KLYS - Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd

Stockholm den 4 april 2003

KLYS synpunkter över departementspromemorian Ds 2002:56 Hållfast arbetsrätt – för ett föränderligt arbetsliv

Innehåll:

Presentation
Kulturarbetsmarknadens särart
Arbetstagarbegreppet
Tidsbegränsade anställningar
Ett utvidgat skydd för föräldralediga arbetstagare
Kollektivavtal för uppdragstagare

Presentation

KLYS – Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd – är ett samarbetsorgan för 17 konstnärsorganisationer inom områdena ord, ton, scen, bild och eter. KLYS företräder dessa yrkesgrupper i frågor av gemensamt intresse såsom upphovsrätt, arbetsmarknad, skatterätt och socialförsäkringar. KLYS begränsar sig i yttrandet till frågor som rör visstidsanställda och uppdragstagare/egenföretagare.

Kulturarbetsmarknadens särart

Arbetsmarknaden för de konstnärliga och litterära yrkesutövarna är särpräglad. Tillsvidareanställningar är ovanliga och inte alltid önskvärda. Kulturarbetares arbetstillfällen utgörs framför allt av tidsbegränsade anställningar, korta uppdrag och deltidsanställningar, vilket medför att återkommande perioder av arbetslöshet eller inkomstlöshet är vanligt förekommande. Inom bild- och ordområdet är den största delen av konstnärerna F-skattare och således egenföretagare. Men även inom andra konstnärsgrupper tvingas fler och fler att uppträda på arbetsmarknaden som egenföretagare. Uppdrag i egenskap av egenföretagare kombineras ofta med korta anställningar och icke-konstnärliga försörjningsarbeten, s k brödjobb, i form av deltidsarbeten, vilket resulterar i att många kulturarbetare uppträder både som A- och F-skattare. Denna egenföretagande grupp konstnärer faller normalt utanför kollektivavtalsreglerade försäkrings- och pensionsförmåner och de lagstadgade socialförsäkringsförmånerna ger ett dåligt utfall. En förtjänstfull utredning om konstnärernas villkor i dessa sammanhang har gjorts av Anders Forsman i SOU 2003.21 Konstnärerna och trygghetssystemen, som presenterades i början av mars.

Arbetstagarbegreppet

arbetstagarbegreppet och delar utredarnas bedömning att det inte finns skäl att införa någon ny mellangrupp i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är enligt KLYS angeläget att slå vakt om ett vidsträckt arbetstagarbegrepp och att det därvid är motiverat att ta ökad hänsyn till om den arbetspresterande parten är ekonomiskt beroende av huvudmannen. För att möta det behov som föreligger att i kollektiva former reglera villkoren för vissa uppdragstagare finns dock anledning att på ett mer aktivt sätt utnyttja de möjligheter som medbestämmandelagen (MBL) erbjuder vad gäller att få till stånd kollektivavtal för uppdragstagare som har en med arbetstagarna jämställd ställning. KLYS hänvisar på denna punkt till bilagda promemoria där denna fråga utvecklas närmare.

Tidsbegränsade anställningar

KLYS välkomnar utredningens inriktning att begränsa antalet visstidsanställningsformer i lagen om anställningsskydd (LAS), men anser inte att det nu föreliggande förslaget kan ligga till grund för ändrad lagstiftning. Bl a bör tiden för visstidsanställning utan sanktionsmöjligheter begränsas till 12 månader. Det bör också införas ett skydd mot att tidsbegränsade anställningar inte förlängs av skäl som framstår som godtyckliga eller stötande. KLYS avstyrker även den föreslagna sanktionsregeln i form av ett särskilt ekonomiskt vederlag och vill i det sammanhanget peka på att ett sådant system sannolikt skulle komma i konflikt med regelsystemet för arbetslöshetsförsäkringen. KLYS är positiv till förslagen om att förkorta tiden för att upparbeta företrädesrätten från dagens 12 månader till 6 månader samt förslaget om att införa en lagstadgad uppsägningsrätt för arbetstagare med tidsbegränsade anställningar.

Ett utvidgat skydd för föräldralediga arbetstagare

KLYS tillstyrker de förslag i utredningen som handlar om att förstärka de föräldraledigas ställning, men anser att dessa förslag bör kompletteras så att de på ett bättre sätt också fångar in personer med visstidsanställningar. T ex bör den senarelagda uppsägningstiden också omfatta visstidsanställda.

