Adress:
Industrigatan 2A, 10 tr
112 46 Stockholm
Telefon: 08-667 88 90
Telefax: 08-667 88 11
E-post: council@klys.se
Stockholm den 15 februari 2007
Presentation
Inledning
Behovet av ett förstärkt avtalsskydd för upphovsmän och utövande konstnärer
Bakgrunden till rådande obalans på den upphovsrättsliga avtalsmarknaden
Utvecklingen och den nuvarande situationen inom olika konstområden
Gemensamma problem för alla konstnärsgrupper
Avtalslicensmodellen
KLYS förslag till förändringar i lagstiftningen
Avslutning
KLYS – Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd – är ett
samarbetsorgan för 18 svenska konstnärsorganisationer, vilka i sin tur
representerar olika grupper av yrkesverksamma på kulturområdet, såsom
författare, journalister, bildkonstnärer, skådespelare, regissörer, tonsättare
och musiker. KLYS företräder genom sina medlemsorganisationer ca 30.000
enskilda upphovsmän och utövande konstnärer. Medlemsorganisationerna samarbetar
inom KLYS i frågor av gemensamt intresse, såsom
t ex upphovsrätt.
Konstnärligt och litterärt yrkesverksamma upphovsmän och utövare lever under
särpräglade sociala och ekonomiska villkor (med konstnärligt verksamma
jämställes fortsättningsvis litterärt verksamma). Skapande konstnärer såsom
författare, bildkonstnärer och tonsättare är normalt egenföretagare, som skapar
verk för utgivning, utställning, försäljning, offentliga framföranden o s v. De
arbetstillfällen som finns för vissa upphovsmannagrupper och utövande konstnärer
utgörs framför allt av tidsbegränsade anställningar, korta uppdrag och
deltidsanställningar, vilket medför att de flesta är frilansare antingen som
egenföretagare, som arbetstagare eller som uppdragstagare. Detta innebär att
regleringen av upphovsrättsliga upplåtelser och ersättningar blir allt viktigare
för att konstnärliga yrkesgrupper skall kunna klara sin försörjning.
Upphovsmannen och den utövande konstnären ges med stöd av upphovsrätten
möjlighet att kontrollera och ta betalt för olika användningar av sin prestation
och får på så sätt ersättning för nedlagt arbete i samband med prestationen. Den
moderna marknaden för konstnärliga och litterära verk bygger på att en
kontinuerlig användning fortlöpande under lång tid skall ge upphovsmannen och
den utövande konstnären skälig inkomst. Konstnärligt verksamma upphovsmän och
utövare vill naturligtvis bli lästa, sedda, hörda och upplevda av så många som
möjligt, men de skall ha rätt till inflytande och rimlig betalning under den tid
som deras verk och prestationer nyttjas och genererar inkomster. Upphovsrätten
är således en av KLYS viktigaste frågor, eftersom den ger konstnärligt
yrkesverksamma förutsättningar att kunna leva av sin konst. Det är också
regeringens uttalade ambition att konstnärligt yrkesverksamma i större
utsträckning skall kunna leva på frukterna av sitt arbete.
Genom de förändringar som genomfördes i upphovsrättslagen (URL) under 2005, till
följd av implementeringen av det s k infosocdirektivet, gavs upphovsmän och
utövande konstnärer tydligare och starkare grundrättigheter och anpassningar
gjordes till den digitala miljön. De rättigheter som URL ger har dock inget
värde för den enskilde upphovsman eller utövande konstnär som inte har möjlighet
att hävda sig i olika avtalssituationer. För att upphovsmän och utövande
konstnärer skall kunna tillgodogöra sig de ekonomiska och ideella rättigheter
som upphovsrättslagen ger dem krävs ett regelsystem som garanterar en rimlig
balans mellan de olika parterna på den upphovsrättsliga avtalsmarknaden.
När den enskilde upphovsmannen eller utövande konstnären skall träffa avtal om
rätt för en filmproducent, ett skivbolag, ett bokförlag, ett mediebolag eller en
offentlig konstinstitution att utnyttja dennes verk eller prestation intar
upphovsmannen eller utövaren normalt en svagare ställning som avtalsslutande
part. Upphovsmannen eller utövaren står ofta i en beroendeställning gentemot sin
motpart och har därför många gånger svårt att hävda sina rättigheter. Denna
situation för med sig att det är mycket vanligt att överenskommelsen om
upphovsrättigheter resulterar i avtalsvillkor som inte är rimliga och som är
till nackdel för upphovsmannen och den utövande konstnären.
När den avtalsfrihet som råder på den upphovsrättsliga avtalsmarknaden
missbrukas på detta sätt leder avtalsförhandlingen till ett orättvist resultat.
En väl fungerande avtalsmarknad förutsätter att inblandade parter är någorlunda
jämbördiga. De hjälpregler som finns i 3:e kapitlet URL om Upphovsrättens
övergång, som skall ge upphovsmannen skydd i avtalssituationer, är dispositiva
och avtalas systematiskt bort av motparten. Detta drabbar den typiskt svagare
avtalsparten - den enskilde konstnären - negativt. Denne har ofta inte heller
möjlighet att bedöma skäligheten i föreslagna avtalsvillkor eller att överblicka
de konsekvenser som avtalet kan få i framtiden. Bara ett fåtal upphovsmän och
utövande konstnärer har möjlighet att få genomslag för egna förslag till
förbättringar i avtalsvillkoren.
Den lagstiftning som finns idag till skydd för upphovsmannen och den utövande
konstnären i avtalssituationer är således omodern och ineffektiv och ger inte
upphovsmannen ett adekvat skydd i avtalssammanhang. Reglerna i 3 kap URL är
snart femtio år gamla och fyller inte någon reell skyddsfunktion idag. De
bestämmelser som numera återfinns i avtalslagen (36 § avtalslagen) samt i
avtalsvillkorslagen (som gäller mellan näringsidkare), som skall skydda svagare
part mot oskäliga avtalsvillkor, ger inte heller ett tillräckligt skydd för
upphovsmän och utövande konstnärer.
Att driva domstolsprocesser är mycket tidsödande och enskilda upphovsmän och
utövande konstnärer saknar normalt de erfarenheter och ekonomiska möjligheter
som krävs för sådana. En rättsprocess upp till Högsta domstolen kan kosta en
upphovsman eller en utövande konstnär uppåt en miljon kronor om denne förlorar
(jfr t ex Alfons Åberg-målet, NJA 2005 s. 905, som kom att kosta författarinnan
Gunilla Bergström uppskattningsvis 700-800.000 kr plus moms), vilket
naturligtvis verkar avhållande. Upphovsmän och utövande konstnärer vill inte
heller stöta sig med sin motpart och därmed riskera något som kan liknas vid
yrkesförbud eller svartlistning. Därför är domstolsprocess endast i
undantagsfall ett realistiskt alternativ för den enskilde upphovsmannen eller
utövande konstnären.
En modern upphovsrättslagstiftning skall syfta till att ange ramarna för en väl
fungerande avtalsstruktur och därmed en väl fungerande avtalsmarknad, som
garanterar att missbruk inte uppstår. Den bör innehålla tydliga obligatoriska
regler om t ex förhandlingsrätt och grundläggande avtalsvillkor för att de
rättigheter som tillkommer upphovsmän och utövande konstnärer som är fria
yrkesutövare skall kunna omsättas i praktiken på samma sätt som idag gäller
anställda upphovsmän och utövande konstnärer tack vare den arbetsrättsliga
lagstiftningen. En sådan lagstiftning skall samtidigt vara marknadsbefrämjande
genom att uppmuntra ingående av standard- och kollektiva avtal mellan
representativa konstnärsorganisationer och deras motparter såsom förläggare,
tidnings- och tidskriftsutgivare, filmproducenter, skivbolag, radio- och
TV-bolag samt andra mediebolag. Regeringen har också tydligt uttalat att man
vill stödja rätten för berörda parter att träffa avtal.
Det gäller således att etablera en ordning som skyddar mot oförutsebarheter
beträffande ett avtals verkningar och som är intressant för alla inblandade
parter. De nya reglerna skall råda bot på en osäkerhet som båda parter bör vilja
skydda sig emot genom att skapa ett överblickbart avtalstecknande.
Olikheten i förhandlingsstyrka kompenseras för många anställda kulturutövare
genom att deras organisationer förhandlar kollektivt å deras vägnar.
