Sakkunnigutlåtande Kjell Grede

Uppdrag

Jag har av advokatfirman Glimstedt fått uppdraget att på basis av mina erfarenheter inkomma med ett utlåtande om reklamavbrotts effekt på filmvisning med speciell inriktning mot filmerna Hajen som visste för mycket och Alfred.

Min bakgrund

Jag har skrivit detta utlåtande på basis av ett yrkesliv som filmregissör. Jag har också under nio år varit rektor för Dramatiska Institutet (högskola för film, teater, radio och tv) med de internationella och nationella kontakter detta innebär. De påståenden jag gör speglar därför både egna och andra yrkesverksammas erfarenheter av filmens mål och medel och reklamavbrott i filmvisningar.

Utgångspunkter

- Jag har tagit del av ovan nämnda filmer inklusive reklamavbrotten.
- Jag har likväl försökt att närmare definiera begrepp som egenart, anseende och kränkning ur ett generellt perspektiv genom att definiera begreppen ur en films mål och arbetsprocess. Självklart är slutsatserna därmed giltiga också för ovanstående filmer.

Regissörens avsikt och arbetsprocess

Film är i sin avsikt jämförbar med andra konstarter. Att avgränsa och rangordna filmer inom detta stora påstående är inte filosofiskt eller estetiskt möjligt. Filmens förmåga att förmedla insikter och känslomässiga upplevelser är fullt jämförbar med romanens eller symfonins förmåga i detta avseende. Kubrick, Lang, Bunuel, Tarkovskij, Bergman, Kurosava, Fellini, Godard och Kieslovskij är tillsammans med hundratals andra regissörer exempel på detta inom filmkonsten.

Målet för filmen liksom i all konst är publikens identifikation, inlevelse och upplevelse. Detta kan vara ett mål i sig men är också ofta en väg för att skapa nya insikter hos publiken, att via identifikation och filmens totalsuggestion föra oss in i en känslo- och tankevärld vi annars inte skulle kunna besöka.

Detta är upphovsmannens mål med sin film. Detta är en ömtålig process. Den kan kallas den konstnärliga processen, men har inga tydliga gränser mot annan typ av film. Det generella målet är att fånga och vidmakthålla mottagarens intresse.

Detta kräver att publikens uppmärksamhet inte distraheras. När koncentrationen och suggestionen bryts vid avbrott som upphovsmannen inte avsett förlorar han sin publiks uppmärksamhet – och detta vid tillfällen han själv inte kan förutse eller möta professionellt.

Arbetsprocessen för att uppnå målet är att via dramaturgi och andra estetiska uttryck skapa en helhetsupplevelse. Splittring, distraktion, avvikelser betraktas som ödesdigra redan inom själva filmens ramar.

För att nå helhetsupplevelsen komponeras bilder, scener och scenföljder i rytmer och strukturer där ljudarbetet, skådespelarnas insatser, ljussättning m.m. vävs samman för att skapa en helhetskänsla som avgör en films förmåga att kommunicera vad upphovsmannen avser.

Inom helhetsupplevelsen komponeras mindre avsnitt för att stegra spänning, glädje och befrielse eller andra kulminationer av känsla (ibland tanke) – men alltid planerade inom och beroende av den oundgängliga helhetskänslan.

Egenart och anseende

I resultatet av ovan beskrivna arbetsprocess uttrycks regissörens egenart. I andras värdering av denna egenart skapas regissörens anseende. Egenarten är det som anseendet vilar på. Utan egenart uppstår inget anseende i konstnärlig och skapande verksamhet. Kränks egenarten kränks därmed anseendet.

Filmens slutliga kvalitet är dock inte en tillräcklig grund för att bedöma egenarten hos regissören. Vid sidan av det intellektuellt omöjliga att fastställa denna kvalitet, är det som upphovsmannen eftersträvar, prövar och försöker ett lika giltigt uttryck för egenarten som slutresultatets eventuella framgång.

En kränkning av arbetets avsikt är därmed en lika stor kränkning av upphovsmannens egenart som en kränkning av själva filmupplevelsen.

Publiken

Publikens upplevelse av att bli störd av avbrotten bekräftar att begreppet ”kränkning” inte kan ses som ett subjektivt eller partiskt påstående från överkänsliga regissörer. Publikundersökningar understryker och bekräftar i högsta grad giltigheten hos upphovsmännens mål och arbetsprocess, som det beskrivs här.

Är avbrotten störande för publiken kränker de därmed upphovsmannens egenart, som ju har den ostörda helhetsupplevelsen som sitt främsta mål.

Kollision av värden, moral och andra aspekter av livssyn och människosyn

En films suggestionskraft och attraktivitet används alltså i kommersiell tv för att nå en publik till kanalens väsentligaste inkomstkälla – reklamen. Samtidigt bekämpas eller nonchaleras de värden huvudfilmen ofta vill uttrycka till förmån för egna intressen av helt annan art (sälja, övertala).

Hos publiken aktualiseras under reklamavbrottet, via ett språk som vädjar till det undermedvetna, behov av vackrare hår, ny bil, ångestdämpande sömnmedel, behov av flytväst och skönare säng, mexikanska köttgrytor och chokladkakor samtidigt som det antyds att vi är för feta och luktar för illa och är för trötta och har dåliga tänder och hotas av hjärtinfarkt. Allt detta inom två-tre minuter. Att dessa avbrott skulle vara oskyldiga och föga störande för den publik som ser huvudfilmen är att grovt underskatta reklamfilmens professionalism.

Att utnyttjas i en process som speglar värden eller attityder som är främmande eller rent fientliga till den egna filmen stegrar upphovsmannens känsla av kränkning.

Avbrottens art

En förvärrande faktor i reklamavbrotten är att de använder samma uttrycksmedel som huvudfilmen använder. Reklamens mål med att använda filmspråket är just att fånga publikens känsla och uppmärksamhet. Detta fordrar att huvudfilmens suggestion i publikens medvetande trängs bort. Det är rimligt att se detta som främmande för huvudfilmens alla syften.

Två exempel

Om man i en diktsamling av t.ex. Tomas Tranströmer i vissa dikter skulle införa reklam i diktform och ibland också reklam för andra diktsamlingar i utdrag insprängda i Tranströmers dikter skulle det absurda i dessa avbrott belysas. Kränkningen av Tranströmers egenart skulle inte heller ifrågasättas av någon.

Ingen skulle heller ifrågasätta kränkandet av upphovsmannens egenart om man vid olika tillfällen under en symfoni av Beethoven eller en kantat av Bach spelade korta melodisnuttar av annan musik interfolierad av påståenden om vad man denna vecka kan köpa billigt på Åhléns. Publiken skulle dessutom vara tvungen att följa dessa avbrott för att kunna vara med om fortsättningen på den symfoni eller dikt som avbrutits.

Kommentar

Jag har i detta yttrande känt mig något generad över självklarheten i de påståenden jag tvingas göra. Endast den avtrubbning som vanan innebär, hindrar oss att se den absoluta principiella likheten mellan film och andra konstformer i detta avseende. Endast samma avtrubbning tvingar oss att argumentera kring reklamavbrottens uppenbara kränkning av filmregissörens egenart.

29.10.2003

Kjell Grede