I övrigt vill KLYS hänvisa till sin medlemsorganisation Svenska Journalistförbundets remissyttrande över utredningen, särskilt vad beträffar problemet med utLASning.

För KLYS

Peter Curman, ordförande
genom

Ulrica Källén, förbundssekreterare

Kollektivavtal för uppdragstagare

I den översyn av arbetsrätten som Arbetslivsinstitutet genomfört på uppdrag av regeringen (1) finns en utförlig genomgång av det s k arbetstagarbegreppet. I utredningen konstateras att personer som utför arbete mot ersättning åt någon annan civilrättslig kan delas i två kategorier: arbetstagare eller uppdragstagare. För dessa kategorier gäller olika regelsystem. De arbetsrättsliga reglerna är i princip endast tillämpliga mellan arbetstagare och arbetsgivare. Ett arbetsavtal som är ingånget mellan en arbetstagare och en arbetsgivare är ett anställningsavtal medan det är ett uppdragsavtal om det är ingånget mellan en uppdragstagare och en uppdragsgivare. I ett arbetsavtal som man ännu inte klassificerat brukar kontrahenterna benämnas den arbetspresterande parten och huvudmannen. Arbetstagarbegreppet är tvingande i den meningen att parterna i princip inte förfogar över huruvida den arbetspresterande parten är att anse som arbetstagare eller ej.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen utgår ifrån att arbetstagaren är den svagare parten i ett anställningsförhållande. Genom de arbetsrättsliga lagarna, men också i hög grad genom de kollektivavtal som träffats med stöd av denna lagstiftning, har byggts upp ett omfattande regelverk på arbetsmarknaden. Härigenom finns ett lag- och avtalsreglerat skyddsnät för arbetstagarna som det i regel saknar motsvarighet till i relationen mellan uppdragstagare och uppdragsgivare.

Genom den koppling som finns mellan arbetstagarbegreppet och det skyddsnät som den arbetsrättsliga lagstiftningen innebär har det varit naturligt för de fackliga organisationerna att förespråka ett vidsträckt arbetstagarbegrepp. Av samma skäl har de fackliga organisationerna i regel varit negativa till att i lagstiftningen föra in någon mellangrupp mellan arbetstagare och uppdragstagare. Vid sidan av de uppenbara svårigheter som skulle uppkomma vid gränsdragningarna mellan denna mellangrupp och nuvarande arbetstagare/uppdragstagare finns en oro för att stora grupper som idag faller in under arbetstagarbegreppet istället skulle hänföras till denna nya mellankategori och därigenom få ett sämre arbetsrättsligt skydd än idag. Dessa aspekter har vägt tyngre än de eventuella positiva effekter som ligger i att hänföra vissa grupper som idag kategoriseras som uppdragstagare till en ny mellangrupp.

Också Arbetslivsinstitutet kommer i sin översyn fram till att det inte finns skäl att införa någon ny slags mellangrupp i den arbetsrättsliga lagstiftningen. I utredningen görs en grundlig genomgång både av internationella erfarenheter och av den svenska rättspraxisen. Utredarnas slutsats är att även om det inte är motiverat med någon ändring av lagstiftningen så bör rättspraxisen vad gäller arbetstagarbegreppet utvecklas i riktning mot att i något ökad utsträckning beakta individuella och kollektiva avtal samt att ge ökad tyngd åt det förhållandet att den arbetspresterande parten är ekonomiskt beroende av huvudmannen.

I Arbetslivsinstitutets utredning, liksom i en rad andra analyser av utvecklingen på arbetsmarknaden, konstateras samtidigt att utvecklingen på arbetsmarknaden medför att det växer fram relationer på arbetsmarknaden som inte utan vidare låter sig fångas in i traditionella anställnings- respektive uppdragsavtal.