Möjligheterna till kollektiv förhandling är dock starkt begränsade för
icke-anställda upphovsmän och utövande konstnärer enligt nu gällande regler,
förutom den förhandlingsmöjlighet som ges genom avtalslicenskonstruktionen.
Sett ur ett samhälleligt perspektiv är det av yttersta vikt att upphovsrätten
stimulerar och säkerställer ett fortsatt nyskapande. Upphovsmän och utövande
konstnärer måste ges incitament att våga satsa professionellt på konstnärsyrket.
Ett stärkt avtalsskydd för upphovsmannen skulle ha stor betydelse för
samhällslivet i allmänhet och för kultur- och konsumentpolitiska intressen i
synnerhet. Upphovsrättsligt skyddade verk och prestationer av alla de slag
skulle genom ett förstärkt upphovsrättsligt avtalsskydd få bättre
förutsättningar att nå ut till en publik. Därmed skulle tillgängligheten till
kultur öka. Utbudet skulle präglas av en ökad bredd och kulturell mångfald. Man
skulle undvika negativa inlåsningseffekter som uppstår när kommersiella
mediebolag och andra samlar på sig rättigheter som de inte behöver eller har för
avsikt att utnyttja. Många gånger förvärvar dessa bolag rättigheter enbart i
spekulativt eller kapitalbildande syfte eller för att förhindra att annan part
skulle kunna exploatera ett verk eller en prestation på visst sätt. Detta är
konkurrensbegränsande och en utveckling som bör motverkas.
Det är viktigt att poängtera att konstnärliga och litterära upphovsmän och
utövare definitivt inte är intresserade av att begränsa möjligheterna till
användning av deras verk och prestationer. Tvärtom. De vill bli lästa, sedda,
hörda och upplevda av så många som möjligt. Men de vill ha inflytande över och
rimligt betalt under den tid som deras alster nyttjas och genererar inkomster.
Sunda avtal ger en sund arbetsmarknad. Detta måste gälla även på den
upphovsrättsliga avtalsmarknaden.
KLYS slutsats är därför att det behövs ett starkare skydd för upphovsmannen och
den utövande konstnären för att skapa en rimlig balans mellan parterna på
upphovsrätts-marknaden. URL bör i större utsträckning än idag fungera som en
skyddslagstiftning för konstnärligt yrkesverksamma, i likhet med arbetsrätten
och konsumenträtten för arbetstagare respektive konsumenter, samt ge ett bättre
stöd för standardisering av avtal på den upphovsrättsliga marknaden. I prop.
2004/05:110 aviserades att en översyn av 3 kap URL skall inledas så fort
implementeringen av det s k Infosocdirektivet är genomförd. En sådan översyn
bör snarast inledas med syftet att stärka upphovsmannen och den utövande
konstnären som avtalspart.
Det finns flera skäl till den allt skevare avtalsmarknaden på
upphovsrättsområdet. Samhällsekonomin i allmänhet och upphovsrättsmarknaden i
synnerhet har genomgått stora förändringar sedan URL och dess 3:e kapitel
infördes 1960. Mediemarknadens utveckling har präglats av omvälvande
strukturförändringar, framför allt genom ökande ägarkoncentration inom medierna
som lett till en framväxande oligopolmarknad på medieområdet. Medieproducenter
går ihop både horisontellt och vertikalt och bildar stora mediekoncerner, som
skall kunna konkurrera inte bara på den svenska, men också på den
internationella marknaden. Förändringar inom den offentliga sektorn, t ex inom
statliga och kommunala verksamheter såsom museer, har lett till bristande
respekt för upphovsrättigheter även bland offentliga uppdragsgivare. Den obalans
som skisseras gäller således såväl på det kommersiella området som inom den
offentliga sektorn.
Den snabba tekniska utvecklingen har inneburit många nya möjligheter för såväl
producenter som upphovsmän och utövande konstnärer att nå ut med konstnärliga
och litterära verk och prestationer. Teknikutvecklingen har dock gjort det
svårare för parterna att förutse framtida nyttjanden och att värdera
rättigheterna till verket eller prestationen. Många gånger har producenten
större professionella möjligheter att räkna ut hur mycket en upplåtelse av en
upphovsrättighet är värd, vad man kan sätta för pris och hur rättigheten kan
exploateras i den nya mediemiljön. För att ha full handlingsfrihet inför
framtiden med dess tekniska nyheter och förändringar vill därför den som skall
exploatera ett verk ha oinskränkta rättigheter, d v s friköp av alla
nyttjanderättigheter. Marknaden behöver handlingsfrihet, men den exploatering av
rättigheter i nya medier som sker bör bättre komma den enskilde upphovsmannen
eller utövaren till godo.
En bestämmelse som lett till ökande spänningar i avtalsförhandlingar på
filmområdet är regeln om presumtion till förmån för producenten i 39 § URL. P g
a de särskilda förhållandena inom filmbranschen med många medverkande upphovsmän
och utövande konstnärer samt andra rättighetshavare gäller särskilda regler för
filmavtal. Därför har i 39 § tagits in en bestämmelse som av filmbolagen kommit
att tolkas som att om inget annat avtalats innefattar ett filmavtal också en
rätt för producentföretaget att utnyttja filmen genom att göra den tillgänglig
för allmänheten på olika sätt. Även om konstnärsorganisationerna på vissa
områden lyckats avtala bort denna presumtionsbestämmelse leder den till mer
konfliktfyllda avtalsförhandlingar än vad som skulle bli fallet om den
avskaffades eller begränsades. Den skapar framför allt problem när nya aktörer
kommer in i filmbranschen, som inte är vana vid att följa eller träffa
kollektivavtal och som kan komma att utnyttja presumtionsbestämmelsen på ett för
upphovsmän och utövande konstnärer negativt sätt.
En annan omständighet som påverkat den upphovsrättsliga avtalsmarknaden de
senaste decennierna är att de konstnärsgrupper som tidigare i första hand varit
verksamma som arbetstagare i större utsträckning blir hänvisade till att arbeta
som uppdragstagare och får rollen som egenföretagare. För många skapande
konstnärer kan detta ha fördelar främst av skattemässiga skäl, men för flera
utövande konstnärer har det inneburit en osäkrare och mer utsatt position
beträffande upphovsrättigheter.
Villkoren på den upphovsrättsliga avtalsmarknaden har därmed blivit tuffare på
senare år. Samtidigt har upphovsrättigheter aldrig varit mer exploaterade än nu.
Upphovsrättens värde har ökat och fler och fler vill tjäna pengar på vad
upphovsmän och utövande konstnärer skapar.
Det skall dock understrykas att avtalssituationen har utvecklats olika och kan
se olika ut inom olika konstområden. Inom vissa områden finns relativt väl
fungerande och etablerade avtalsförhållanden mellan upphovsmän och utövare å ena
sidan och deras arbetsgivare- och uppdragsgivare å den andra. Detta gäller
framför allt där det redan finns ram- eller kollektiva avtal. Det är viktigt att
dessa avtalsförhållanden kan upprätthållas och utvecklas.
Många upphovsmän och utövande konstnärer upplever också att den nya tekniken ger
dem en en större frihet än de haft tidigare. De kan via Internet själva
offentliggöra sin litteratur, sin musik, sina bilder eller sina andra
konstnärliga uttryck. Den springande punkten för att kunna få betalt för sin
prestation är också i det sammanhanget ofta vem som har makten och kontrollen
över distributionskanalerna.
Ordområdet (fack-, barn- och ungdoms samt skönlitterära författare, litterära
översättare, dramatiker samt journalister)
Bokmarknaden, som är en icke-institutionell och i avgörande avseenden
traditionell kommersiell marknad, har under senare år utvecklats mot oligopol på
förlagssidan. Sedan ett antal år finns det inga mellanstora oberoende förlag
kvar. Författarna har allt färre konkurrerande förlag att erbjuda sina manus
till. Detta skapar en ökad marknadsmakt för ett fåtal aktörer med påföljden att
det blir svårare för författaren som typiskt sett skriver ’på spekulation’ att
hävda sina intressen när förlagsavtal skall tecknas.
