudtaget inte vill bli störd. Gustavssons kompromiss gäller uppenbarligen mest mellan förslagsställaren själv och det ännu okända reklamfinansierade företag som så småningom ska tilldelas koncession i marknätet. Nordisk Televisions lockrop från lobbyn har sannolikt inte klingat ohörda.
KLYS protesterar omedelbart mot utredningsförslaget och hävdar kraftfullt att det innebär en kränkning av upphovsmännens ideella rätt och står i strid med Upphovsrättslagen. Men också med riktlinjerna för kulturpolitiken.
Ungefär samtidigt kunde vi i pressen läsa att Federico Fellini, Ettore Scola m.fl. framstående italienska regissörer jublat över att hovrätten i Rom just slagit fast att reklamavbrotten kränker upphovsrätten. Scola menade att vi går just igenom en oerhört dramatisk period där man våldför sig på författare och regissörer och därmed också på tv-publiken. Fellini sa att jag hoppas att det här domslutet kan bli prejudicerande och förvandlas till en lagstiftning.
Men Fellini hann lämna detta jordiska innan Berlusconi lade sin förlamande hand över all public service-tv i Italien och tillvällade sig makten både över den första, andra och den tredje statsmakten.
Våren 1990 kommer betänkandet ”Lagstiftning för reklam i svensk TV” – en försåtlig titel, som liksom mycket annat obönhörligt tycks bana väg för det ”oundvikliga”: först reklamfinansierad svensk television och så småningom även reklamavbrotten. KLYS protesterar igen med stöd av upphovsrättslagstiftningen. Och utredaren andas faktiskt en viss förståelse för våra invändningar: I fråga om vissa program är det, på grund av programmets ämnesområde, speciellt känsligt med avbrott för annonser. Det gäller t.ex. program om nyheter eller religion, där annonsavbrott framstår som särskilt störande. En annan känslig kategori är barnprogram. Det beror på att den publik som programmen vänder sig till i princip har svårt att skilja mellan vad som är det egentliga programmet och vad som är en annons. En tredje känslig kategori är filmer och dokumentärprogram, eftersom dessa ofta har en genomarbetad konstnärlig komposition som riskerar att gå förlorad genom avbrotten. Vissa program bör därför på grund av vad programmet behandlar vara underkastade särskilda restriktioner när det gäller annonsavbrott. Trots dessa insikts- och omsorgsfulla överväganden landar även den här utredningen i att reklamavbrott i filmverk måste tillåtas: En begränsning till ett enda annonsavbrott i en film som är längre än 45 minuter anser jag vara en rimlig kompromiss mellan de olika önskemål som finns. Ytterligare en kompromiss alltså, där annonsintressena styr och publiken/upphovsmännen ingenting har att säga till om. Är det verkligen det som är innebörden av ”kompromiss”? I sammanhanget kan det vara värt att citera ett litet stycke ur professor Stig Strömholms expertutlåtande över TV 4:s avbrott i Vilgot Sjömans och Claes Erikssons filmer ”Alfred” resp ”Hajen som visst för mycket”: Inför nödvändigheten att ta ställning till motsättningen mellan de mycket stora ekonomiska intressen som tv-företagen representerar och de mycket svaga röster som upphovsmännen förfogar över är det inte helt uteslutet att de internationella och nationella lagstiftarna köpt sin frid med ett stadgande som är föga mer än en välmenande programförklaring.
Konsumentsverkets Råd & Rön nummer 5 1990 jämförde reklamkostnader och statsutgifter och konstaterar att kostnaderna för direktreklam då var lika stora som samhällsutgifterna för hälso- och sjukvård. Att butiks-PR och annonsblad kostade lika mycket som den svenska flyktingpolitiken, att presentreklam och dekaler motsvarade utgifterna för statens alkohol- och narkotikapolitik. Och annonserna i landsorts- och veckopress låg på samma ekonomiska nivå sammanlagt som omsorgen om äldre och handikappade. OK för reklamen. Men proportionerna?