Ett exempel på detta, som dock inte tas upp i Arbetslivsinstitutets utredning, är den synnerligen heterogena gruppen av frilansare. Ett begrepp som inte har någon juridisk innebörd utan omfattar skiftande slag av relationer mellan den arbetspresterande parten och huvudmannen. För t ex den frilansande musikern eller skådespelaren föreligger normalt ett anställningsförhållande medan det för den frilansande journalisten i regel handlar om ett uppdragsavtal. För andra grupper som t ex medieöversättare och tolkar förekommer både anställnings- och uppdragsavtal. I det allmänna språkbruket görs ofta inte skillnad på de bakomliggande juridiska förhållandena. Man talar allmänt om att ta eller ha ett uppdrag oavsett former för avtalet.

I denna typ av relationer, där det finns en gråzon mellan anställnings- och uppdragsförhållanden, finns ofta ett tryck från huvudmannen gentemot den arbetspresterande parten att detta ska utformas som ett uppdragsavtal. För huvudmannen innebär det inte endast att man kan frigöra sig från det arbetsrättsliga regelverket utan det finns i regel också administrativa och skattemässiga fördelar. För den arbetspresterande parten är det ofta svårt att värja sig mot huvudmannens önskemål eftersom detta kan vara villkoret för att få arbetet. Men alternativet att arbeta som uppdragstagare kan även vara självvalt. För den arbetspresterande parten finns inte sällan skattemässiga och andra förhållanden som gör det svårt, och i vissa fall omöjligt, att vara yrkesverksam som arbetstagare.

För att hantera denna problematik kan man se olika former av fackliga strategier. En metod är givetvis att på olika sätt verka för att arbetsuppgifterna i denna gråzon utförs i form av och regleras som ett anställningsförhållande. I detta ingår möjligheten att juridiskt genomlysa huruvida den arbetspresterande parten ska betraktas som arbetstagare eller uppdragstagare. En svårighet är dock att det i vissa fall kan finnas ett motstånd från berörda individer att få frågan prövad. De befinner sig i en sådan relation till sin huvudman att de inte ser det förenligt med sina intressen att den fackliga organisationen driver frågan rättsligt.

Mot denna bakgrund aktualiseras frågan om möjligheterna att träffa kollektivavtal för uppdragstagare och den vägen få en kollektiv reglering av villkoren. Utifrån det som inledningsvis sades om att det arbetsrättsliga regelverket inte gäller förhållandet mellan uppdragstagare och uppdragsgivare finns ett i detta sammanhang viktigt undantag. Det gäller medbestämmandelagen, MBL. Av 1 § andra stycket MBL framgår att lagen tillämpas inte bara på arbetstagare utan också på den kategori som benämns som jämställda uppdragstagare (ibland även beroende uppdragstagare). Bakgrunden till detta är att vid lagens tillkomst så bedömdes det som angeläget att lagreglerna om föreningsrätt, förhandlingsrätt och kollektivavtal skulle kunna tillämpas även på den grupp av arbetspresterande parter som inte var arbetstagare men stod dessa nära. Jämställda uppdragstagare definieras enligt lagen som den som utför arbete åt annan och därvid ej är anställd hos denne men har en ställning av väsentligt samma slag som en anställd.

Som exempel på jämställda uppdragstagare nämns i Arbetslivsinstitutets översyn bensinstationsföreståndare. En bensinstationsföreståndare driver rörelsen i egen regi och är därmed inte anställd, men har ett starkt beroende av det bolag som levererar olja till stationen, eftersom leveranserna är avgörande för rörelsens fortbestånd. Andra exempel är symaskinsrepresentanter och andra handels- och försäkringsagenter, annonsombud och skogskörare med egna fordon. Att en person bedöms vara en jämställd uppdragstagare utesluter inte heller att han har anställd personal, t ex medhjälpare på bensinstationen, och i den egenskapen anses som arbetsgivare.

Arbetslivsinstitutet understryker i sin utredning att det genom 1 § andra stycket i MBL finns en möjlighet för arbetsmarknadens parter att ingå kollektivavtal för yrkeskategorier som inte är arbetstagare men som är särskilt utsatta. I utredningen kommenteras också frågan om huruvida det civilrättsliga arbetstagarbegreppet fått ett sådant vidsträckt tillämpningsområde så att det inte lämnar något utrymme för att tillämpa bestämmelserna om jämställda uppdragstagare. Bedömningen är att utvecklingen på arbetsmarknaden medfört att begreppet alltjämt har en praktisk betydelse, låt vara att det täcker andra grupper än tidigare.