Ramavtalet mellan Sveriges Författarförbund och Svenska Förläggareföreningen som
angav en för förlagsbranschen gemensam minsta skälighetsnorm – inklusive
royaltynivåer - sades upp av förläggarna per den 1 mars 1996. Fram till dess
hade författarna en trygghet i att kunna hänvisa till ramavtalet och
bokmarknadens avtal innehöll också på den tiden överblickbara avtalsvillkor. Men
under den senaste tioårsperioden har författarna inte haft något ramavtal med
minimistandarder att hänvisa till. Sedan 1996 har enskilda förlag ensidigt
infört egna villkorspaket, som innehåller ett antal försämringar för författarna
och bidrar till en allt mer splittrad marknad. Mindre förlag tenderar också att
ta efter de stora förlagsgruppernas villkorspaket. Förlagsreglerna i 3 kap URL
är delvis obsoleta och otillräckliga för att skydda författaren. De brukar
dessutom avtalas bort, eftersom de är dispositiva.
På läromedelsidan har bl a förlagsavtalens varaktighet vållat bekymmer.
Förlegade villkor riskerar leda till att läromedelsförfattare hamnar i
evighetsavtal med förlagen. För att få rätt att säga upp ett 25 år gammalt avtal
har två författare tvingats stämma ett förlag vid domstol. Även
konkurrensklausuler och sena royaltyutbetalningarna är besvärande för
upphovsmännen. Från det att ett bokexemplar har försålts kan det dröja ett och
ett halvt år innan royaltyersättning utbetalas. Att få förlagen att omförhandla
villkor som visat sig vara ofördelaktiga för författarna är nästintill omöjligt.
För både författare och dramatiker finns stora avtalsproblem på filmområdet,
medan TV-området har fungerat bättre eftersom det till största del är
avtalsreglerat. Internationaliseringen på filmområdet innebär en marknad där det
alltid finns motparter som samverkar internationellt, vilket gör att det kan
vara svårt att veta vilka regler som gäller. De anglosaxiska avtalens
formuleringar letar sig i växande grad in i kontrakten till nackdel för
upphovsmännen.
Sveriges Dramatikerförbund har under många år försökt förhandla fram ett nytt
ramavtal för manusförfattarna på filmområdet. Förhandlingarna har dock hittills
varit resultatlösa. Detta har inneburit att stora satsningar måste göras för att
ge den enskilde medlemmen juridisk hjälp vid filmavtalsförhandlingar.
Producenten förväntar sig ofta att medlemmen skall förhandla ensam mot en
advokatbyrå eller en av producenten anställd jurist - och utrycker ofta missnöje
när medlemmen kräver att hans avtal skall förhandlas av förbundets jurister. De
avtal som initialt presenteras för enskilda dramatiker ger ofta producenten alla
rättigheter och inga skyldigheter.
Journalisternas avtalsmarknad är väldigt outvecklad när det gäller
upphovsrättsligt tänkande. Överenskommelser om ersättning sker i en fri
förhandling mellan frilansjournalisten och tidningsutgivaren, som normalt inte
påverkas av upplaga och spridning. Den enskilde frilansjournalisten har alltid
en svag ställning gentemot dagstidningarna, eftersom denne står för endast ett
av många bidrag och är lätt utbytbar. Passar det inte så väljer tidningen någon
annan skribent. Det är heller inte vanligt att den enskilde journalisten tar
hjälp av jurist eller ombudsman i dessa förhandlingar med företaget. När det
gäller rätten till elektronisk publicering hotas frilansjournalister i princip
av yrkesförbud om de kräver betalt för det digitala nyttjandet.
Journalistförbundet har ett centralt avtal med Medie- och
Informationsarbetsgivarna (MIA) när det gäller tidskrifter. Innehållet i
avtalet bygger på grunderna i 38 § URL, där det talas om publicering en gång och
ingenting mer. Trots att Journalistförbundet har drivit en rad processer som
slutat till upphovsmannens fördel har inte den enskilde frilansjournalistens
avtalssituation nämnvärt förbättrats. Därför är lagstiftningsåtgärder nödvändiga
även för frilansjournalister.
Bildområdet (fotografer, tecknare, illustratörer, bildkonstnärer och
konsthantverkare)
För yrkesverksamma fotografer är dagens avtalsmarknad mycket olik den som rådde
under 1990-talet. Den främsta förändringen kom i samband med digitalkamerans
utveckling. Delar av det som tidigare ledde till fotograferingsuppdrag för
fotografer får uppdragsgivarna idag tillsänt sig gratis av privatpersoner som
inte uppställer krav på vare sig ersättning, användningsvillkor eller
namnangivelse. Frilansande yrkesverksamma fotografer som tidigare regelbundet
fick uppdrag att fotografera för årsredovisningar eller dylikt blir inte längre
anlitade. Istället är det företagets egna anställda som porträtterar styrelser
och ledningsgrupper.
Fotografer är, i likhet med andra upphovsmannagrupper, anställda eller
frilansare. De anställda fotografer som finns i Sverige är verksamma främst inom
press, TV, museum, andra institutioner samt polismyndigheten. Den stora
merparten av fotografer är dock frilansande. I takt med att avtalsklimatet kring
upphovsrättigheter för de anställda fotograferna har hårdnat, har
frilansfotografernas situation förändrats. Det är idag alltför vanligt med
uppdragsgivarnas försök att förvärva obegränsad förfoganderätt till de
fotografiska verk och bilder som skapas. Förvärven sker dessvärre ofta på sätt
som fotografen upplever mer eller mindre tvingande. Den ersättning som
fotograferna erbjuds står i stort sett aldrig i rimlig proportion till de
förfoganderättigheter som krävs. Samtidigt skapar uppdragsgivarna egna
bildbanker som erbjuds marknaden mot ersättning. Det är alltså frågan om
rättighetsförvärv som gynnar uppdragsgivaren på bekostnad av den enskilde
upphovsmannen.
Vad som vidare bör uppmärksammas på fotografområdet är den bristfälliga
efterlevnaden av namnangivelserätten i 3 § URL. De felaktiga eller obefintliga
bylines som följer fotografiska verk och bilder vid uppdragsgivarnas publicering
är ett omfattande problem. Trots att denna rättighet i princip inte är
överlåtbar är det sällan en fotograf blir angiven när dennes fotografier
publiceras. Istället anges den bildbyrå som fotografen har engagerat,
uppdragsgivaren som anlitat fotografen eller ingenting alls. Detta får
långtgående konsekvenser när det gäller fotografers möjligheter att bli
identifierade och erhålla avtalslicensutlösta ersättningar.
Yrkesverksamma tecknare och illustratörer är till största delen frilansare med
många olika typer av uppdragsgivare. Stora uppdragsgivare är förlagen som ger ut
skönlitteratur för barn och vuxna, läromedel och tidningar och tidskrifter.
Andra viktiga uppdragsgivare är reklambyråerna. Vidare arbetar många på uppdrag
från stat, landsting och kommun men även helt privata företag.
Uppdragsavtalen ser olika ut för olika områden och varierar också mellan
likvärdiga typer av uppdrag. Gemensamt är dock att tecknarna under senare år har
märkt ett markant ökat tryck när det gäller friköp av rättigheter.
Uppdragsgivare accepterar sällan överenskommelser där användning tydligt anges
och därmed begränsas. De är däremot inte villiga att betala mer i ersättning för
ett mer omfattande rättighetsförvärv. Tvärtom. De senaste åren finns en tydlig
stagnation och ibland till och med en sänkning av ersättningsnivåerna.
Uppdragsgivarna förvärvar således mer rättigheter för samma eller lägre pris än
tidigare.
Situationen är ett resultat av att tecknaren i regel har en svag
förhandlingsposition. Det leder till att upphovsmännen får allt svårare att
försörja sig inom sitt yrke. Ett ytterligare problem som uppkommer till följd av
omfattande förvärv är att förvärvaren erhåller rättigheter som denne inte
behöver och därmed inte utövar. Upphovsmannen skulle kunna nyttiggöra
rättigheterna men har överlåtit dem. Resultatet blir döda rättigheter som ingen
kan eller vill utöva.
Yrkesverksamma bildkonstnärer är till övervägande del frilansare.
Utställningsuppdrag är vanligt förekommande, liksom uppdrag med konstnärlig
gestaltning i offentliga och privata miljöer, både som fast utsmyckning i
samband med byggnationer och genom försäljning av lös konst – målningar,
skulpturer, textila verk m.m. Stat, kommuner och landsting är vanliga
uppdragsgivare/beställare. Bildkonstnärer arbetar även som konsulter och
projektledare i projekt med varierande innehåll, t ex i samband med byggnationer
eller projekt med pedagogiskt innehåll. Sedan flera år tillbaka sker en stark
utveckling mot en breddad arbetsmarknad för bildkonstnärer där deras kompetens
som kreatörer efterfrågas i vid mening såväl inom det offentliga som inom det
privata näringslivet.
