Närmare 90 personer hade sökt sig till biograf Mauritz på Filmhuset. Mest
upphovsmän förstås, men även skivbolagsfolk, förläggare, pirater och
anti-pirater. Kvällens moderator Per Sinding-Larsen började med ett faktum.
Cirka 600 000 svenskar laddar ner musik och film utan att betala för sig. Och
dessa 600 000 människor fortsätter att ladda ner trots att det är olagligt och
trots att det finns en uppsjö legala betalsajter. Per Sinding-Larsen ställde en
fråga till publiken: "Hur tycker ni att vi skall gå vidare”, och gav sedan tre
huvudalternativ:
1. Vi fortsätter på den inslagna vägen. Fildelning av upphovsrättsskyddat
material skall även fortsättningsvis vara kriminellt och bekämpas av IFPI
(skivindustrins branschorganisation) och andra med polisanmälningar. Med tiden
kommer den illegala fildelningen att marginaliseras.
2. Vi vänder oss bort från kriminaliseringen och polisanmälningarna. Accepterar
fildelningen och försöker istället hitta lösningar som ger
upphovsmän/artister/producenter betalt. Ett möjlighet är att införa en slags
fildelningslicens ungefär motsvarande tv-licensen. Internet-användaren skulle
betala för licensen att ladda ner och upp i fildelningsnätverk genom en
påläggsavgift på bredbandsräkningen. I Frankrike driver musiker/artist-organisationerna
Adami och Spedidam en kampanj för en licens, och menar att musikerna skulle
tjäna mer på ett sådant system än vad de tjänar på försäljningar i i-Tunes.
Frågan är också uppe för diskussion i det franska parlamentet.
3. Likt alternativ 2 vända oss bort från kriminaliseringen, men istället för att
införa en fildelningslicens låter vi all nedladdning vara gratis. Istället bör
man satsa på att hitta nya kommersiella lösningar som gratisnedladdarna
frivilligt hittar till.
Genom handuppräckning blev det tydligt att de flesta var osäkra. En tydlig
illustration över hur komplex frågan, även för professionellt verksamma i
musikbranschen.
Per Sinding-Larsen gick sedan över till kvällens panel som bestod av:
Ludvig Werner, styrelseordförande IFPI
Mattias Lövkvist, grundare och ägare, skivbolaget Hybris
Jan Granvik, ordförande Musikerförbundet
Lars Ilshammar, historiker med IT som inriktning, styrelseledamot Sveriges Radio
Ludvig Werner försvarade givetvis IFPI:s anti-piratverksamhet, som både består
av polisanmälningar mot fildelare och informationskampanjer. IFPI hade för
övrigt dagarna innan seminariet polisanmält 15 personer som tillgängliggjort
musik på sina datorer för andra fildelare. Ludvig Werner menade att det borde
vara självklart för hela branschen, för såväl skivbolag och förlag som artister
och upphovsmän, att den gemensamma fienden är piraterna. Han tvekade inte att
kalla den illegala nedladdningen för stöld. Musiklivet ”förblöder när fildelare
stjäl musiken”, menade han.
Ludvig Werner fick omedelbart mothugg från Mattias Lövkvist, som menade att det
snarare är IFPI:s polisanmälningar som är den största faran. Fildelare är i
huvudsak musikentusiaster, menade han, och IFPI:s aktioner alienerar dessa
musikentusiaster. Vad man istället måste göra är att ta vara på Internet- och
musikintresset, uppmuntra det, och leda fildelare till kommersiella tjänster.
Han gav ett exempel från sin egen verksamhet: skivbolaget Hybris framgång bygger
till stor del på fri spridning och fildelning som marknadsföring. Fans, som han
kallade dem, laddar ner cirka 30 000 låtar per månad från Hybris hemsida. Till
det räknar Mattias Lövkvist med att låtarna vidaresprids i fildelningsnätverk så
att det till slut rör sig om cirka 100 000 fritt nedladdade kopior. Om detta
leder till 3 000 skivor säljs under en månad betraktar han det hela som en
lyckad marknadsföringskampanj. Som ett lyckat utnyttjande av fildelarnas
musikintresse. Per Sinding-Larsen frågade Mattias om han skulle resonera på
samma sätt om han var vd för Sony BMG. Det är trots allt skillnad på de
independentbolagens och majorbolagens försäljningsvolymer. Mattias Lövkvist
menade bergsäkert att han skulle resonera likadant. Han skulle kanske inte
använda sig av samma strategi, men han skulle ha samma inställning till att
bejaka fildelarnas musikintresse.