1990 börjar Nordisk Television/TV 4 sina sändningar - än så länge via satellit. Invigningsfesten televiseras till en nyfiken kabelansluten allmänhet. Men maten tar slut för partyfolket och syret för tv-publiken. Tekniken knasar sig. Pressen rasar: ”Lägg ner!” Man tycks ha hamnat mellan alla stolar i sitt första försök att göra ”kommersiell kvalitets-tv.” Då är risken stor att man också hamnar mellan stålarna – något som några år senare mycket riktigt drabbar det ursprungliga ambitiösa koncept som TV 4 tillämpat.
Lättare gick det för Stenbeck som bara satsade på det kommersiella. Kvaliteten kunde göra detsamma. Det var 1987 som hans TV 3 på själva nyårsafton tog alla (inklusive gänget kring Nordisk Television) på sängen genom att plötsligt skicka program från London med satellit. Mitt framför ögonen på SVT knep man jätteattraktionen Hockey-VM 1988, som därmed bara kunde ses av en liten del av den svenska tv-publiken. Från allra första början var reklamavbrutna långfilmer ett slags dragplåster i utbudet. Programmen landade i Sverige. Men det var lagstiftningen i England som gällde... Därmed stod vi hjälplösa inför upphovsrättsintrånget.
Busen Jan Stenbeck hyllades som hjälte i många läger för att han lyckats luckra upp det svenska tv-monopol som alla riksdagspartier så länge i demokratisk anda slagit vakt om. Men strax sällade sig inte minst ledande socialdemokrater till Stenbecks vänkrets. Trots sin filosofiska och seriösa framtoning var Odd Engström en av de första Kinneviks-kramarna. En annan var Lars Engqvist, 1990 kommunalråd i Malmö. Engqvist ville att Malmö och TV 3 (som aldrig visat något kultur-intresse) skulle få ta hand om den nya kommersiella markbundna kanalen. Samtidigt var Engqvist ordförande i Statens Kulturråd med ett stort ansvar för konstarterna och kulturlivet. Hur han fick ihop dessa ytterligheter har jag aldrig kunnat förstå. Men kanske blev en av konsekvenserna att Kulturrådet skrev ett synnerligen utslätat remissyttrande på betänkandet om införande av reklamfinansierad tv i Sverige. Inte ett ord om upphovsmännens rättigheter, inte ett ord om kulturutbudets särskilda roll.
Bengt Göransson hann lägga fram proposition 1990/91:149 ”Om radio och tv-frågor” innan den socialdemokratiska regeringen föll i 1991 års val. Enligt propositionen ska den nya reklamkanalen, trots utredarnas positiva hållning till avbrott på tv-direktivets grund, inte få avbryta program eller filmverk med annonser. Undantag var dock t.e.x pauser i sportprogram.
Göranssons omsorg gällde i första hand publiken – men också för upphovsmännens invändningar har han ett känsligt öra: TV-tittarna torde i de flesta fall uppfatta annonsavbrott som mycket störande. I en film förtar avbrotten verkan av den dramatiska handlingen och gör det svårare att följa programmet. Jag har stor förståelse för att upphovsmän till filmer och andra verk ogillar detta. Men sedan kommer en litet dunkel passus, där man har litet svårt att följa Göranssons tankebanor: ”Därmed inte sagt att en lagstiftning utan vidare strider mot upphovsmannens ideella rätt till sitt verk enligt upphovsrättslagen. Att generellt säga att annonsavbrott i program strider mot upphovsmannens ideella rätt leder enligt min mening alltför långt. Och även om lagstiftningen medgav annonsavbrott i program, skulle naturligtvis en upphovsman vara i sin fulla rätt att hävda att konkreta fall av sådana avbrott kränkte hans ideella rätt.” Vad menar Göransson?
Fortsättningsvis skriver han att utländska exempel visar att publiken intar en negativ attityd till reklamavbrott och att den oftast väljer att byta program eller göra något annat när reklamen kommer. --- Enligt min mening tyder detta slags tittarbeteende på att annonsplacering i programmen kanske inte är så effektiv från annonsörernas synpunkt som man ibland föreställer sig.