Bildkonstnärernas avtalsmarknad är svag och outvecklad och konstnärerna har en
generellt sett mycket svag förhandlingsposition. Detta är dels en effekt av den
hårda konkurrensen på området där få har möjlighet att försörja sig på sin
konst, dels en effekt av en utbredd attityd i samhället om att konstnärer inte behöver ersättas för sin prestation.
Bristerna i bildkonstnärernas avtalsmarknad är en viktig orsak till att gruppen
har de lägsta inkomsterna av alla konstnärsgrupper, ett förhållande som är
belagt i ett flertal statliga utredningar.
Muntliga avtal är vanligt förekommande och ofta tas mycket liten hänsyn till
den faktiska arbetsprestationen bakom tillkomsten av ett konstverk. Som exempel
kan nämnas att statliga myndigheten Moderna Museet vid upprepade tillfällen
slutit muntliga avtal med konstnärer som ställt ut i museet till en ersättning
som i flertalet fall måste betraktas som oskälig i relation till arbetsinsatsen.
I samband med förvärv av konstverk har museet också ställt krav att
upphovsrätten skall överlåtas till museet. Försök till friköp förekommer även
när konstverk utförs på beställning. Stockholms läns landsting har erbjudit
konstnärer avtal där lanstinget vill ha fri nyttjanderätt till inköpta konstverk
utan att konstnären kompenseras för detta.
Inskränkningarna i 2 kap URL 23 och 24 §§ urholkar i stor utsträckning
bildkonstnärernas rättigheter vilket leder till en allmänt bristande respekt för
deras upphovsrättsliga skydd, inte minst i fråga om avbildning av konstverk på
allmän plats. I likhet med fotografer har bildkonstnärer också problem med
namnangivelserätten, framför allt konstnärer med verk i det offentliga rummet
eftersom avbildning kan ske fritt med stöd av inskränkningen i § 24.
Konsthantverkare och formgivare arbetar i regel som egenföretagare och tar
frilansuppdrag som formgivare åt större företag verksamma inom framför allt
glas-, textil- och porslinsformgivning. De har en svag förhandlingsposition
gentemot stora bolag som Kosta Boda, Orrefors m fl. Normalt utgår en
tidsbegränsad royalty under tio år. Ofta ingår alla rättigheter samt äganderätt
till skisser och modeller i överlåtelsen till företaget, en sammanblandning av
upphovsrätt och äganderätt.
Det är vanligt att uppdragsgivare vill knyta till sig formgivare genom avtal med
konkurrensklausuler, med innebörden att formgivaren inte kan ta andra uppdrag
eller sälja från egen ateljé. Trots det har formgivaren ingen garanti för att få
nya uppdrag från uppdragsgivaren. Det är också vanligt att uppdragsgivare köper
på sig rättigheter som de inte behöver, t ex rätt att avbilda verket. Det leder
till att formgivare inte har rätt till kompensation när deras verk avbildas i
t.ex. heminredningstidningar och liknande publikationer.
Om friköpsavtal blir vanliga kommer det att leda till att konstverk blir inlåsta
och inte kan användas av allmänheten, eftersom ingen vet var rättigheterna skall
inhämtas. Lösningen är att stärka konstnärens/formgivarens roll vid
beställning/uppdrag och föreskriva att överlåtelser av upphovsrätt endast får
ske i den omfattning som är motiverat av beställningen/uppdraget samt att
bevisbördan för detta ligger hos beställaren/uppdragsgivaren.
Tonområdet (tonsättare och kompositörer)
Inom musikbranschen är det vanligt förekommande att upphovsmän överlåter vissa
av sina rättigheter till musikaliska verk, s.k. förlagsrättigheter, till
musikförlag. Enligt sedvanliga förlagsavtal som träffas i samband därmed åtar
sig musikförlaget att förlägga upphovsmannens musikaliska verk, vilket normalt
innebär att musikförlaget åtar sig att verka för att det musikaliska verket
görs tillgängligt för allmänheten i grafisk form, genom offentligt framförande,
genom synkronisering eller genom mekanisering på annat sätt (t.ex. genom
kommersiell inspelning). I gengäld upplåter upphovsmannen alltså de s.k.
förlagsrättigheterna till verket till musikförlaget.
TV-bolag, reklambyråer och produktionsbolag beställer t.ex. reklammusik eller
jinglar och har sedan fem-tio år tillbaka börjat kräva samtliga rättigheter för
musiken - i princip friköp vid s k beställningsverksavtal. Ersättningarna har
dock inte blivit högre när man har ändrat exploateringsform utan i praktiken
gått ned. När TV4 kontrakterar upphovsmän för att komponera t.ex. vinjett- och
bakgrundsmusik för exempelvis användning som jinglar mellan programmen,
bakgrundsmusik till egenproducerade program, vinjettmusik till Nyheterna etc. så
innehåller uppdragsavtalet villkor som innebär att upphovsmannen överlåter alla
sina upphovsrättigheter till TV4. TV4 är vid sidan av Sveriges Television SVT
de enda TV-kanalerna i Sverige som har markbundna sändningar och i särklass
störst andel egenproducerade program. Någon förlagsverksamhet bedrivs inte av
TV4. De rättigheter som överlåtits av upphovsmannen till TV4 administreras i
stället enligt uppgift av Sony/ATV Music Publishing Scandinavia AB.
Musikupphovsmannens huvudsakliga inkomstkälla är STIM-ersättning för offentligt
framförande. Resultatet av TV4:s ”icke-seriösa” förlagsverksamhet har i
praktiken varit att varje gång den beställda musiken spelats har TV4 fått
tillbaka en del av de pengar de just betalat till STIM för rätten att använda
musiken i sändningarna.
SKAP anmälde för c:a ett år sedan TV4 till Marknadsdomstolen för de oskäliga
beställningsverksavtal de träffar med upphovsmännen där de tilltvingar sig
förlagsrättigheterna. Detta angreps av SKAP med stöd av lagen om oskäliga
avtalsvillkor mellan näringsidkare, den s k avtalsvillkorslagen. En oenig
marknadsdomstol avkunnade den 15 november 2006 sin dom i målet SKAP mot TV4.
Domstolen fann det inte oskäligt att TV4 begär att upphovsmannen i samband med
beställningsuppdrag måste överlåta sina förlagsrättigheter till TV4. I praktiken
innebär detta att upphovsmannen tvingas betala 33 procent av sina STIM-inkomster
för verket till TV 4 för att få jobbet. Det förefaller som om SKAP härmed uttömt
alla nationella rättsmedel för att med stöd av svensk lag hjälpa upphovsmännen i
deras relation gentemot tv-bolagen i det här fallet.
När det gäller redan inspelad musik verkar reklambyråer/produktionsbolag hellre
stjäla, än be om lov vid nyttjande av verk. Det är i många fall dyrt att
licensiera dessa rättigheter. Därför använder man sig i stor utsträckning av ”soundalikes”,
d v s musik som låter som t ex en känd låt med Beatles. En av anledningarna till
att reklambyråer hellre stjäl än frågar om lov är att skadeståndsnivåerna för
upphovsrättsintrång och denna typ av snyltande är för låga vilket har lett till
att detta beteende har blivit ”normaliserat” i reklambranschen. Skadestånden är
så låga att det faktiskt lönar sig att betala skadestånd istället för en lovlig
licens.
Problemen för populärmusikupphovsmännen är framförallt s k friköp och att de har
svårt att hävda sig i avtalssituationer. De har inte en realistisk möjlighet att
gå till domstol för att få avtalen prövade, eftersom de sällan har resurser
eller rättskydd som täcker en eventuell process. Även s k inlåsning av
rättigheter utgör problem för kompositörer och tonsättare
Musikerområdet (musiker och artister)
Stora förändringar har på senare år skett på musikernas arbetsmarknad. Tidigare
var musikerna i högre grad arbetstagare där kollektivavtalen har stor betydelse.
