KLYS fick en inbjudan att delta i Samiske Kunstneres Forbunds årsmöte i Karasjok
24-25 mars 2006. Det samiska namnet är Sámi Dáiddačehpiid Searvi och förkortas
SDS. Organisationen ansluter bildkonstnärer, skulptörer, traditionella slöjdare
och konsthantverkare. Eftersom de konstområdena är så centrala i Sameland kan
man säga att SDS har en större tyngd hos samerna än vad bildorganisationerna har
hos oss. SDS har drygt 70 medlemmar, spridda över Norge, Sverige, Finland och
Ryssland.
För tredje året i rad deltog KLYS vid SDS årsmöte, för att på sikt få ett ökat
samarbete med samiska konstnärer. I år hölls mötet i Karasjok i Nordnorge, på
gränsen mot Finland, 45 mils bilresa över Finnmarksvidda. Karasjok är ett
samiskt kulturcentrum med sametingsbyggnad och ett museum med traditionell
samisk konst. I samband med årsmötet invigdes en avdelning för modern samisk
konst.
SDS har först ett allmänt medlemsmöte med friare diskussioner en dag. Sedan är
det årsmöte en och en halv dag. Mycket handlade den här gången om fördelning av
pengar, om olika organ för fördelning, om regler för fördelning.
Hege Annestad Nilsen avgick som ordförande för SDS,
på bilden tillsammans med mötesordföranden Viggo Pedersen.
En stor fråga de senaste åren har varit om samerna skulle satsa på en stor
utställningslokal i Karasjok. En mängd konst finns inköpt av museet och den är i
stor utsträckning magasinerad. Det handlar ytterst om att vara synlig med sin
konst och att få den såld. Det är ett projekt på 6 MKr (norska), bara delvis
finansierat med bidrag. Det kommer inte stora skaror till Karasjok – därför
råder en viss tveksamhet om huruvida de ska satsa på det.
Ett annat sätt att nå ut vore att flitigare arbeta med utbyte med andra aktörer,
inom och utom Sameland. Kunstnerhuset på Svolvaer, en stad på Lofoten i Norge
skulle kunna vara en medaktör. Kanske kan konstnärscentrum, illustratörscentrum
och andra aktörer vara intresserade av ett utbyte? Det kan bli spännande möten.
Samisk kultur kan kontrastera mot vår, göra det tydligare för oss var vi står.
Och samerna har behov av att ta sig ur rollen som museiföremål, samiska
konstnärer vill bli accepterade för sin konst, inte bara för att de
representerar ett minoritetsfolk. Den samiska kulturen har spelat stor roll i
samernas kamp för rättvisa och erkännande. Men fortfarande får de erbjudanden om
att ställa ut på etnografiska museet – ett sätt att oskadliggöra konsten som
inlägg i en diskussion om dagens samhälle.
Förhoppningsvis kan samarbetet mellan SDS och KLYS fortsätta att utvecklas. I
sin handlingsplan som beslutades på SDS årsmöte har de satt upp KLYS bland de
organisationer de har ambitionen att samarbeta med. Och två personer från SDS
har bjudits in till KLYS årsmöte i början av maj. En fråga för samarbete gäller
de nordiska staternas vilja att stödja kultursamarbete. På flera sätt har vi
sett hur de nordiska kulturministrarna tummat på den nordiska kulturpolitiska
modellen. Det är uppenbart att vi måste jobba på nordisk basis för att det
nordiska kultursamarbetet ska fungera bättre. Där ingår Sameland, Island,
Grönland och Färöarna förutom konstnärsråden i Danmark, Finland och Sverige.
Ovanstående ser jag som goda skäl till samarbete. På deras möte sade jag att vi
bör fortsätta hålla kontakt och känna oss fram så att vi kan hitta meningsfulla
frågor att samarbeta runt.
Kopieringspengar är en stötesten. Samikopia får 1 procent av Kopinors
kopieringspengar, samerna är en procent av norska befolkningen. Överföringen
bygger på avtal Samikopia-Kopinor som förnyas med jämna mellanrum. Fördelningen
mellan de samiska konstnärerna följer den norska fördelningsnyckeln. Enligt den
går en mycket stor del av kopieringspengarna till fackboksförfattare. Samikopia
har försökt få fackboksförfattare och skönlitterära författare att diskutera
fördelningen, men det har inte lyckats. På mötet diskuterades att genomföra en
undersökning av vad som egentligen kopieras för att kunna fördela mer rättvist.
Men en undersökning skulle kosta mycket, kanske en halv miljon NKr. SDS avstod.
Ett annat problem är kopieringen i Sverige och Finland där samerna enbart kan
söka stipendier etc på samma villkor som svenska och finska konstnärer.
Samikopia träffade Kopiosto och BONUS-Presskopia förra året för att få en
liknande modell som den norska. Från finskt håll verkade det inte helt omöjligt
men BONUS-Presskopia sade nej. Samikopia har nu uppmanat samekonstnärer att söka
stipendier hos BONUS-Presskopia. Men då ska de söka pengar och bli bedömda
enligt samma mall som övriga svenskar, trots att de har en egen kultur. Hur går
det ihop med kulturell mångfald?
Text och bild Bernt Lindberg
medlem i Föreningen Svenska Tecknare och ledamot i KLYS' arbetsutskott