Hur kom det sig att Bengt Göransson och regeringen 1991 inte följde utredarnas rekommendationer om att tillåta reklamavbrott enligt EU-direktivets möjligheter? Det finns nog flera förklaringar. En är att Bengt Göransson med sin förankring i folkrörelse- och folkbildnings-sverige inte ville ge efter för kommersen. En annan att den svenska opinionen ännu inte var beredd att acceptera avbrotten – de flesta hushållen hade vid den här tiden bara tillgång till två tv-kanaler. Programbrytande annonser i den tillkommande skulle vara för provocerande. En tredje tänkbar förklaring är att reklammonopolet skulle ge den nya kanalen så goda intäkter att den inte skulle behöva släppa in avbrotten och störa publiken.
I samband med en debatt om TV 4 och reklamavbrotten häromveckan ställde jag frågan direkt till Bengt Göransson om varför reklamavbrottens kränkningar av upphovsrätten och störningar av publiken trots allt så småningom blev verklighet. Hans svar var drabbande i sin tydlighet: Det grundläggande för EU-projektet är näringslivets etableringsfrihet. I förhållande till den blir frågor som yttrandefrihet och upphovsrätt mer och mer marginaliserade. Den övertygade demokraten Bengt Göransson hade förvånat sig över att ingen egentligen debatterat det här. Är det för sent nu?
I den Göranssonska propositionen från 1991 om införandet av reklamfinansierad television i Sverige finns också en - med tanke på vad som händer åtta år senare - oskuldsfull inställning till innebörden av begreppet ”program”. Kabelnämnden hade påpekat att begreppet var oklart i radiolagen. Kulturministern kommenterar: Man bör som jag redan varit inne på inte överdriva svårigheterna på detta område. Utgångspunkten bör vara hur programföretaget väljer att presentera sitt programutbud. Vad som programföretaget presenterar som ett program bör normalt kunna betraktas som ett program.
Det blev Stenbeck som fick koncessionen till den nya reklamkanalen. Kompisskapet med Engström och Engqvist var kanske inte alldeles betydelselöst i sammanhanget?
Men den socialdemokratiska regeringen faller vid 1991 års val. I stället tillträder regeringen Bildt. Birgit Friggebo (fp) blir kulturminister. Beslutet att ge Stenbeck koncessionen upphävs och man begär in nya anbud för den tredje marksända tv-kanalen i Sverige. Det blir Nordisk Television/TV 4 som får den och äntligen kan kliva ner från himlapällens satellit till markens ledningar och kablar. Ännu är Ingemar Leijonborg VD. Ska man våga vara konspiratorisk igen och tro att koncessionsgivningen underlättades något av att Ingemar L har en bror som heter Lars Leijonborg (fp) och som naturligt rörde sig i kulturministerns närhet?
Wallenbergsfären hade största ägarposten. Men Stenbeck är inte ute ur leken – mycket billigt förvärvar han snart 27% av aktierna och lurpassar på nya öppningar. Kanalens ekonomi och ägarstruktur kommer snart i gungning. In kliver Jan Stenbeck som inför öppen ridå slänger ut Gunnar Bergvall. ”Så gör vi i Amerika” menar Stenbeck, hemmahörande i New York. Vid årsskiftet 1991/92 är också Ingemar Leijonborg väck. Nu ska vi börja tjäna pengar, säger den nye VD:n Björn Nordstrand. Och det går ganska bra sedan man gett upp ambitionen att göra bättre public service-tv än den avgiftsfinansierade. Men alla pengar får man inte behålla för sig själv eftersom TV 4 årligen enligt riksdagsbeslut ska betala en rejäl koncessionsavgift till staten för sin ensamrätt att visa reklamfinansierad tv via marknätet i Sverige och därmed kunna nå i stort sett alla. En del av avgiften går till en kvalitetsförstärkning av den avgiftsfinansierade radion och televisionen. Genom ett beslut av riksdagen år 1991 tillfördes Sveriges Radio-koncernen ett reformtillskott på 600 miljoner för perioden 1992-95 för att ge förutsättningar för ett varierat programutbud av hög kvalitet även i den nya mediesituationen.