Utredningen ger inget exempel på vilka grupper de avser men det ligger nära till hands att se till de frilansare som idag arbetar som uppdragstagare men som lever i ett ekonomiskt beroendeförhållande till sina uppdragsgivare. Ett ekonomiskt beroende som är lika starkt som det som gäller för personer med olika former av tidsbegränsade anställningar.

Fördelarna för dessa uppdragstagare att få sina villkor reglerade i kollektivavtal torde vara uppenbara. Det ger möjlighet att få till stånd ordnade förhållanden inom den bransch där de är verksamma, skapa en grund inte bara för att reglera ersättningsvillkoren utan också försäkrings- och pensionsfrågor, men framförallt att finna en form för att förhindra att konkurrensen om uppdragen ska leda till en ständig press neråt på villkoren för arbetet. En kollektivavtalsreglering kan också skapa nya förutsättningar för de berörda uppdragstagarna i förhållande till arbetslöshetsförsäkringen (2).

Ett kollektivavtal får också konsekvenser i förhållande till konkurrensreglerna. Inte sällan ifrågasätts olika former av regleringen av de ekonomiska villkoren för denna typ av uppdragstagare utifrån att de skulle stå i strid med konkurrenslagstiftningen. Av 2 § i konkurrenslagen framgår att lagen inte tillämpas på överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om lön och anställningsvillkor. Begreppet arbetstagare i konkurrenslagen är därvid detsamma som enligt medbestämmandelagen, d v s arbetsmarknadsundantaget i konkurrenslagen omfattar även jämställda uppdragstagare.

Men också för motparten/uppdragsgivaren kan det finnas fördelar med ett kollektivavtal. En gemensam minimistandard för villkoren i branschen innebär för uppdragsgivaren att man kan skapa en sundare grund för konkurrensen mellan olika företag (3).

Att ett kollektivavtal omfattas av arbetsmarknadsundantaget i konkurrenslagen kan vara en fördel också för motparten. Än mer betydelsefullt är sannolikt att förekomsten av ett kollektivavtal skulle påverka en eventuell domstolsprövning av huruvida den arbetspresterande parten ska betraktas som arbetstagare eller uppdragstagare. Av Arbetslivsinstitutets genomgång av rättspraxis framgår att arbetsdomstolen i denna typ av frågor fäster stor vikt vid partsavsikten. Om parterna i ett kollektivavtal reglerar villkoren för en viss grupp av uppdragstagare torde detta sannolikt tillmätas betydelse vid en domstolsprövning och därigenom minska den osäkerhet vad gäller ansvaret för t ex skatter och avgifter som uppdragsgivaren eljest kan känna.

Detsamma torde gälla vid en eventuell prövning av gränsdragningen mellan jämställda (beroende) uppdragstagare och självständiga uppdragstagare. I Arbetslivsinstitutets utredning sägs att en sådan prövning på vanligt sätt ska avse samtliga omständigheter av betydelse, t ex innehållet i parternas avtal, den faktiska tillämpningen av avtalet samt parternas ekonomiska och sociala ställning. Man pekar också på att en förutsättning för att tillämpa reglerna om jämställda uppdragstagare är att det finns en organisation på de arbetandes sida. Reglerna blir därmed tillämpliga med avseende på den jämställda uppdragstagaren bara om denna är medlem i t ex en facklig organisation som företräder den aktuella gruppen. Också här torde partsavsikten ha stor betydelse. I de fall uppdragsgivaren och den organisation som företräder de jämställda uppdragstagarna är överens om att reglera vissa frågor i ett kollektivavtal så torde det också få genomslag vid prövningen av gränsdragningen mellan jämställda och självständiga uppdragstagare.

