Sakkunnigutlåtande avseende reklamavbrott i film

Astrid Söderbergh Widding

2003-10-25

Undertecknad har fått i uppdrag av advokat Håkan Sjöström och jur kand Catharina Claeson att avge sakkunnigutlåtande avseende reklamavbrott i filmerna Hajen som visste för mycket av Claes Eriksson och Alfred av Vilgot Sjöman, och har därvid tagit del av de i målet aktuella filmerna i de versioner med reklamavbrott i vilka de visats i TV 4.

Som professor i filmvetenskap har jag ägnat såväl forskning som undervisning åt analys av filmmediets uttrycksmedel och berättarsätt, i verk av olika regissörer, inom skilda genrer och historiska epoker. Däri ingår också bedömningen av hur regissörernas intentioner med respektive verk har kunnat realiseras i olika grad inom ramen för olika specifika visningskontexter, därjämte den historiska analysen av hur cinematografiska verk menligt kunnat påverkas genom visningar som inte återgivit verket i fullständigt eller obrutet skick.

Allmänt kan konstateras att filmmediet vetenskapligt räknas till de tidsbaserade medierna. Ett enskilt filmverk beror sålunda framför allt av den tidsmässiga framåtrörelse som skapas genom verkets egen specifika rytm, vilken är produkten av ett otal val som träffats av regissör och produktionsteam under filmarbetets gång. Denna tidsstruktur är följaktligen ytterst komplex och unik för varje film, och den rubbas vid varje avbrott i berättelsen, vare sig det gäller en filmremsa som går av under projektion i biograf – vilket kan leda till återbetalning av biljettpriset – eller en tv-visad film som bryts för reklaminslag.

Fiktiva berättande filmer har som regel en rad grundläggande beståndsdelar, såsom ljussättning, kontinuitetsklippning, dialog eller filmmusik. Dessa beståndsdelar utgör i sin tur byggstenar för tre paradigmatiska system i vilka de ingår: tid, rum och narrativ logik. Det är dessa övergripande system som definierar de skilda mindre beståndsdelarnas funktioner. Mellan de tre systemen skapas slutligen olika inbördes relationer, vilka ytterst konstituerar det enskilda filmverket.

Ett avbrott för reklam i en spelfilm innebär att samtliga dessa tre system som är konstituerande för den enskilda filmen bryts upp. Den temporala strukturens framåtrörelse avbryts, varvid åskådaren löper en grav risk att tappa tråden i berättelsen, alternativt att missa poänger eller nyanser som regissören avsett att inkludera i sitt verk genom hänvisningar bakåt eller framåt i berättelsen. Rumsligt innebär avbrottet vidare en förflyttning från filmens fiktiva värld till de olika reklaminslagens respektive rum; illusionsbrott som skapar spatial oreda genom att främmande element förs in i skildringen och försämrar åskådarens förutsättningar för inlevelse i miljön. Berättarlogiken, slutligen, som beror inte minst av filmens tidsmässiga samband, undergrävs genom att paralleller och orsakssamband som byggts upp i berättelsen riskerar att gå förlorade eller bli otydliga för åskådaren.

Den slutsats som kan dras av ovanstående resonemang är att varje reklamavbrott i ett cinematografiskt verk måste ses som en kränkning av upphovsrätten, därigenom att för verket främmande element införs i berättelsen och styckar upp denna, så att helhetsintrycket förskjuts eller förvrängs. Detta försvårar eller omöjliggör också åskådarens reception av verket i enlighet med regissörens intentioner, varigenom regissörens konstnärliga egenart utsätts för kränkning.

Stockholm som ovan

Astrid Söderbergh Widding