Regeringen Bildt fick snart problem med den svenska ekonomin. Fastighetskriser och lågkonjunktur frestade hårt på folkets plånböcker och allmänhetens förtroende. Redan 1994 var socialdemokraterna tillbaka – nu med svångrem åtdragen av den själv knappast svältfödde Göran Persson. Koncessionsavgiften åkte genast rakt in i statskassan och där befinner den sig än. På tio år har den gett bortåt fem miljarder i förstärkning av den allmänna välfärden. Kanske har kulturen fått en liten släng av sleven – vem vet? ”Pengar har inget minne” brukade Harry Schein säga.
Under 90-talet vidgas våra tv-fönster mot världen. Gulfkriget blir succé för global och samtidig nyhetsförmedling genom CNN. Satelliter, paraboler och kablar mångdubblar publikens valfrihet att se många likadana program. Det går att titta på tv dygnet runt.
Den svenska lagstiftningen utsätts för nya krav på anpassning till en ny verklighet och nya förväntningar från de redan starka på manöverutrymmet i rymden, i etern och på marken.
Hösten 1994 yttrar sig KLYS över betänkandet ”Ny lagstiftning om radio och tv”. Åter hävdar man att reklamavbrott strider mot upphovsrätten.
Under de första åren tillämpar TV 4 ganska lydigt sina i sitt sändningstillstånd angivna villkor. Samtidigt är man förstås avundsjuk på TV 3 som gör som de vill med filmer de köpt – inte minst de svenska. Klas Olofsson var i slutet på 80-talet VD på Svenska Filminstitutet och därmed den svenska filmkulturens högste vårdare. 1992 blir han chef på Sandrews. Bland det första han gör är att sälja ett jättepaket av svenska filmer till TV 3, som snart gör slarvsylta av alltihop, bl.a. den första långfilm jag jobbade med: Jarl Kulles fina version av Piratens ”Bokhandlaren som slutade bada” (1969). Det gjorde ont att se eländet och uppleva hur så många strålande artistiska insatser framför och bakom kameran kränktes av avbrotten.
I en artikel i filmtidskriften Chaplin rubricerad ”Vem kan man lita på?” fick jag tillfälle att ondgöra mig över Klas Olofssons svek. Det brydde han sig inte om – och så småningom säljer Sandrews utan regissörens medgivande också Vilgot Sjömans ”Alfred” till TV 4.
Den 14 september 1999 vidgar TV 4 plötsligt sin syn på vad ”program” är för något är och därmed man kan komma runt sina ekonomiskt hämmande villkor att inte få bryta program och filmverk med reklam. Idén är enkel: man bryter program med flera korta program och mellan de korta programmen lägger man reklamen. Aha! Mitt i säsongens första avsnitt av succéserien Ally McBeal kommer ett långt avbrott av trailers för egna program, reklam och annat smått och gott. Publiken rasar. TV 4:s programdirektör Jan Scherman medger att han själv inte är förtjust i lösningen: Vi har fått mycket reaktioner och jag instämmer i publikens kritik, det är dåligt. Det är ingen bra idé att vi lägger in det jag vill kalla för låtsasprogram i programmen för att få sända reklam. --- Jag kan bara säga att jag beklagar det här, jag har fått skäll av både min hustru och dotter, men tyvärr finns det inget bättre alternativ. På Granskningsnämnden är man hjälplös inför TV 4:s fiffigheter: Vi har prövat reklamavbrotten och funnit att de följer lagen. Däremot är lagstiftningen bristfällig, säger Hack Kampmann, avdelningsdirektör på Granskningsnämnden för radio och tv. --- Granskningsnämnden har lämnat in en skrivelse till regeringen där de påpekar att reklamreglerna inte fungerar i praktiken, men hittills har regeringen inte yttrat sig.