Numera är gruppen frilansande musiker större. Uppgörelser om inspelningar och
upphovsrätt träffas i större utsträckning utanför kollektivavtalets ramar. Det
är vanligt att arrangörer på den gängse arbetsmarknaden för orkestrar och
musiker kräver faktura på beloppet. På så sätt kringgås formellt träffade
kollektivavtal även om de kollektivavtal som finns har en viss normgivande
effekt.
På den gängse musikerarbetsmarknaden kommer man sällan in på upphovsrättsfrågor,
utan det är liveframträdandet som är i fokus. Däremot kommer
upphovsrättsfrågorna in när radio och TV gör direktsändningar av
liveframträdanden.
Kollektivavtalen spelar fortfarande stor roll för studioinspelningar. Men
studioinspelningar där man engagerar musiker till en studio som arbetsgivare har
minskat. Produktionskontrakt kan variera alltifrån att fonogrambolaget tar det
avgörande initiativet och har ansvaret för allt, till att en fristående
producent har det, till att orkestrar och solister själva står för allt fram
till ’master’ och överlåter en färdig ’master’ till ett distribuerande/exemplarframställande
företag.
Det är egentligen den som tar initiativet till den första
framställningen/inspelningen som utlöser rättigheterna. Men i det slutliga
kontraktet försöker många gånger det distribuerande/ exemplarframställande
bolaget att tillskansa sig alla rättigheter, t ex ett skivbolag. Det kan
konstateras att den del av branschen som i praktiken utmynnar i royaltybaserade
avtal utanför kollektivavtalsområdet tilltar mer och mer och den sysselsätter
allt fler.
I de flesta grammofonavtal finns ingen utgivningsplikt från grammofonbolagens
sida. Man skapar istället avtalsförhållanden med otroligt invecklade
optionssystem, där bolagen binder upp artisten på lång sikt. Avtalsförhållandet
är svårt för artisten att ta sig ur. Risk finns för inlåsningseffekter eftersom
det samtidigt finns en konkurrensklausul som säger att artisten inte får ge ut
nyinspelningar förrän 5-10 år efter avtalets utgång. I värsta fall blockerar
fonogrambolagen artisten helt och hållet genom att lägga sig på materialet och
alla rättigheter. Skäligheten i sådana klausuler har oss veterligen aldrig
prövats i domstol, men de måste anses oskäliga. Användning av
skiljedomsklausuler är dock vanliga i grammofonavtalen och avskräcker i
praktiken de flesta artister från att driva process. Även för musiker ställer
dessutom presumtionsbestämmelsen i 39 § URL till problem.
Scen/film/TV-området (skådespelare, regissörer, dansare, sångare, dramatiker m
fl)
På scenområdet (teater, film och TV) fungerar avtalsmarknaden relativt väl.
Teaterförbundet har som fackförbund kunnat använda medbestämmandelagen (MBL)
sedan den infördes för att träffa kollektivavtal på de områden där behov finns.
I dessa kollektivavtal regleras även upphovsrätten. Teaterförbundet har i
princip avtal med alla producenter och TV-bolag i Sverige. Fördelen är att dessa
konstnärers motparter till stora delar är inhemska produktionsgrupperingar till
skillnad från motparterna inom t ex musikbranschen.
På liknande sätt som Teaterförbundet reglerar Sveriges Dramatikerförbund via
ramavtal samma område för sina medlemmar. Även för dramatikerna märks det att
ett nytt tänkande från producenterna när det gäller nya rättigheter ofta
aktualiseras i olika förhandlingar. Teaterförbundet och Dramatikerförbundet har
utvecklat nya modeller avseende nyttjanderättsersättning och strävar efter en
flexibilitet när det gäller lösningar för nya nyttjandeformer och avtalsområden.
Detta är en förutsättning för att kunna bibehålla en avtalsreglerad marknad.
Viss oro kan dock skönjas gentemot de nya aktörer som kommer in i branschen, som
inte är vana vid att följa eller träffa kollektiv- och ramavtal och som kan
komma att utnyttja presumtionsbestämmelsen i 39 § URL på ett för konstnärerna
negativt sätt.
På de områden som regleras via kollektivavtal behövs inte 39 § URL för att
tillgodose producenternas intresse. Även om upphovsmanna- och utövarsidan
lyckats avtala bort 39 § på sina traditionella avtalsområden leder denna
lagregel till mer konfliktfyllda avtalsförhandlingar än vad som skulle bli
fallet om den avskaffades eller avgränsades. För enskilda upphovsmän och
utövande konstnärer som engageras via eget företag eller där kollektivavtal
saknas är regeln särskilt problematisk, eftersom konstnärerna även utan regeln
är de svagare avtalsparterna.
Avtalsvillkoren för enskilda upphovsmän och utövande konstnärer har således
försämrats väsentligt inom många konstnärsområden sedan 3 kap URL infördes.
Försämringen har varit som kraftigast de senaste tio-femton åren och beror
främst på brister i 3 kap URL.
Genom det analysarbete som KLYS bedrivit inom olika konstområden har ett antal
avtalsrelaterade problem identifierats som är gemensamma för de olika
konstnärsgrupperna. Följande problem drabbar i princip alla konstnärliga
yrkesgrupper i avtalssammanhang (på de områden där det finns ram- eller
kollektiva avtal ser situationen något bättre ut, jfr ovan):
- Motparten försöker få till stånd långtgående, breda rättighetsupplåtelser,
ofta totalupplåtelser eller s k friköp till en engångsersättning.
- I samband därmed samlar motparten på sig rättigheter de inte tänker utnyttja,
vilket leder till s k inlåsning av rättigheter.
- Otydliga avtal upprättas där nyttjandeformer inte specificeras och där
lagterminologi och begreppsapparat missbrukas. Detta gäller framför allt på nya
användningsområden. På vissa områden är det också fortfarande vanligt med
muntliga avtal.
- Det avtalas om låga, oskäliga ersättningar; t ex avspeglas inte omkostnader
för konstnärlig verksamhet i avtalen.
- Det utgår vanligtvis ingen ytterligare ersättning om verket blir en succé
eller bestseller.
- Avtalen innehåller långa avtalstider som binder upp upphovsmannen/den utövande
konstnären, ibland med konkurrensklausuler. Det är ofta svårt för den enskilde
att ta sig ur ett sådant avtalsförhållande.
- Den enskilde upphovsmannen eller utövande konstnären har normalt inte tid,
kunskaper eller ekonomiska resurser att gå till domstol för att pröva ett avtals
skälighet. Denne vill heller inte, av naturliga skäl, stöta sig med sin motpart.
Om upphovsmannen eller den utövande konstnären trots allt går till domstol och
vinner är de ersättnings- och skadeståndsnivåer som döms ut mycket låga.
- Vanligt med bristande redovisningar av royalty och andra nyttjanderelaterade
ersättningar samt sena och/eller glesa utbetalningar av dessa.
- Ovilja bland vissa motparter att träffa ramavtal, standardavtal och
kollektivavtals-liknande avtal. Men även när sådana finns väljer många motparter
att inte följa dem och träffar istället separata överenskommelser.
- Internationella influenser leder till att en främmande begreppsapparat som
inte passar svenska förhållanden letar sig in i svenska avtal, många gånger till
nackdel för upphovsmannen eller utövaren.
- Agentavtal där agenten kan ta upp till 30-50 % av upphovsmannens eller
artistens royaltyintäkter.
- Risk för dubbelöverlåtelser och svårigheter att spåra vem som innehar
rättigheter, t ex vid konkurser.
- Presumtionsbestämmelsen i 39 § URL drabbar upphovsmän (ej musikupphovsmän) och
utövare på filmområdet särskilt hårt och bidrar till deras underlägsna
ställning. Detta är extra tydligt när det kommer in nya aktörer i branschen, som
det inte finns några kollektiva avtal med och den skapar onödig spänning i
avtalsförhandlingar.
Ett lämpligt och väl fungerande sätt att tillvarata upphovsmäns rättigheter i
vissa avtals-sammanhang samtidigt som användarnas/konsumenternas/motparternas
intressen tillgodoses är olika typer av avtalslicensordningar. Avtalslicensen är
typisk för nordisk rätt och innebär att innehållet i ett avtal, som en
organisation som företräder upphovsmän eller utövande konstnärer på ett visst
område har ingått med en nyttjare, utsträcks till att omfatta även upphovsmän
eller utövande konstnärer som inte är medlemmar i den avtalsslutande
organisationen. Den enskilde upphovsmannen har dock i de flesta fall rätt att
meddela förbud mot utnyttjandet. Avtalslicensen garanterar både tillgången till
verk och prestationer och att en fastställd ersättning utgår till upphovsmännen
eller de utövande konstnärerna efter förhandlingar mellan parterna.