Musikerförbundets ordförande Jan Granvik var angelägen om musikernas rätt till
lön för sin musik, och för rätten att själva bestämma över i vilka sammanhang
musiken distribueras. Han talade dock inte så mycket om anti-piratverksamhet.
Jan Granvik var istället glad för att fler och fler tack vare Internet fått
möjligheten att själva ge ut sin musik. Han ställde sig heller inte helt
avvisande till idén om en fildelningslicens. ”Musikerna skall ha betalt det
finns intäkter”, sade han.
Lars Ilshammar, IT-historiker och styrelseladamot i Sveriges Radio, började med
att bekänna sig till ”Linje 2” ovan, med ironisk blinkning till
kärnkraftsomröstningen för drygt 25 år sedan. Han gjorde en jämförelse med
public service-media. Om public service är något vi vill ha måste vi
naturligtvis på ett eller annat sätt betala för det. Den bästa lösningen, eller
snarare ”den minst dåliga”, är licenssystemet. På samma sätt är nog ett
licenssystem det minst dåliga alternativet för nedladdning och fildelning på
internet. Dessutom har vi i Sverige en tradition av att hitta fungerande
kompromisser. Bredbandslicensen vore en reformlösning ”i svensk anda”, menade
Lars Ilshammar.
IFPS:s Ludvig Werner förklarade sig tveksam till en fildelningslicens. Det
främsta skälet till detta är att skivbolagens/artisterna/upphovsmännens kontroll
över musiken försvinner. På dagens musikmarknad har vi som står bakom musiken
exklusiva rättigheter. Vi kan själva bestämma i vilka sammanhang musiken får
distribueras och vi (skivbolagen) kan kontrollera värdet genom att vi bestämmer
priset på varje skiva/låt. Att släppa denna kontroll vore till vår nackdel,
menade Ludvig Werner. SKAPs ordförande Roger Wallis, som höll en relativt låg
profil under kvällen, invände med att upphovsmännens kontroll ändå går förlorad
i och med att de skriver på kontrakt där de överlåter sina rättigheter till
förlag och skivbolag. Dessutom menade han att det inte är säkert att
upphovsmännen och skivbolagen alltid har samma intresse, och att detta mycket
väl kan vara en sådan fråga. Något som Ludvig Werner till viss del kunde hålla
med om, dock inte vad gäller behovet av att kämpa pirateriet. Där är det
solklart att alla i branschen bör stå enade, menade han.
En skivbolagsdirektör med diametralt motsatt uppfattning är en kanadensare vid
namn Terry McBride. McBride är vd för skiv- och managementbolaget Nettwerk med
artister som Avril Lavigne och Sarah McLachlan. Per Sinding-Larsen ringde upp
Terry McBride, som befann sig i Vancouver, och lät honom förklara en kampanj han
bedriver på sajten savethemusicfan.com. Bakgrunden är ett rättegångsfall i
Texas. Pappan till en 15-årig tjej har blivit stämd av RIAA, den amerikanska
motsvarigheten till IFPI, för att dottern har laddat ner en låt med Avril
Lavigne. Nettwerk har nu lovat att betala familjens rättegångskostnader och
eventuella skadestånd. Terry McBride förklarade att han betraktar fildelarna som
musikfans som helt enkelt använder den bästa tillgängliga teknologin för att
skaffa ny musik. Och det vore otänkbart att låta ett musikfan betala skadestånd
för att ha skaffat sig musik med någon av hans artister. McBride hävdade vidare
att RIAA och IFPIs polisanmälningar håller på att omintetgöra musikbranschens
möjligheter att tjäna pengar på fildelning. Genom att jaga fildelare in i
rättegångssalarna tvingar man in fildelarna i slutna system i vilka det är
betydligt svårare att spåra trafiken, t ex BitTorrent. På så sätt försämrar man
chanserna att applicera betalningssystem på fildelningsnätverken. Och ju längre
underground man driver fildelarna, desto svårare blir det.