Man påminns osökt om Bengt Göranssons oskuldsfulla kommentar från 90-talets början: Vad som programföretaget presenterar som ett program bör normalt kunna betraktas som ett program. Så enkelt var det alltså inte. Men TV 4 har berett marken/marknätet för sin efterlängtade lagändring. Man hotar med börja sända via satellit om inte koncessionsavgiften minskas och lagen blir förmånligare. Genom ideliga obstruktioner mot sina villkor har man dragit på sig ett otal viten av Granskningsnämnden – t.ex. hade man 1999 ett straffavgiftskrav på sig om 6,5 miljoner! Bakom detta finns en medveten strategi där brott (och avbrott!) lönar sig, vilket snart ska bekräftas. Det första tecknen på det visar sig i kommittédirektivet “Översyn av radio- och TV-lagen m.m.” från den 8 juni 2000. Dessförinnan har Granskningsnämnden för radio och tv i en skrivelse till regeringen anfört att den nuvarande regleringen motverkar syftet med förbudet mot reklamavbrott. Enligt nämnden kan en möjlig lösning vara att för sådana program där syftet att ta hänsyn till upphovsmännen och publikens upplevelse av programmen är särskilt framträdande föreskriva att programmen inte får avbrytas ens av andra program. Det är en strikt hållning och en reaktion på TV4:s manipulation av reglerna där man la in reklamavbrotten i olika sorters låtsasprogram. Granskningsnämnden gjorde alltså ett försök att få själva begreppet “program” definierat. Det hade kunnat lösa dilemmat. Men regeringen går på en annan linje.
Ett drygt år senare kommer en rubrik i Göteborgs-Posten: Reklamavbrott tillåts? Fritt fram för avbrott för reklam i alla kommersiella tv-kanaler. Det kan bli resultatet av den snabbutredning som regeringskansliet tillsatt. Beslut kan fattas redan hösten 2001. Det är TV 4:s kringgående av lagstiftningen genom låtsasprogrammen som framhålls som den främsta förevändningen för lagändringen.
I februari 2001 kommer så Departementspromemorian DS 2001:18 i ärendet. Expressen skriver: Fritt fram för reklamavbrott. Här framgår att TV 4 nu är på väg att uppnå sitt syfte. Lars Marén på Kulturdepartementet kommenterar: Motivet med de här reglerna när de infördes var att skydda tittarnas upplevelser av programmen. Men det är minst lika störande att det man tittar på blir avbrutet av ett miniprogram som av en reklamsnutt. Upphovsmännens intressen är som vanligt åsidosatta, vilket gör att KLYS anmärker på det märkliga att de av medlemsorganisationerna, vars medlemmar direkt berörs av promemorians förslag inte inbjudits att som remissinstanser lämna synpunkter. Man påpekar att avbrott i filmverk inverkar på regissörers, skådespelares, manusförfattares/dramatikers, fotografers, kompositörers med fleras ideella rättigheter enligt upphovsrättslagen (URL). KLYS hävdar envist och uthålligt att upphovsrättsligt skyddade verk som sänds i TV överhuvudtaget inte får avbrytas, inte ens av andra program.
Expressenartikeln antyder i slutet att det inte bara är omsorgen om publiken som föranleder snabbutredningen och en lagändring, som ska medge reklamavbrott: Lagförslaget kommer att vara anpassat för digital-tv. I dagsläget får de som tittar på reklamfinansierad tv via det digitala marknätet bara se en skylt under reklamavbrotten under programmen, eftersom svensk lagstiftning gäller. – Det är väl roligare att se reklamen än en dum skylt, annars ska man ha stor talang för att ha tråkigt, säger Lars Marén.