Den möjlighet som EU:s Infosocdirektiv ger medlemsstaterna att utvidga
avtalslicens-systemen bör utnyttjas i Sverige. KLYS anser att regeringen bör se
över frågan om nya avtalslicensordningar och införa ytterligare sådana där
kollektiv licensiering är att föredra, t ex på radio- och TV-området. En
utveckling av avtalslicensmodellen ser KLYS som ett komplement till de reformer
i kap 3 URL som vi föreslår nedan.
För att garantera en framtida effektiv, modern, balanserad och väl fungerande
upphovsrättslig avtalsmarknad, som på ett rimligt sätt skyddar den enskilde
upphovsmannen eller utövaren, är det nödvändigt att anpassa nuvarande
upphovsrättslagstiftning till dagens krav och behov.
KLYS vill därför se följande förändringar i 3 kap URL samt i eventuell annan
lagstiftning som berör upphovsmannens och den utövande konstnärens ställning som
avtalspart för att komma till rätta med de gemensamma problem för konstnärer som
angivits ovan. Eftersom särskilt skyddsbehov föreligger på området skall
reglerna vara tvingande beträffande såväl vissa bestämmelser i enskilda avtal
som skyldighet för viss part att förhandla. De skall dessutom komma samtliga
kategorier av upphovsmän och utövande konstnärer till del.
1. En tydligare distinktion görs mellan termen ’överlåtelse’ och termen
’upplåtelse’ i 3 kap URL.
2. Specifikationsprincipen, som gäller vid tolkning av upphovsrättsliga avtal,
skrivs in i 3 kap URL.
3. En jämkningsregel om oskäliga avtalsvillkor vid rättighetsförvärv återinförs
i 3 kap URL med en vidhängande s k bestseller- eller succéregel.
4. En regel införs om att en förvärvares eventuella exklusivitet hävs om denne
inte inom skälig tid utnyttjat sin förfoganderätt genom att t ex tillgängliggöra
verket eller prestationen för allmänheten.
5. En förhandlingsrätt införs för representativa konstnärsorganisationer som
företräder upphovsmän och utövande konstnärer.
6. Implementeringen av artikel 4 i EU-direktivet om uthyrnings- och
utlåningsrätt utvecklas i 3 kap URL så att den rätt till ersättning som
direktivet föreskriver säkerställs genom att den görs gällande genom
upphovsmännens och de utövande konstnärernas egna upphovsrättsorganisationer
samt att principen om kollektiv förvaltning av sådan s k oeftergivlig
ersättningsrätt utvidgas till att omfatta även andra konstnärsgrupper,
verkskategorier och användningsområden än de EU-direktivets artikel 4 avser.
7. Förlagsavtalsreglerna 31-38 §§ i 3 kap URL avskaffas och ersätts med
lagregler anpassade för dagens förhållanden som även skall omfatta andra verk
och prestationer samt andra upplåtelseformer än de som förlagsavtalsreglerna
begränsar sig till i enlighet med KLYS förslag.
8. En hänvisning från 45 § URL till de nya reglerna i kap 3 URL införs som
jämställer utövande konstnärer med upphovsmän i dessa hänseenden.
9. Presumtionen i 39 § 3 kap URL avskaffas eller avgränsas.
Utveckling och motivering av KLYS ändringsförslag:
1. Upphovsrätten, både den ekonomiska och den ideella delen, innehas alltid från
början av upphovsmannen eller den utövande konstnären. De ekonomiska
rättigheterna kan sedan enligt 27 § URL helt eller delvis ’överlåtas’. Det skall
dock framhållas att upphovsrätten aldrig i sin helhet kan överlåtas, eftersom
den ideella delen av upphovsrätten endast kan ’efterges’ i begränsad omfattning
enligt 3 § URL. Men valet av terminologi i lagtexten – termen ’överlåtelse’
används i princip genomgående i kap 3 – leder tyvärr till onödiga
totalöverlåtelser eller s k friköp av de ekonomiska rättigheterna, där motparten
samlar på sig rättigheter de inte tänker utnyttja, vilket leder till inlåsning
av rättigheter. KLYS anser därför att en tydligare distinktion bör göras i
lagtexten mellan begreppet ’upplåtelse’ och begreppet ’överlåtelse’. Huvudregeln
skall vara att upphovsmannen eller den utövande konstnären endast upplåter de
rättigheter som uttryckligen angivits i avtalet i enlighet med
specifikationsprincipen och som är avsedda att nyttjas av motparten. Se punkten
2.
2. Eftersom det är mycket vanligt att otydliga avtal upprättas – framför allt på
nya användningsområden - där nyttjandeformer inte specificeras och där
lagterminologi och begreppsapparat missbrukas till nackdel för upphovsmannen
eller den utövande konstnären föreslår KLYS att den s k specifikationsprincipen,
som gäller vid tolkning av upphovsrättsliga avtal, kodifieras genom att
uttryckligen skrivas in i 3 kap URL, till skydd för den typiskt sett svagare
parten, d v s den enskilde upphovsmannen eller utövande konstnären.
Specifikationsprincipen innebär att de delar av upphovsrätten som inte enligt
vad som framgår av avtalet har överlåtits eller upplåtits anses stanna kvar hos
upphovsmannen eller den utövande konstnären. Den praktiska innebörden är att
oklara avtal skall tolkas restriktivt till upphovsmannens eller den utövande
konstnärens fördel och att dennes motpart får bära risken för otydligheter i
avtalet. Principen har en lång tradition i nordisk rätt och i den norska och
danska upphovsrättslagen finns den direkt uttryckt i lagtext (jfr 39 a § i den
norska samt 53 § 3 st i den danska upphovsrättslagen). Inom upphovsrätten råder
en nordisk rättslikhet som bör byggas vidare på även när det gäller kodifiering
av rättsprinciper. Jämförelse kan också göras med annan svensk
skyddslagstiftning såsom den svenska lagen om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, där det finns avtalstolkningsregler till skydd för
konsumenten. I den lagens 10 § finns en bestämmelse som innebär att ett oklart
avtalsvillkor, som inte varit föremål för individuell förhandling, skall tolkas
till konsumentens förmån.
3. Det är mycket svårt för en enskild upphovsman eller utövande konstnär att i
efterhand komma till rätta med ett avtalsvillkor om nyttjande av ett verk eller
en prestation, som är orättfärdigt eller inte kan anses rimligt. Vanligtvis
utgår inte någon ytterligare ersättning till denne om verket eller prestationen
blir en bestseller eller succé. En upphovsman kan t ex ha överlåtit sin rätt
till verket mot en liten engångsersättning när det sedan visar sig att verket
blir en succé. En annan situation som kan vara orättfärdig är den när rätten
till ett verk överlåtits och nya metoder för nyttjande tillkommit, som parterna
inte kunnat förutse vid avtalstillfället.
Tidigare innehöll URL en jämkningsregel (i dåvarande 29 §) som innebar att ett
avtalsvillkor fick jämkas om tillämpningen av det uppenbarligen skulle vara
stridande mot god sed på upphovsrättens område eller på annat sätt otillbörligt.
Syftet med regeln var att skydda den enskilde upphovsmannen och utövande
konstnären, som enligt bestämmelsens förarbeten vanligen torde vara den svagare
parten. I förarbetena sägs vidare att en sådan generalklausul i URL bör
tillämpas i sådan omfattning att upphovsmän och utövande konstnärer erhåller
’nödigt skydd’. Denna regel upphävdes dock 1976 och istället hänvisades
upphovsmän och utövande konstnärer till den allmänna generalklausulen i 36 §
avtalslagen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor. Slopandet av de särskilda
jämkningsreglerna i olika speciallagstiftningar (det fanns jämkningsregler i
jordabalken, skuldebrevslagen, upphovsrättslagen m fl) var en
lagstiftningsteknisk förenklingsåtgärd. Redan när reformen skulle genomföras
uttryckte dock konstnärsorganisationerna en oro för vad ett slopande av
jämkningsregeln i URL skulle innebära för enskilda upphovsmäns och utövande
konstnärers avtalsposition.