På frågan om hur han ställer sig till en fildelningslicens svarade Terry McBride
att han inte bara skulle välkomna den, utan också att han kände sig säker på att
vi inom 10 år har ett sådant system. Det är den enda konstruktiva vägen framåt,
menade han.
Just frågan om var vi står om 10 år fick avsluta paneldebatten. Per
Sinding-Larsen återknöt till de tre alternativ han listade i början av kvällen.
Ludvig Werner var alltjämt fast i sin övertygelse. Han trodde visserligen att
prenumerationstjänster där vi betalar för att lyssna på musik under en viss
period istället för att betala för enheter, så som vi gör i t ex i-Tunes eller i
en traditionell skivaffär, kommer att vinna mer och mer mark. Dessa tjänster
kommer delvis att skapa nya betalningslösningar. Men att alltjämt behålla
kontrollen, de exklusiva rättigheterna, måste vara i fokus. Och: Vi kommer att
fortsätta bekämpa den otillåtna fildelningen med polisanmälningar.
Mattias Lövkvist hoppades och trodde att fildelningen inom tio år kommer att
flöda fritt. Den kommer att fungera som en legal och normaliserad grund på
vilken kommersiella verksamheter kan stå och dra näring ur. Det gäller nu för
kommersiella aktörer att hitta Internets killer app, den kommersiella lösning
som musiklyssnarna verkligen är beredda att betala för. Förmodligen kommer det
inte att handla om försäljning av filer, snarare om communities (t ex Skunk
eller myspace.com). Ett licenssystem bör dock undvikas. Mattias Lövkvist
jämförde en fildelningslicens med kassettersättningen, ”ett system som i stort
bara ger mainstream-artisterna ersättning”. Vi behöver nya lösningar, menade
han, ”inte den gamla världens lösningar applicerade på den nya världen”.
Lars Ilshammar ansåg att talet om den nya världen måste tas med en nypa salt.
Visserligen skapar stora teknologiskiften behov av nya lösningar, men ofta är
det de gamla, beprövade lösningarna som fungerar bäst. Klart är i alla fall att
en kompromiss mellan upphovsrätten och den nya teknologins användare måste komma
till stånd. En fildelningslicens, med vilken man både kontrollerar och bejakar
fildelningen, kan mycket väl vara den bästa, eller ”minst dåliga”, kompromissen.
Jan Granvik hoppas att skivbolagen i dess nuvarande form inom tio år kommer att
ha spelat ut sin roll. Artister och upphovsmän kommer att kunna ge ut mer och
mer i egen regi. Kontrollen över den egna musiken kommer därmed att öka.
Musikerförbundet håller just nu på att utveckla ett system för sådan
försäljning. Förutom detta måste utvecklingen utomlands bevakas noggrant. Om en
fildelningslicens blir realitet någon annanstans måste man fundera på om detta
vore något också för musiker och upphovsmän i Sverige.
Avslutningsvis gick ordet till Hillevi Larsson (s) från riksdagens lagutskott.
Idén om en fildelningslicens, eller ”bredbandsskatt”, ”är en spännande tanke”
och kan mycket väl vara en lösning i framtiden. Intressanta ord, eftersom en
sådan tanke knappast kan rymmas inom den nuvarande upphovsrättslagen. Hennes
kollega Tassos Stafilidis (v) fyllde i med att berätta att lagutskottet saknade
upphovsmannaperspektivet under arbetet med den nya upphovsrättslagen. Från
musikbranschen var det egentligen bara skivbolagens lobbyröster som hördes,
menade han. Visserligen är det oroande om lagstiftare inte förmår inhämta
relevant information utanför lobbyrummen. Samtidigt måste nog Tassos Stafilidis
ord betraktas som berättigad kritik mot upphovsmannakollektivets svaga röst.
Fildelningskvällen den 19 april på Filmhuset målades med breda penseldrag.
Diskussionen var förutsättningslös och skall ses som ett första litet steg
framåt. SKAP avser att återkomma med fler seminarier framöver, då med mer
avgränsade frågeställningar.
Mårten Karlsson
marten@skap.se
För mer information och ståndpunkter:
www.ifpi.se
www.regeringen.se/sb/d/108/a/2685
www.savethemusicfan.com
www.adami.fr