Nu börjar fackförbundet Sveriges Regissörer, Dramatikerförbundet och många enskilda filmregissörer själva engagera sig i frågan. I maj 2001 riktar sig 76 ledande filmskapare med Ingmar Bergman och Jan Troell i spetsen i ett öppet brev till EU:s kulturministrar, som samlats till överläggningar i Falun. Regissörerna hävdar att de har upphovsrättslagen på sin sida. Program får ju bara avbrytas om deras integritet eller rättighetsinnehavarnas inte kränks! Lars Marén kommenterar regissörsuppropet i DN och utesluter inte att lagen kan tolkas enligt deras uppfattning: För att få visa en film måste man ha ett avtal med rättighetshavarna och det är mycket möjligt att ett sådant avtal även kommer att röra antalet reklamavbrott.
Hur ska de enskilda länderna bevara sitt språk och sin kultur på sikt i det framför allt amerikanska bombardemang vi utsätts för i massmedierna? Hur ska vi bevara mångfalden och kvaliteten i tv-utbudet? Hur ska vi undvika att de gigantiska mediekonglomeratens ekonomiska och utslätade varumärkesestetik tar överhanden? Det här är frågor som bekymrat i varje fall en del politiker, som t.ex. förra kulturministern Marita Ulvskog. Hon vill att riksdagen ska ha någon möjlighet att styra medieutbudet i en demokratiskt acceptabel riktning. Andra bekänner sig till medieliberalism och beskyller såna som Ulvskog för förmyndarmentalitet.
Nu ser alltså Marita Ulvskog möjligheten att förverkliga sitt kulturpolitiska koncept med ny teknik. Digitalisering öppnar för en mångdubbling av antalet kanaler och ett digitalt marknät kan återföra makten över de svenska eller svensktextande tv-aktörernas villkor till folkmakten i riksdagen. Den nya tekniken kommer att kräva stora investeringar både för samhället och tv-publiken. Med vilka eftergifter ska man nu locka ner TV 3, Kanal 5 och alla de andra från satelliterna och in i marknäten? Hur ska man kunna behålla TV 4 där? Hur ska staten få igen sina satsningar i infrastrukturen?
De kommersiella aktörerna behöver lockbeten i form av gynnsamma villkor. Att få bryta långfilmer och andra program med reklam betraktar de som en förutsättning för att kliva på kulturministerns prestigeprojekt och äntligen blir det dags att damma av Sverker Gustavssons förslag från 1989 och att fullt ut utnyttja den näringsfrihet som ryms i EU:s tv-direktiv. Men det kan bara ske på upphovsmännens bekostnad. När de tillfrågas om sin mening upprepar de sina invändningar lika bestämt som någonsin, men det spelar ingen roll för direktivet är så fiffigt skrivet att man både får och inte får göra reklamavbrott. Ett sånt politiskt bondfångeri har vi nog inte varit utsatta för sedan kärnkraftsomröstningen 1980 då en röst på ”linje 2” - lanserad av (s) betydde både att vi skulle behålla och ta bort kärnkraften, ”Med förnuft” – puh! Vi hade behövt dig nu, Tage Danielsson!
Sålunda offrade kulturminister Marita Ulvskog både upphovsmännens och publikens intressen och ser till att radio- och tv-lagen skrevs om. Nu ”kompromissas” det inte längre…Bengt Göransson hade rätt: etableringsfriheten går före yttrandefriheten.
Regeringens proposition om ”Ändrade regler om annonser i TV-sändningar” läggs den 17 januari 2002. På första sidan anges att ”Förslaget syftar till att minska de störningar som reklamavbrott i kommersiell TV innebär för publiken.” I själva verket är innebörden att de legaliseras.
Beträffande upphovsmännen och upphovsrätten kan man läsa följande: Ett antal remissinstanser, däribland KLYS, har framfört upphovsrättsrelaterade synpunkter och bl.a. påpekat att upphovsmannen enligt de regler som gäller idag har rätt att motsätta sig kränkande ändringar av ett verk samt att varje avbrott i ett filmverk kräver upphovsmannens tillstånd för att inte utgöra ett upphovsrättsintrång. Regeringen vill betona att de ändringar som nu föreslås inte inverkar på de upphovsrättsliga reglerna. En kränkande ändring eller ett avbrott kommer, i den mån det följer av avtal eller gällande rätt, även i framtiden kräva rättighetshavarens tillstånd.”