Inte heller de regler om oskäliga avtalsvillkor som finns i lagen om
avtalsvillkor mellan näringsidkare, den s k avtalsvillkorslagen, ger något
vidare skydd för en enskild egenföretagande upphovsman eller utövande konstnär.
Nyligen prövades lagen i ett mål i Marknadsdomstolen (dom 2006:30) mellan TV4
och SKAP, när det gäller avtalsvillkoret från TV4 att upphovsmän i samband med
beställningsuppdrag tvingas överlåta sina förlagsrättigheter till TV4 i samband
med uppdrag att skapa musik. Jfr avsnittet om Tonsättare och kompositörer ovan.
Marknadsdomstolen gjorde bedömningen att upphovsmannen i det här fallet inte
typiskt sett intar en underlägsen ställning i förhållande till TV4 när det
gäller det ifrågavarande avtalet. En ledamot i Marknadsdomstolen var dock
skiljaktig och kom fram till slutsatsen att avtalsvillkoret var oskäligt och att
upphovsmannen typiskt sett intar en underlägsen ställning i förhållande till
TV4.
36 § avtalslagen och avtalsvillkorslagen har således inte inneburit någon
tillfredsställande garanti för att den typiska obalans i styrkeförhållandena på
den upphovsrättsliga avtals-marknaden justeras till förmån för upphovsmän och
utövande konstnärer. Det finns endast ett fåtal rättsfall att hänvisa till
eftersom upphovsmän och utövande konstnärer har begränsade möjligheter att få
sin sak prövad i domstol, domstolarna är restriktiva med att tillämpa
jämkningsreglerna och reglerna är inte i första hand ägnade åt att ge
konstnärligt verksamma stöd i avtalsförhandlingar. Detta trots att lagstiftaren
klart uttalade att man inte hade för avsikt att försämra upphovsmannens
rättsliga ställning när 29 § URL inlemmades i 36 § avtalslagen. Därför skulle en
särskild jämkningsregel i 3 kap URL vara att föredra och innebära ett mer
effektivt och preventivt skydd för den enskilde upphovsmannen eller utövande
konstnären i olika avtalssituationer.
Även här kan jämförelse göras med konsumentens ställning enligt konsumenträtten,
som ger den typiskt sett svagare parten ett mycket starkare skydd i olika
avtalssituationer än vad upphovsrättslagen ger den typiskt svagare parten på
upphovsrättens område.
KLYS föreslår ett återinförande av en jämkningsregel i 3 kap URL som även skall
innefatta en möjlighet för upphovsmannen eller den utövande konstnären att, i
fall verket eller prestationen blir en bestseller eller succé, få ytterligare
ersättning i relation till det ökade nyttjandet. Samverkansmomentet mellan våra
förslag motiverar också att en jämkningsregel återinförs i URL.
4. En regel införs som innebär att om förvärvaren av en rättighet till ett verk
eller en prestation inte inom skälig tid utnyttjat de i avtalet upplåtna
förfoganderättigheterna genom att t ex tillgängliggöra prestationen för
allmänheten eller spela in den så går rättigheterna tillbaka till upphovsmannen
eller den utövande konstnären som kan gå till en annan användare, t ex annat
bokförlag, skivbolag eller annan filmproducent. Regeln skall syfta till att
förhindra negativa inlåsningseffekter. En förvärvares eventuella exklusivitet
föreslås således brytas efter en viss tid, s k karenstid. Bestämmelsen föreslås
ersätta eller komplettera nuvarande 30 §, 33 § och 40 § URL.
5. För att få till stånd rimliga upplåtelseavtal på upphovsrättsområdet och för
att de förstärkningar i kap 3 URL som föreslås av KLYS i denna skrivelse skall
bli en realitet för den enskilde upphovsmannen och den utövande konstnären
föreslår KLYS att en lagstiftad förhandlingsrätt införs. En sådan
förhandlingsrätt skall gälla mellan representativa parter inom alla
konstområden, såväl upphovsmanna- som utövarföreträdare och deras motparter (t
ex mellan en konstnärsorganisation och en sammanslutning av producenter) om
överenskommelser om avtalsvillkor. Förslaget skall således vara
konstnärsområdesneutralt. En förhandlingsrätt skall ge stöd till berörda parter
att träffa avtal. Det blir härigenom parterna själva som tar ansvar för att
upplåtelserna regleras i detalj och på ett rimligt sätt. Sålunda garanteras att
lagstiftningen blir hållbar över tiden, samtidigt som organisationernas och
därigenom den enskilde konstnärens ställning som förhandlingspart stärks och
säkerställs.
Förhandlingsrätten skall fungera som ett incitament för att få till stånd
avtalsförhandlingar samt fungera som stöd under själva avtalsförhandlingen. Den
skall syfta till att skapa balanserade avtalsförhållanden och därmed resultera i
rättfärdiga avtalsvillkor, utan att parterna tvingas ta omvägen om kostsamma och
utdragna domstolsprocesser.
En lagstiftad förhandlingsrätt skulle råda bot på många av de brister i dagens
reglering av upphovsrättens övergång som redovisats i denna skrivelse. Förslaget
är marknads-befrämjande och kommer att leda till fler branschavtal, eftersom det
ger stöd för standardisering av avtal på den upphovsrättsliga marknaden. På så
sätt skapas bättre förutsebarhet och därmed en bättre balans mellan de olika
parterna på marknaden. En sådan ordning skulle också ansluta till svensk
avtalstradition. Det skall framhållas att det finns en god beredskap inom de
olika konstnärsorganisationerna att ta sig an förhandlingsuppgiften.
I sammanhanget kan pekas på 1981 års lag om medling i vissa upphovsrättstvister,
den
s k medlingslagen, som fr o m den 1 juli 2005 är tillämplig på alla
avtalslicensregler i URL. Om en förhandling om ingående av ett avtal som utgör
en förutsättning för en avtalslicens inte leder till något resultat, kan vardera
parten påkalla medling enligt medlingslagen.
De hittillsvarande erfarenheterna av medlingslagen, som tillämpats endast i ett
fåtal fall (t ex på fotokopieringsområdet), är positiva, vilket även bör kunna
bekräftas av upphovsmännens motparter i dessa fall. Lagens funktion i övrigt har
framför allt varit att genom sin förekomst vara pådrivande till att avtal
träffas.
Tilläggas skall att man i EU-kommissionens studie från maj 2002 (Study on the
conditions applicable to contracts relating to intellectual property in the
European Union.) kommer till slutsatsen att ’kollektiv förhandling kanske
erbjuder den enda garantin för att upphovsmäns och utövande konstnärers
intressen beaktas på ett rimligt sätt när det är dags att bestämma
ersättningsnivån’.
Det råder en interrelation mellan KLYS olika förslag (punkten 1- 9) och vi anser
att ett förhandlingsstöd i lag behövs för att de övriga förslagen skall kunna
förverkligas. Det bör således finnas en lagstadgad rätt för parterna på den
upphovsrättsliga avtalsmarknaden att träffa avtal. Att närmare utforma en sådan
lagstadgad förhandlingsrätt bör ingå i det uppdrag till den kommande utredningen
om en översyn av 3 kap URL som regeringen aviserat.
6. I samband med införlivandet av EU:s uthyrnings- och utlåningsdirektiv i
svensk rätt infördes en regel i 29 § URL som gäller i fråga om överlåtelse av
rätten till uthyrning av ljudupptagningar och videogram. Regeln innebär en rätt
till ersättning för upphovsmannen eller den utövande konstnären som inte kan
avtalas bort med bindande verkan, en s k oeftergivlig ersättningsrätt. Regeln
skall motsvara artikel 4 i direktivet, som är avsedd att tillförsäkra upphovsmän
och utövande konstnärer på film- och fonogramområdet en oeftergivlig rätt till
skälig ersättning vid uthyrning till allmänheten. Motivet till den oeftergivliga
ersättningsrätten är upphovsmännens och de utövande konstnärernas ställning som
de typiskt sett svagare parterna i förhållande till sina motparter.