Vilka förutsättningar finns då för att få till stånd kollektivavtal för denna typ av uppdragstagare? För närvarande torde det inte finnas så många exempel på regelrätta kollektivavtal. Inom kultur- och medieområdet, där olika former av frilansarbete är vanligt förekommande, finns dock några exempel på hur man i avtal reglerat frågor som gäller frilansande uppdragstagare. Det senaste exemplet är det avtal som Teaterförbundet tecknat för medieöversättare, som arbetar med undertexter för film och TV. Medieöversättare kan arbeta både som arbetstagare och uppdragstagare. Som ett komplement till ett traditionellt kollektivavtal för arbetstagare med arbetsgivarorganisationen Medie- och Informationsarbetsgivarna (MIA) har Teaterförbundet också tecknat ett avtal för uppdragstagare med de berörda företagen. I dessa uppdragsavtal, som har samma löptid som kollektivavtalet, regleras ersättningsnivåer som motsvarar de som återfinns i kollektivavtalet (4).

Ett annat exempel är de avtal som Teaterförbundet har med MIA och Sveriges Radios arbetsgivarorganisation (SRAO) när det gäller regleringen av vissa upphovsrättsfrågor. Parterna är överens om att den vid varje tidpunkt gällande regleringen i kollektivavtalen också ska föras in i de standardkontrakt som tillämpas när de berörda yrkeskategorierna uppträder som företagare. Teaterförbundet har även vissa mindre kollektivavtal som gäller för både arbetstagare och uppdragstagare.

Ytterligare exempel inom kultur- och medieområdet är de olika avtal som tecknas av Sveriges Dramatikerförbund och Föreningen Svenska Tonsättare, vilka nästan uteslutande företräder uppdragstagare, respektive SRAO och Teatrarnas Riksförbund. Även om dessa avtal inte har formen av kollektivavtal så innehåller de olika typer av regleringar av de ekonomiska villkoren mellan uppdragstagare och uppdragsgivare som normalt återfinns i kollektivavtal.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns goda skäl för att slå vakt om ett vidsträckt arbetstagarbegrepp och att det inte är motiverat att införa någon ny mellangrupp mellan arbetstagare och uppdragstagare. För att möte de behov som föreligger att i kollektiva former reglera villkoren för vissa grupper av uppdragstagare finns dock anledning att på ett mer aktivt sätt utnyttja de möjligheter som medbestämmandelagen erbjuder att få till stånd kollektivavtal för uppdragstagare som har en med arbetstagare jämställd ställning. Ett exempel på detta är de stora grupper av frilansare som idag är verksamma som uppdragstagare men som har ett ekonomiskt beroende i förhållande till sina uppdragsgivare som är väl så starkt som det som gäller för personer med olika former av tidsbegränsade anställningar.

(1) Hållfast arbetsrätt för ett föränderligt arbetsliv, DS 2002:56

(2) Jmf utredningen om en allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring (SOU 1996:150). I denna föreslås när det gäller uppdragstagare (sid 226 f) en särlösning för vissa uppdragstagare (t ex tolkar) innebärande en möjlighet att erhålla arbetslöshetsersättning på samma villkor som arbetstagare under förutsättning att arbetsvillkoren är reglerade i kollektivavtal.

(3) När Teaterförbundet i december 2002 träffade ett avtal för medieöversättare, i vilket regleras villkoren för såväl arbetstagare som uppdragstagare, med företaget Broadcast Text uttalade företagets VD Björn Andersson i ett partsgemensamt pressmeddelande: - "Om vi är det enda bolag som tecknar detta avtal så kan det i värsta fall innebära fortsatt prisdumpning bland övriga aktörer. Då handlar det alltså om att man inte konkurrerar med service och kvalitet, utan med prissänkningar som sker på översättarnas bekostnad. Vi är nöjda med resultatet av våra förhandlingar med TF och vi hoppas att avtalet kommer att fungera i konsumentupplysande syfte; det skall vara en kvalitetsstämpel på seriösa företag."

(4) I det partsgemensamma pressmeddelandet från december 2002 säger Charlott Richardson, VD för MIA: - "För oss som arbetsgivarorganisation har det varit naturligt att teckna ett kollektivavtal å våra medlemsföretags vägnar, och vi är särskilt nöjda med att ha bidragit till utformningen av det uppdragsavtal som i Broadcast Texts fakk kompletterar kollektivavtalet och därigenom säkerställer villkoren för uppdragstagare, vilka ju utgör en väldigt stor del av medieöversättarna." Teaterförbundet har därefter tecknat motsvarande avtal med den andra stora aktören i branschen, SDI Media, samt med två mindre bolag vilka inte tillhör arbetsgivarorganisationen MIA.