I kommentarerna på sid 15 står det att Med rättighetshavare avses dels upphovsmannen, dels innehavare av i sammanhanget närstående rättigheter. I förekommande fall avses även den till vilken rättighetshavarens rättigheter kan ha övergått.” Det gör aldrig den ideella rätten...
KLYS kommenterar den 6.2 2002: 1992 infördes efter riksdagsbeslut reklamfinansierad TV i marknätet. Ensamrätten gick efter anbud till TV 4. I villkoren ingick att kanalen inte fick göra avbrott för reklam inne i program, endast mellan program. Som skäl för detta angavs publikens rätt att inte bli störd i sin upplevelse samt faktumet att reklamavbrott förtar verkan av den dramatiska handlingen, dvs motverkar regissörens, dramatikerns med flera upphovsmäns avsikter med verket. Upphovsmännens lagenliga rätt att inte behöva tåla reklamavbrott i sina verk nämndes dock aldrig uttryckligen i villkoren.”
Alla övriga organisationer för upphovsmän kritiserade utredningsförslaget. Också Föreningen Sveriges Filmproducenter och Sveriges Konsumentråd motsatte sig lagändringen. Men Konsumentverket är med på noterna. Betyder det att verket bytt åsikt efter 15 år och numera anser att konsumenterna har fördel av TV-reklam?
Är för övrigt kommersiell television gratis? Det brukar sägas det. TV-reklammarknaden i Sverige omsätter 3,5 miljarder. Det är konsumenterna som betalar vartenda öre. Vem annars? Gratis? För Sveriges Television betalar vi TV-avgifter på exakt samma nivå – 3,5 miljarder. Gratis?
Vid riksdagsdebatten om regeringens nya lagförslag den 21 mars yttrar sig ett bl.a. moderaten Lars Hjertén, som säger att Målet måste alltid vara att säkerställa yttrandefriheten, respekten för upphovsrätten och mediernas oberoende och tillgänglighet. Därpå röstar han för reklamavbrotten! Och socialdemokraten Kenth Högström hävdar att Det är för att skydda konsumenten, TV-tittaren, det konstnärliga innehållet och den seriösa journalistiken som det finns regler. Och så röstar han för ett för alla dessa intressenter försämrat regelverk! Det är bara miljöpartisten Ewa Larsson som tycks förstå vad det handlar om: Fru talman! Det här betänkandet handlar om en proposition där regeringen säger att dess förslag syftar till att minska de störningar som reklamavbrott i kommersiell TV innebär för publiken, jag tycker att själva upplägget av syftet är rent hyckleri.
Den första april 2002 börjar den nya lagen att gälla. Redan dagen därpå fick Gunnar Furumo och jag in en debattartikel i Svenska Dagbladet: ”Nya reklamregler kränkande för konsten.” Där hävdar vi med stöd av en rad utländska exempel att reklamavbrott utgör kränkningar av upphovsrätten. Av allt att döma måste TV 4 och andra aktuella aktörer skaffa sig tillstånd från rättighetshavarna om filmerna ska få brytas av reklam. Vi påpekade också att producenterna enligt kollektivavtal är skyldiga att vidta alla rimliga åtgärder för att förhindra att de medverkandes ideella rättigheter kränks. Vi slutar så här: Det hade varit bättre om regeringen värnat om de hittills gällande reglerna och tillsammans med europeiska organisationer för rättighetshavare försökt att göra EU:s tv-direktiv restriktivare. Då hade ju filmer också i andra länders tv-sändningar kunnat visas i ostympat skick! Vår artikel följdes av många inlägg, upprop och artiklar under 2002. Och i juli det året anmälde Vilgot Sjöman och Claes Eriksson TV 4:s reklamavbrott i deras filmer ”Alfred” och ”Hajen som visste för mycket till Granskningsnämnden för radio och tv. Den 17 september frias TV 4 på egendomliga grunder och med minsta möjlig marginal vid omröstning av gransknings-nämnden. I en uppföljande debattartikel ansluter sig två av suppleanterna i nämnden till den hållning som företrätts av de kritiska. I praktiken finns därmed en majoritet som velat fälla TV 4:s avbrott i filmerna.