Regeln gäller sådana fall då en upphovsman eller en utövande konstnär överlåtit
sin uthyrningsrätt till en producent av sådana inspelningar som omfattas,
oavsett om överlåtelsen har skett till producenten med stöd av presumtionsregeln
i 39 § URL eller på något annat sätt. Artikel 4 i EU-direktivet har dock
införlivats i 29 § URL på ett sådant sätt att upphovsmannen och den utövande
konstnären inte kan göra sig nytta av bestämmelsen, eftersom den utgår från den
orealistiska föreställningen att en upphovsman eller utövande konstnär, som i
ett första avtal inte har förmått att hävda sin rätt till ersättning för ett
specifikt nyttjande, därefter i ett senare skede ensam skulle ha den förmågan.
Redan ombudskostnader för att genomföra en kartläggning av det nyttjande som
faktiskt kan ha skett gör en sådan åtgärd, av ekonomiska skäl, i princip omöjlig
för den enskilde upphovsmannen eller utövande konstnären att ta itu med.
Under de nästan tio år som denna lagstiftning varit i kraft finns det
fortfarande inget exempel på att den rätt som den enskilde kan göra gällande
enligt 29 § URL i praktiken har använts. KLYS anser därför att Sverige bör
arbeta vidare med den implementering av artikel 4 i EU:s uthyrningsdirektiv som
skett i 29 §. Den oeftergivliga ersättningsrätten enligt direktivets artikel 4
skall enligt KLYS verkställas genom kollektiv förvaltning. Upphovsmannen eller
den utövande konstnären anförtror därmed förvaltningen av sin ersättningsrätt
till en upphovsrättsorganisation som företräder dennes intressen. Uthyraren
åläggs samtidigt skyldighet att redovisa samt att erlägga ersättning till
upphovsmännen och de utövande konstnärerna för sin uthyrningsverksamhet.
Ersättningskrav mot uthyraren skall riktas endast av eller genom en organisation
som företräder ett flertal upphovsmän eller utövande konstnärer.
Denna princip om kollektiv förvaltning av s k oeftergivlig ersättningsrätt bör
enligt KLYS även tillämpas för andra slags verk och prestationer samt för andra slags
användningar som sker i förvärvsverksamhet än dem som artikel 4 i uthyrnings-
och utlåningsdirektivet begränsar sig till. En oeftergivlig rätt till skälig
ersättning för olika utnyttjanden som har praktisk eller ekonomisk betydelse för
upphovsmannen eller den utövande konstnären är nödvändig för att stärka dennes
ställning som kontraktsslutande part, särskilt mot bakgrund av alla de
användningsmöjligheter av verk och prestationer som den digitala teknologin
erbjuder.
Den närmare utformningen av hur principen om kollektiv förvaltning av
oeftergivlig ersättningsrätt skall omsättas i URL bör ingå i det uppdrag till
den översyn av 3 kap URL som regeringen aviserat.
7. Som en följd av att nya regler införs enligt ovan föreslår KLYS att de gamla
förlags-avtalsreglerna i 31-38 §§ avskaffas och ersätts med lagregler anpassade
för dagens förhållanden som även skall omfatta andra verk och prestationer samt
andra upplåtelse-former än de som förlagsavtalsreglerna begränsar sig till.
Förlagsavtalsreglerna är i stora stycken obsoleta, de gäller bara en begränsad
grupp upphovsmän samt sätts normalt åt sidan av motparten p g a bestämmelsernas
dispositiva karaktär. Bakom bestämmelserna om förlagsavtal låg till stor del det
s k nordiska normalkontraktet från 1947. Detta har dock upphört att gälla sedan
länge.
8. För att jämställa utövande konstnärer med upphovsmän när det gäller
skyddsreglerna i 3 kap URL föreslår KLYS att en hänvisning från 45 § URL till de
nya reglerna införs. Avsikten är att förslagen skall gälla samtliga kategorier
av konstnärsgrupper såväl upphovsmän som utövande konstnärer. När det gäller
tillgängliggörande av verk och prestationer är skyddsbehovet i stort lika för
upphovsmän och utövande konstnärer. I flera propositioner om upphovsrätt har
uttalats att utövande konstnärer bör ges i princip samma grundbefogenheter som
redan gäller för upphovsmän.
9. KLYS föreslår att den föråldrade presumtionsbestämmelsen i 3:e kapitlets 39 §
URL avskaffas eller avgränsas. 39 § har av filmproducenter kommit att tolkas på
så sätt att ett filminspelningsavtal skulle ge ett filmföretag rätt att göra en
prestation tillgänglig för allmänheten i alla media och att den i praktiken
skulle tvinga till friköp av alla exploateringsrättigheter såvitt inte annat
uttryckligen avtalats i kollektivavtal eller på annat sätt. Detta förhållande är
dock inte klarlagt i rättspraxis och skapar därför stor osäkerhet i
avtalssammanhang på filmområdet. Omfattningen av en rättsupplåtelse som berörs
av bestämmelsen är mycket omdiskuterad. Det är t ex mycket tveksamt om
presumtionen omfattar moderna former av utnyttjanden av film i exemplarform, som
t ex videogramutnyttjande eller spridning av DVD.
Filmbranschens speciella förutsättningar har ansetts motivera presumtionsregeln
i 39 § URL, som skall underlätta rättighetsklareringen vid filmutnyttjanden. En
film innehåller normalt rättigheter till verk och prestationer av en mängd olika
upphovsmän, utövande konstnärer och andra rättighetshavare. Syftet med
bestämmelsen är dels att täcka in risken för uppdykande upphovsmän och utövande
konstnärer som man inte fångat upp i de filmavtal som träffats, dels att fånga
upp nya utnyttjanden inom mediesektorn som man inte kunnat förutse vid
avtalstillfället, så att det skapas trygghet och stabilitet för den som har
investerat i filmen och skall exploatera den.
Upphovsmännens och de utövande konstnärernas möjligheter att inför en
filminspelning hävda sina rättigheter är små. Den snabba förändringen av
distributionsteknik och produktionssituation har också förstärkt verkningarna av
dessa förhållanden. Upphovsmännen och de utövande konstnärerna är hänvisade till
att reglera filmens användning genom förhandling med producenten. Visserligen
har de fackliga organisationerna slutit olika avtal med de stora producenterna
där man lyckats avtalsreglera 39 §. Men producenterna vill i dessa avtal bortse
från de framtida utnyttjanden som kan komma att uppstå, liksom från omfattningen
av dem. Vidare är många mindre filmföretag inte bundna av avtal.
Presumtionsregeln gör det i praktiken omöjligt för den enskilde upphovsmannen
eller utövaren att kunna få skälig ersättning för sin insats under hela den tid
som prestationen är kommersiellt exploaterad.
Presumtionsbestämmelser står inte i överensstämmelse med upphovsrättens bärande
principer och har under senare år bestämt avvisats av WIPO och EU. Den möjlighet
som ges i 39 § till påtvingade överlåtelser bör därför enligt KLYS kraftfullt
inskränkas. I t ex Danmark har från presumtionen bl a undantagits redan
existerande verk, manuskript, dialoger, musikaliska verk, huvudregi samt
utövande konstnärers prestationer. Danmark har en väl fungerande avtalsmarknad
för film, som inte har hämmats av denna ordning. Deras filmindustri är snarast
blomstrande. KLYS anser att en avgränsning enligt dansk modell, skulle kunna
vara ett första steg på vägen när det gäller att ersätta den svenska 39 § URL.
På samma sätt som musikupphovsmännen – musikaliska verk är undantagna från den
svenska presumtionsbestämmelsen - bevisligen kunnat förvalta sin ensamrätt på
ett ansvarsfullt sätt även i filmsammanhang via STIM är utövarna och övriga
upphovsmän både redo och kapabla att hantera sina rättigheter enligt
upphovsrättens grundprinciper.
KLYS anser därför att det berättigade intresse av förutsebarhet i olika
hänseenden som 39 § URL tillgodoser för filmproducenterna, bör kunna lösas på
annat sätt än genom den nuvarande bestämmelsens utformning.
Detta dokument är resultatet av ett omfattande och grundligt inventerings- och
analys-arbete som bedrivits i en särskild arbetsgrupp inom KLYS. De förslag som
inventeringen utmynnar i har föregåtts av noggranna överväganden i KLYS
medlemsorganisationer och är avsedda att ligga till grund för den av regeringen
aviserade översynen av 3 kap URL. Utredningen om en översyn av 3 kap URL bör
syfta till att skapa en bättre balans på den upphovsrättsliga avtalsmarknaden
genom att stärka upphovsmännens och de utövande konstnärernas ställning som
avtalsslutande part.
För KLYS
Karin Enberg
Ordförande