En vecka tidigare hade en vid krets av nordiska filmskapare och filmadministratörer antagit ett upprop: Vi deltagare i nordiskt Filmpolitiskt Forum i Filmhuset, Stockholm tisdagen den 10 september 2002 anser att europeisk kulturpolitik måste garantera att filmverk tv-visas endast i de versioner som deras upphovsmän godkänt och förhindra att reklambudskapen prioriteras på filmverkens bekostnad. Därför kräver vi att EU-direktivet entydigt ska stadga att reklaminslag endast ska få sändas mellan program. Filmverk och andra program med upphovsrättsligt skydd får därmed varken avbrytas av reklaminslag eller andra program.
Den 19 oktober publicerar Aftonbladet en helsida under rubriken ”Visa respekt för våra filmer, TV 4”. Bland undertecknarna hittar vi Hans Alfredson, Kjell-Åke Andersson, Ingmar Bergman, Josef Fares, Måns Herngren, Stefan Jarl, Ella Lemhagen, Lukas Moodysson, Lisa Ohlin, Christina Olofson och Suzanne Osten.
Vid Guldbaggegalan 2003 får Vilgot Sjöman Ingmar Bergmanpriset bl.a. för sina insatser mot reklamavbrotten.
I februari 2003 kan man i en lång artikel i filmbranschtidskriften Teknik & Människa läsa en lång artikel ”Reklamavbrott och upphovsrätt.” Vi påpekar där bl.a. den okunnighet om och okänslighet för den konstnärliga processen som lagstiftarna visat upp i sitt arbete. Man talar ibland om elefanter i porslinsbutiker…
Den 27 maj 2003 vänder sig KLYS till film- och konstnärsorganisationer i Europa för att inför översynen av EU:s TV-direktiv påverka detta i en för upphovsrätten och upphovsmännen gynnsam riktning. En månad senare skriver KLYS direkt till EU-kommissionen med de egna synpunkterna.
Under våren 2003 stämmer Claes Eriksson och Vilgot Sjöman TV 4 för brott mot upphovsmännens ideella rätt. Saken ska avgöras i Stockholms Tingsrätt med början den 8 november 2004.
Våren 2004 anmäler regissören Ella Lemhagen och filmfotografen Anders Bohman TV 4 för reklamavbrotten i deras familjefilm ”Tsatsiki, morsan och polisen.” Granskningsnämndens utlåtande väntas föreligga i mitten av december.
Det jag här sammanfattat är knappast några stora nyheter – men glidningen när det gäller statsmakternas hållning blir så tydlig när man ser det över 20-årsperioden 1984 - 2004. Det handlar inte minst om den maktförskjutning som Reklamförbundets direktör Hans Sydow så tydligt beskrev i sin DN-artikel för någon vecka sedan: I dag når reklamen alla, överallt, dygnet runt. Den finns i tv, radio, tidningar, på affischtavlor, direktreklam i brevlådor, e-post, sms. Någonstans i dessa möjligheter ligger också ett hot mot reklamen. Hotet ligger i att vi, medvetet eller omedvetet, slutar respektera människorna i det offentliga rummet och i den privata sfären. -- Det är hög tid för eftertanke, självrannsakan och självkritik. Vi måste anstränga oss för att uppträda på ett sådant sätt att vi verkligen visar respekt för mottagarens tid, integritet och intelligens. Det handlar om att vara lyhörd och känna när vi är önskade eller oönskade. Och när vi är oönskade måste vi kunna vara så professionella att vi tar ett steg tillbaka och inväntar ett lämpligare tillfälle.
Det är alltså inte bara upphovsrätten för oss upphovsmän det gäller utan en kamp för allas integritet, och för respekten för allas tid och intelligens.
Göran Gunér den 9 november 2004